#svpol

Om någon dag någonsin hade varit designad för att utgöra standardmodellen för en Vanlig Dag så var detta den dagen. Om det inte vore för att alla dagar är någon slags veckodag så hade det kunnat vara en generell dag, en sådan som litterära skildringar skippar förbi när de säger “och så gick åren vidare”. Till och med nyheterna var fenomenalt vanliga, många av dem direkta parafraseringar av tidigare standardnyheter. Med lite övning går det att skriva sådana på egen hand, eller bli kreativ och ta alla samtidigt. “Extra! Grilla inte nakenchocker med fästingar under kräftskivans helgväder!”

Det finns en anledning till att nyheter åldras extremt fort. Det har väldigt lite med dagsformen att göra.

I den sedvanliga morgonförseningen kom ett meddelande från en kollega. Jag kommer inte ihåg om det var ett sms eller ett mail, men jag kommer ihåg uppmaningen. “Kom inte till jobbet idag. Ta ledigt. Stanna hemma.”

Det är inte det vanliga budskapet jobbet försöker förmedla. Om något så är det tillräckligt nära motsatsen för att närmast garantera just motsatt effekt – vilket det hade. Inte minst eftersom jag redan var framme.

Dålig timing.

Vid dörren mötte jag min kommunikativa kollega, som var i full färd med att skriva liknande meddelanden till våra andra kollegor. Någonting sade mig att vi just idag kanske hade mer anledning än vanligt att försöka arbeta så lite som möjligt. Förmodligen var det kollegan, i ett anfall av digital amnesi – vem kommer ihåg allt man skriver till folk?

Givetvis frågade jag varför vi, just denna ovanligt vanliga dag, inte behövde genomgå omaket att arbeta. Svaret var inte den vanliga blandningen av dåliga arbetsvillkor, alienation från arbetet och den där opåtagliga anomin som alla drabbas av med oroväckande jämna mellanrum, utan ett mer gångbart svar. Ett svar som antydde att vi faktiskt skulle kunna komma undan med att ta officiellt ledigt resten av dagen, i stället för att på tusen inofficiella vis vara det ändå under resten av dagen.

Dörren var låst, och alla försök att öppna den resulterade i felmeddelanden.

Både digitala sådana, i form av ett meddelande att våra kort inte var giltiga just idag, och analoga sådana, i form av det ljud som bara kan komma från det misslyckade försöket att öppna en dörr man egentligen inte vill ska öppnas. Det senare är ett mycket distinkt ljud, ackompanjerat av lika stora delar glädje, hopp, skräck och ångest.

Efter en stunds experimenterande med ljudet i fråga (där ingen av oss egentligen ville erkänna att vi hade kunnat fortsätta ett bra tag till) såg vi en strategiskt utplacerad post it-lapp bredvid dörren. Den sade: “Uppgraderar säkerhetssystemen, kom tillbaka i morgon. Ja, ni får det, nej, vi kommer inte att skjuta upp deadlinen. Gå hem.”

Enligt lagen om motsatta resultat ville vi genast in ännu mer. Och det där sista extra försöket med dörren tycktes följa samma kosmiska regel, eftersom dörren öppnades.

Foto: Grendl

Strax innanför den oväntat illojala dörren fann vi en trave informationsmaterial. Den översta hade orden “NY SÄKERHET – DIN SÄKERHET” tryckta på framsidan, och insidan berättade att alla arbetsplatser från och med i morgon var tvungna att ha nya antiterrorsäkerhetssystem installerade, och att det enligt lag inte fanns några undantag. Alls. Och, därefter, den vanliga propagandan om att det är för allas säkerhet, att den trygghet som denna säkerhet skapar är omöjlig att klara sig utan och – bara för att bekräfta lagen om motsatta resultat – att alla eventuella fel och missförstånd som uppstår är ditt fel.

Jag vill minnas att vi skämtade om hur det ur terrorförebyggande synpunkt förmodligen vore effektivare och billigare att anställa en personalchef som faktiskt visste någonting om personal, chefskap och skillnaden mellan effektivitet och billighet.

Exakt vad denna nya säkerhet skulle bestå i framgick inte, och genast började en inventering av de system som redan var på plats. Kameror, rörelsedetektorer, låskort, spårbara namnbrickor, mikrofoner i väggarna, avlyssning av digital trafik,  den gamla instämplingsapparaten som personalchefen insisterade var säkrare och effektivare än alternativen – intet nytt under den ickefungerande takfläkten. Samma gamla vardagligt missbrukade samma gamla.

Förutom  en sak. Ljudet av osedvanligt tunga fotsteg som närmade sig.

Det är märkligt vad man minns från vissa situationer, men från det som hände sedan minns jag bara två saker. Det ena är att det faktiskt är rätt genialiskt att bara bygga in programerbara kretskort i folks huvuden, snarare än att bygga en hel robot. Det löser en hel del problem rörande motorik och liknande, och om någonting går sönder läker det snarare än att fortsätta vara trasigt.

Det andra är det där ljudet av klick-klick-klick som fortsatte oförtrutet efter att det nya säkerhetssystemet tömt sitt magasin i min väldigt före detta kollega. Du var inte där, men just det ljudet sade, mellan raderna, att det inte finns någonting sådant som för mycket säkerhet – det finns ingen gräns för hur hårda tagen behöver bli mot säkerhetsrisker. När våldet väl talat sitt så måste det där ljudet ta vid, det rena hatets inre monolog, riktat mot Fienden i väntan på nästa tillfälle att ladda om och ladda ur.

Klick-klick-klick-klick-klick.

Det är det enda ljud jag minns, förutom det ljud av hjärtslag som överföll mig när jag väl lyckats springa hem.

Dagen efter sade nyheterna att alla arbetsplatser hade blivit utrustade med frivilligt modifierade medborgare, vars nya arbetsuppgifter är att i evig vaksamhet övervaka, trygga och säkra samtliga arbetsplatser i landet. Följt av nyheten att strejk, skattebrott och civil olydnad i alla former är att betrakta som en terrorhandlingar från och med idag.

Enligt lagen om motsatt effekt finns det någonting sådant som för mycket säkerhet, för mycket ordning och för mycket kontroll.

Och det borde inte komma som en nyhet.