#svpol

Tänk dig att det är trettio år sedan, och att du har världens bästa jobb. Du jobbar som reporter på Pravda, och behöver således inte göra ens det minstaste lilla minsta av journalistiskt arbete. Det enda som förväntas av dig är att du översätter de nyheter som dikteras ovanifrån till läsbara och relativt läsvänliga artiklar som dina läsare kan låtsas innehålla någon slags sanning. Din anställningstrygghet får dagens ungdom att undra vilken planet du lever på, och du får dagligen trycka ditt namn i ansiktet på hundratusentals kamrater utan större konkurrens alls.

Sedan hände någonting. Tid passerade, och Sovjet också. Pravda behövdes inte längre, och lades sålunda ned. Och nu står du och resten av redaktionen där med en massa rutin och utrustning till handa, tillsammans med frågeställningen om det kanske vore en idé att fortsätta journalista av bara farten. Det är ju trots allt en rätt bekväm sak att göra – även om världen förändras så behöver ju inte vardagen göra det, eller hur?

Förutom då att nyheterna inte längre dikteras ovanifrån. Helt plötsligt är du en reporter som måste göra journalistiskt arbete och ta journalistiskt ansvar. Pravda har aldrig behövt göra det – det ingick inte i arbetsbeskrivningen. Och i det där ögonblicket, när det gamla inte längre fungerar och det nya inte riktigt har hunnit infinna sig ännu, så ställer samvetet till det genom att ställa en fråga:

Är jag rätt person för dessa nya tider? Klarar jag verkligen de nya utmaningar som den nya tiden innebär? Kommer jag att kunna klara övergången från att vara sanktionerat Objektiv till att bara vara, tja, självpåtaget objektiv?

Jag vidhåller att vi befinner oss i detta samvetsgranna ögonblick. Allihop, tillsammans, vare sig vi vet om det eller inte.

För trettio år sedan fanns järnmuren. För trettio år sedan fanns bara två tevekanaler. För trettio år sedan var det, på så väldigt många olika sätt, väldigt mycket svårare att kommunicera med sina medmänniskor. Världen var väldigt mycket mer geografisk – antingen gällde det att befinna sig på samma plats rent fysiskt, eller att befinna sig i närheten av en telefon när den andre ville få tag i en.

Resten av tiden var ett kommunikativt mörker. Det är inte utan att det går att tala om en annan slags mur mellan människor – inte en av järn, men väl en av ofrånkomlig tystnad.

Det är, onekligen, annorlunda nu.

På den gamla onda tiden gick det att komma undan socialt genom att använda samma gamla utslitna fraser på ungefär alla en träffade. Den lägre graden av mellanmänsklig kommunikation såg till att det för det allra mesta var första gången ens mottagare hörde dem, vilket gjorde att de fungerade. Med vissa regionala skillnader kan det sägas att nyheterna dikterades från en yttre källa.

Det säger sig självt att det inte riktigt fungerar numera. All kommunikation lämnar någon form av spår, och i allt fler fall blir dessa kommunikativa avlagringar arkiverade och sökbara. Vilket innebär att det, med tiden, blir brutalt uppenbart om någon försöker köra samma gamla samma gamla en gång till.

Vilket är fenomenalt när det gäller att avslöja bluffmakare. Men det gör onekligen livet lite svårare för den som bara vill fungera socialt, rent allmänt.

Det går förvisso att fortsätta som om inget. Bara för att världen förändras så behöver ju inte ens vardag göra det, right?

Det är helt naturligt att många inte är helt beredda på dessa nya tider. Det ingick inte i någons arbetsbeskrivning att ha ett respektabelt googleutseende för trettio år sedan, och  det fanns inte ens som utbildningsämne för tjugo år sedan. Twitter fanns inte ens för tio år sedan, och för bara fem år sedan var det stört omöjligt att öppna ett konto på Facebook. Att inte vara en omedelbar expert på konsten att leva i en plötsligt realiserad framtid ingår i livspaketet.

På ett personligt plan innebär detta att det finns tillräckligt många andra som inte riktigt hänger med för att inte alla kommer dö den sociala döden med omedelbar verkan. På ett mer politiskt plan, däremot, går det inte längre att agera som på den gamla goda tiden. Nyheter dikteras inte längre uppifrån, och om den som ändå försöker så kommer obönhörligen att skapa en nyhet genom sin otidsenlighet. När varje medborgare är en potentiell journalist, blir samma gamla samma gamla väldigt gammalt, väldigt fort.

Det är onekligen någonting som ens politiska samvete kan ställa till det för en med. Särskilt om det ställer frågor så som – är jag rätt person för dessa nya tider? Klarar jag verkligen de nya utmaningar som den nya tiden innebär? Klarar min politik övergången från att vara traditionellt stilenlig till att vara stilmässigt relevant?

För trettio år sedan fanns Pravdajournalister utan journalistiska ambitioner. Hur länge kommer politiker utan politiska diton att överleva sig själva?