Med mer eller mindre jämna mellanrum dyker anklagelser om att någon använder samma retorik som nazisterna upp. Oftast när någon kritiserar Sverigedemokraterna eller en meningsmotståndare som tillfälligtvis får bo i samma mentala kategori som dem. Oftare än inte följer någon slags eftermäle där indignerade röster höjs om att anklagaren gått för långt och borde tänka över sitt språk. Ibland med resultatet att denne faktiskt gör det.

Som retoriker blir jag förstås lite småtrött när det händer. Självklart används samma retorik som nazisterna använde – de använde ju trots allt samma retorik som alltid används. Ethos, pathos, logos, kairos, actio och hela köret. Att de var effektivare på det än vi är bekväma med är bredvid poängen; det som övertygar då är fortfarande detsamma som det som övertygar nu, och retorikens grundfundament förändrades inte nämnvärt av att någon omsatte dessa i praktisk handling.

Att det europeiska kulturarvet sedan dess innehåller ett gapande, traumatiskt sår som aldrig riktigt kommer att läka är, även det, bredvid poängen.

Men denna “samma som nazisterna”-argumentation är inte bara tröttsam. Den är dessutom historiskt kortsynt, i och med att den utan större pardon totalignorerar att väldigt mycket av vår vardag har gemensamma nämnare med hur den nationalsocialistiska staten fungerade. Och det eftersom denna i mångt och mycket var en modern stat, precis som den stat vi kallar oss medborgare i.

Exempelvis var det väldigt viktigt att saker och ting skedde inom lagens bokstav. Klassifikationen av judar, halvjudar och kvartsjudar var ett juridiskt gissel tills lagarna för hur detta skulle gå till blev färdigställda. Och när de väl var det, delegerades funktionen att hålla ordning på – och därefter utrota –  judarna till statens samtliga delar. De statliga passen innehöll särskilda markeringar för judar; de statliga universiteten vägrade ge ut diplom eller tillsätta tjänster till judar; de statliga järnvägarna till och från koncentrationslägren organiserades och koordinerades av myndigheter; byggandet av krematorierna var föremål för offentlig upphandling.

Vi har fortfarande kvar känslan av att lagens bokstav har betydelse. Vi har också kvar pass, universitet, järnvägsmyndigheter och offentliga upphandlingar. Om vi ska ta “samma som nazisterna”-argumentet på allvar så behöver vi radikalt tänka om våra politiska institutioner, eftersom vi bara genom att ha en modern stat spelar så långt in på samma planhalva som nazisterna att vi gör självmål genom att försöka påpeka att vi inte är lika dem över huvud taget.

Nazisterna använde retorik. De använde också rättsväsendet, skolorna, kommunerna, armén, polisen, universiteten, skatteverken, sjukhusen, järnvägarna, fabrikerna, byråkratin och precis allt som hör moderniteten till. Det som är mest skrämmande med dem är inte att de fick för sig att döda judar; det som skrämmer är att de gjorde det med hjälp av verktyg som än idag står redo att användas, blott en lagreform bort.

Som retoriker blir jag trött av “samma som nazisterna”-argumentation. Som sociolog vill jag slita av mig håret och utvråla ett traumatiskt avgrundsvrål, för argumentationen visar med all önskvärd tydlighet att vi inte lärt oss ett dugg av den historiska läxan att människor fortfarande är människor. Allt annat till trots.

Med den enda skillnaden att vi nästa gång kommer att ha långt bättre verktyg till förfogande än vad nazisterna någonsin hade.