#svpol

Tänk dig att du är i en krigszon. Du är civil, obeväpnad och på väldigt fel sida av både konflikten och gränsen. Du och ett antal andra flyktingar gömmer sig i vad som en gång var en skola, och ni kan höra ljudet av illavarslande soldaters stålbeklädda fötter närma sig.

Det, och ljudet av hjärtslag. De ekar inte i takt.

De fortsätter gå i otakt medan de letar efter er. Efter ett tag verkar det som att de tycks tro att det inte finns någon att hitta, och ljuden börjar övergå från att vara trevande till att vara på väg bort.

Mer än en av er håller andan.

Helt plötsligt kan ett annat ljud höras. Ljudet av en liten, liten bebis som håller på att vakna, och är på väg att avslöja er position för soldaterna.

Du har nu ett val. Du kan antingen döda bebisen innan den skriker, eller låta dess ljud vara en dödsdom för er alla.

Du har ingen betänketid.

Foto: Brett Gullborg

Nu kanske det är lite elakt att byta ämne till vårbudgeten, men om det är någonting vi på redaktionen vill så är det att banka in exakt hur mycket på liv och död politik faktiskt är. Särskilt i en välfärdsstat, där en allt för hastigt indragen budget bokstavligen kan betyda skillnaden mellan just liv och död – med viss övertydlighet i hälsovården, men även i förlängningen när det gäller mer social politik.

Det är ingen hemlighet att välfärdsstatens primära funktion är att hålla människor vid liv närhelst marknaden inte gör det. Det är inte heller en hemlighet att när någonting håller någon vid liv, så är denne någon beroende av detta något. Bokstavligen.

Det ligger i sakens natur att väldigt mycket av detta kommer igen i budgetarbetet. När prioriteringar måste göras, målsättningar avvägas och stora sammanhang jämkas så ingår det ett stort antal liv i det hela. Väldigt många metaforiska, och oroväckande många bokstavliga.

Det ligger också i sakens natur att budgeten består av skattepengar, och att sådana drivs in med hjälp av det osynliga våld som är grunden för varje stats existens.

Ibland är det väldigt lätt att hamna i en pajkastningsmatch, där vissa skriker om högre skatt och andra om lägre. Vi vill bra harkla oss och påminna om att saker ibland är lite mindre pajfestliga än annars.

Det är tur att vi har betänketid när det gäller sådana saker som statens relation till medborgaren och vice versa, inte sant?