Björn Nilsson: Är det en politisk seger att bygga ett trollreservat?
on August 17th, 2011 at 12:00Låt mig berätta historien om Twitters första viltreservat.
Det fanns en gång i tiden en hashtagg som hette #prataomdet. Jag tror den startades av Johanna Koljonen, men jag är inte säker på de exakta omständigheterna, och som allt som släpps på nätet togs det över av användarna så snart någon läst och bestämt sig för att kommentera och trycka ‘enter’.
Hela tanken med #prataomdet var att människor med upplevelser av förtryck baserat på kön skulle ha ett forum för att berätta sin historia, eller länka till något inom ämnet som berörde dem. Människor började dela historier i kanalen, och snart svämmade den över till massmedia, säkert hjälpt av att flera av de tidiga deltagarna var journalister och tyckare. Den nådde på kort tid internationell uppmärksamhet, och var inom några dagar ett etablerat begrepp.
Precis som i alla öppna forum dök det upp mer eller mindre nyanserade debattörer, och eftersom det handlade om sex och könsroller… Ja, den som inte var där kan säkert tänka sig.
Efter någon vecka hade en konspirationsteori spritt sig, som i korthet gick ut på att #prataomdet kommit till som en medveten strategi för att smutskasta män i allmänhet, och Julian Assange i synnerhet. Det handlade så klart om den politiskt korrekta sossefeministsammansvärjningen.
Nå… Nu var ju inte #prataomdet särskilt viktig som hashtagg, efter att budskapet nått ut och ett par veckor passerat. Debatten hade då sedan länge flyttat sig utanför twitter, till massmedia och till bloggar och fikabord ute i landet. Folk började droppa av…
Kvar satt en grupp om kanske ett dussin anhängare av konspirationsteorin som attackerade i stort sett alla som försökte använda taggen, genom att ropa ut sina teser om hur manshat och lådvinsfeminister tillsammans med CIA försökte döda Assange och det fria ordet. Alla våldtäkter var bluff, alla orättvisor påhitt, och den enda Sanning som fanns in denna värld var den de besatt, dessa sista sanningsvittnen och försvarare av allt rent och gott.
Sedan RT:ade de varandra in absurdum, och tävlade om vem som kunde komma på de mest misogyna angreppen på nästa människa som kom in i taggen. Jag roade mig med att munhuggas lite med dem några gånger, men slösade inte nämnvärt mycket av min tid där.
Tid passerar.
Några månader senare (nej, jag skämtar inte) tittade jag in igen, och döm om min förvåning när jag såg sanningsvittnena fortfarande samlade, ensamma i #prataomdet sedan länge. Där satt de alltså, och dunkade varandra i ryggen och gottade sig åt att de skrämt bort “lådvinsfeministerna” från taggen.
Jag konstaterade att #prataomdet hade blivit ett reservat för ensamma troll – kanske internets första naturskyddsområde (något jag lite elakt påpekade, vilket inte mottogs väl). Ingen utom de själva lyssnade på dem, och där satt de ändå, ensamma, och lät som om de tyckte att de hade vunnit något.
Tragiskt, egentligen.
MEN…
De hade inflytande. De påverkade.
För efter #prataomdet är det stört omöjligt att prata om Wikileaks och Assange med någon av de tusentals som besökte taggen, utan att bli tvungen att förklara att man INTE tillhör galenpannorna från reservatet. Sättet de bemötte människor som inte ens visste vem Assange är, som kom för att dela något – kanske en historia om något de utsatts för och slutligen bestämt sig för att prata om – fick stå ut med en storm av föraktfulla angrepp, och att kallas ‘hjärntvättade’ eller ‘militanta feminister’.
För oss som gillar öppenhet och arbetar för att hindra klåfingriga politiker från att förstöra nätet och demokratin med censur och inskränkningar i rätten till anonymitet var inte det här direkt till hjälp heller, kan jag tillägga.
Jag tror inte de här människorna är vare sig onda eller nödvändigtvis korkade. Jag tror att de ser en bild av en osanning, och anser sig ha goda belägg för att bestrida denna. Uppsåtet kan alltså i grunden ha varit gott, men de var så förbannade och frustrerade över att inte ha blivit lyssnade på, att de förstörde den möjlighet de hade genom att fara ut i vilda angrepp mot allt och alla.
Been there – done that. Jag lovar. Jag är skitförbannad, nämligen, på lata och egennyttiga medier och makthavare, på åsiktscensur och på likgiltighet. Allt jag skrivit sedan jag började bli aktiv drivs och präglas av det, och jag trampar över gränsen med jämna mellanrum fortfarande.
… Och så blir man hågkommen som en gapig idiot, och mister sin chans att få föra fram sina argument.
Idag är det inte #prataomdet, utan #svpol. Det nya reservatet.
Twitter är i dagsläget mer eller mindre PK-vänsterns egna lilla ankdamm och klubb för inbördes beundran, där de dag ut och dag in skickar ut infantila betraktelser, menlösa slagord, utnötta floskler och så mycket hatpropaganda om SD som de bara orkar klämma ur sig innan de somnar över rödvinsglasen (tillsammans med länkar till motsvarande slags smörja). Och när de inte själva kan komma på något mer att säga inom dessa ramar så fortsätter de att kopiera och upprepa vad andra PK-meningsfränder nyligen har skrivit (detta kallas att ”Re-Tweeta”, eller ”RT” i kortform, och går i princip ut på att ”sprida vidare” de åsikter och uttalanden som man tycker om, och därmed överrösta andras åsikter med dessa).
Så står det på Politiskt Inkorrekt, den 31 juli, i ett inlägg som manar PI:s läsare att gå ut och ‘nyansera debatten’. Det är en i mitt tycke fullkomligt idiotisk beskrivning av #svpol, som har varit många saker, men ALDRIG en fridfull oas av likasinnade ryggdunkare. Professionella politiker, debattörer, akademiker och journalister har trängts med vanligt folk ur ALLA tänkbara politiska läger, och grälat, spridit länkar och försökt väcka opinion om allt från hbtq-frågor till invandring, informationspolitiska frågor eller arbetsmarknadspolitik.
Sverigedemokraterna – både officiella representanter som Linus Bylund och Kent Ekeroth, och mer anonyma supporters – har funnits där länge, och varit bra på att ta plats och väcka debatt. Till skillnad från på PI finns inte heller någon åsiktscensur. Individuella twittrare kan visserligen blockera användare, och självklart har man fått mothugg vad man än sagt under taggen. Det har faktiskt inte ens gått att diskutera vilket rödvin som passar bäst till Das Kapital utan att åka på en känga på 140 tecken.
Jag har använt taggen mest för att sprida information, och för att hålla ett öga på vad de olika grupperna för tillfället upprörs över, eller vill skryta om, samt att knyta kontakter med människor jag vill byta idéer med.
Så…
Jag vill välkomna alla de nya röster som följt PI:s uppmaning. Verkligen. Det finns ingen ironi här. Jag har haft en hel del kul och givande samtal med flera av er, och de som har snackat med mig vet vid det här laget att jag inte i onödan sitter och skriker ‘rasist’ åt folk.
Men…
Igår såg jag något som fick mig att minnas #prataomdet – ett par av de nya twittrarna spred en tweet som glatt konstaterade att det nu minsann var slut på ‘hatangrepp’ mot SD under taggen. Det lät som om man tyckte att detta var en seger.
Låt mig avslöja en sak:
Flertalet debattörer har lämnat #svpol. Det är bara en hashtagg, och de når ut UTMÄRKT till sina publiker utan att använda taggen. De har tusentals följare, och inte helt sällan utrymme i media precis när de vill. De kan starta en ny tagg, eller helt enkelt strunta i att tagga.
Om ni har lyckats förvandla #svpol till en arena där invandringskritiska PI-läsare dominerar, har ni mist en chans att nå verkliga makthavare med era argument.
“De hade aldrig lyssnat ändå för de är rödvinskulturmarxistvänsterfascister som bara bryr sig om att fortsätta PK-hjärntvätt och sin kulturrelativistiska agenda“, säger du?
Det är möjligt, men medan de fanns där, hade #svpol en publik som de drog med sig, på säkert tio tysta iakttagare för varje twittrare med ett par hundra följare eller fler. Ni hade, och kanske fortfarande har chansen att nå dem och ge DEM en chans att bedöma det ni säger och tänka själva.
Sabbar ni det kommer ni att ha en digital sandlåda som ingen annan besöker, medan samtalet pågår någon annanstans, och folk kommer bara att vagt minnas hur ett gäng gaphalsar kom in och skrek högt åt alla som inte tyckte som de. Till och med Sverigedemokraternas riksdagstwittrare är tysta i #svpol nu. Tänk på saken.
Jag tänker själv fortsätta använda #svpol i någon mån. Blir det för spammigt så blir det. Jag har inga som helst problem att ta civiliserade diskussioner med Sverigedemokrater, men jag tänker inte heller ta all min tid till att diskutera samma sak om och om igen. Vill man prata med mig och är artig och trevlig, är jag trevlig tillbaka, men kom ihåg att INGEN har någon skyldighet att ‘ta debatten’, och att folk vill prata om andra saker än invandring.
Här är slutligen ett par heta tips till nykomlingar som vill twittra politiskt:
- Var bättre än din motståndare. Blir du kallad ‘idiot’, försök att ta det kallt och vänligt, och be personen att dämpa sig och vara saklig.
- Var trevlig – kan du underhålla lite, och ha lite självdistans, kommer folk att vara mer benägna att lyssna på dig. Intressera dig för vad andra vill föra fram, även om det inte är din hjärtefråga, och ge folk utrymme.
- Undvik etiketter som “vänsterfascist”, “PK”, “troll” eller “rasist”. Härskartekniker kommer att resultera i att folk slutar lyssna, eller blockar dig.
- INGEN är skyldig att lyssna på dig. Det är upp till dig att göra dig intressant och trevlig att prata med.
- Tänk på att du har en tyst publik – det är inte primärt människan du debatterar med du vill övertyga.
- Anta inte någonting om personers partitillhörighet eller sympatier. Folk hatar att klumpas ihop i grupper. Tala med personen, inte gruppen.
Relaterade länkar: Opassande, Livbåten, Unni, Camilla, Torbjörn,
[Björn Nilsson är en enligt egen utsago motvillig bloggare, och tycker mest av allt om en politisk diskussion där argumentet haglar från både höger och vänster. Med betoning på argument. Du finner hans blogg här.]
Hej. Jag har pratat med dig på #svpol och jag tycker jag hade en trevlig konversation med dig. Jag kom från politiskt inkorrekt och fick upp ögonen för Twitter (vilket jag hade en förutfattad mening om att det är skräp) och #svpol.
Jag är intresserad av att prata politik i allmänhet i en sansad ton utan påhopp. Om fallet är som du säger att fler och fler lämnar #svpol är det synd för då dör ju debatten igen och tystnaden sprider sig åter.
Tyvärr finns ett faktum med internet att x antal personer först och främst är som 3 åringar i en sandlåda som slåss.och det gäller oavsett var man kommer ifrån. Företeelsen har funnits i dom 15 år jag varit på nätet och hur man ska komma åt det vet jag tyvärr inte. Det borde vara så enkelt att man ber folk sansa sig. Att folk som vill debattera tröttnar förstår jag. Det enda jag hoppas på är att folk kan ändra sig även om det ser mörkt ut.. Mvh Matte
INGEN bar bemött mina argument på tw. Utan kommit med det klassiska. Men de kristna för 1000 år sedan gjorde bla bla bla.
Det är för övrigt heller ingen debatt på tw heller. Det är 2 gäng, bestående av dårar. Där ingen lyssnar.
Men jag vill veta vad alla vrålande dårar har att säga. Därför hänger jag envist kvar. För jag anser att båda sidorna har fel.
Hej Matte. Jo jag minns dig, och tänkte faktiskt bland annat på vårt samtal när jag skrev det här. Det spelar liksom ingen roll vilket läger man står i – i en demokrati MÅSTE det finnas ett gemensamt intresse från alla parter att försöka hålla det offentliga samtalet på en sjysst nivå, och släppa fram alla åsikter.
Vad gäller vad man kan göra åt det, kan jag bara komma på en sak, och det är att man internt i varje läger petar till på sina meningsfränder. Det funkar liksom inte när ett gäng sossar ryter åt en moderat att vårda tonen. Det slutar bara med att klubblojaliteten kickar in, och så blir det sandlåda.
Jag vet att när JAG gått för långt, har det varit vänner på “den egna sidan” som skickat ett diskret DM eller liknande, och föreslagit att jag tänker en gång till.
Över huvud taget tycker jag att svensk politik lider väldigt mycket av att alla är livrädda för att ge luft åt intern kritik. För mig är det lite av en integritetsfråga, och att visa prov på ideologisk integritet nog att våga peka på missförhållanden i det egna lägret, är en av de egenskaper jag respekterar högst.
I mitt “motståndarläger” hamnar t ex Fredrik Federley och Karl Sigfrid väldigt högt upp på listan, just för att de vågat visa sådan integritet. Deras misslyckande att hålla hela vägen visar på vilket ENORMT tryck det finns i de etablerade partierna att hålla käft och inte gunga båten.
Oroande.
Som så många gånger formulerar du dig utmärkt och väljer ett väsentligt ämne! Eftersom jag ibland, när jag orkar, försöker glutta på PI så vet jag att det där förekommit en del (eller kanske en hel del) uppmaningar från de egna till de egna om att uppträda mindre frustrerat och mera respektfullt.
Att en eller annan hashtag tas över är olyckligt, men inte så mycket att göra åt. Både twitter och det mesta av internet är som skapat för att stimulera likasinnade att söka varandras sällskap. Kritiken i PI, som du citerar, håller jag faktiskt med om – även om jag inte alls skulle formulerat mig på det sättet. Men dominansen för vad som från PI-horisonten måste betecknas som ett vänsterperspektiv, den kan man bara inte blunda för.
Sedan tänker jag på att jag har chansen att i någon liten mån jämföra samhällsdebatten i Finland med den i Sverige, och måste säga att jag tycker mig se ett mycket större förakt och avståndstagande mellan de samhällsklasser som “äger språket” och dem som är styrda av språkägarna. Eller i varje fall ett större förakt i Sverige för dem som inte kan uttrycka sig logiskt och kultiverat.
Ja, jag önskar innerligt att det uppstår mera kommunikation mellan människor med olika åsikter. (Om inte annat så för att “min sida” ska förstå motståndarsidan bättre och effektivare kunna bekämpa den.) Men det kan inte ske bara på språkägarnas villkor. Det fungerar inte. Då blir det inget av det hela.
Jag tror att du, Björn, och jag tänker rätt så lika i det här avseendet.
Men vad jag skulle önska från dig, det är att du mera aktivt engagerar dig för att få andra litterata att börja intressera sig för vad De Där Andra egentligen känner och menar.
Hej Johan, och tack :)
Vad gäller din sista poäng, är det faktiskt någonting jag försöker göra, mest genom att leva som jag lär. Jag ska villigt erkänna att jag skrivit en del dumheter i affekt genom åren, och de flesta av misstagen ovan är sådana jag själv begått, mer än en gång.
Jag försöker snacka med alla parter i mån av tid, och när jag får chansen att prata med de ‘litterata’, diskuterar vi ofta just det där med vikten av att faktiskt STÅ för att måna allas rätt att yttra sig och bli hörda. Det här gäller ju inte bara på nätet, eftersom jag far omkring och träffar rätt mycket folk IRL och snackar politik också.
Just det där föraktet du talar om mellan språkägare och ‘de andra’ försöker jag akta mig för att drabbas av, men att propagera för folk att de ska ‘ta debatten’ känns liksom inte så fruktsamt. Jag är ju liksom inte kulturelit eller twitters lilla husgud, men hoppas att de sjyssta samtal jag haft offentligt med de nytillkomna från PI kanske visar NÅGON att det faktiskt GÅR att ha ett respektfullt samtal med någon man inte håller med.
Många bäckar små, liksom?
Jag anser mig vara en nyanserad debattör som är emot förd invandringspolitik och ogillar att du klumpar ihop mig med diverse troll som också är kritiska till invandringen.
Ge mig förslag på vilken publik arena jag skall vända mig till för att föra debatt och kan få ut mitt budskap. Faktum är att trollen tenderar att dra sig dit debatt förs. Hur ska jag som nyanserad invandringskritiker undvika trollen?
Du gör samma misstag som invandrarhatarna när du tar de värsta ur en grupp och drar slutsatser om hela gruppen.
Hej Anonym.
Vad jag kan se klumpar jag inte ihop dig med någon. Det är i vart fall inte min avsikt. (Svårt att säga, då du är anonym, men har jag varit elak mot dig personligen nu, får jag be om ursäkt ^^)
Problemet är att du i vilket fall som helst kommer att BLI ihopklumpad med de värsta av de mindre nyanserade debattörer som argumenterar för samma sak. Guilty by Association är något båda sidor är väldigt bra på, tyvärr, och många stannar inte ens för att läsa när de ser den hätska tonen.
Jag säger till dig som jag sa till Matte ovan: den enda lösning jag ser är att de nyanserade håller efter de mindre nyanserade på den egna sidan, för det är de som har störst chans att få de mer disruptiva att lyssna.
Som du kanske noterar ovan nämner jag ‘troll’ som ett av de tillmälen jag betraktar som härskarteknik, och jag riktar mig till HELA twitter, och inte specifikt PI-folket. Däremot är det efter PI:s uppmaning #svpol har ändrat karaktär, och det är en realitet vi bara har att förhålla oss till.
Jag har INTE dragit slutsatser om hela gruppen, utan tvärtom stannat i flödet och pratat med var och en som vill, som individer. Bemötandet jag fått har varierat från folk som skriker ‘Vänsterfascist!’ och annat trevligt utan att ens ha läst mina tweets, till människor som blivit tacksamma över att kunna föra ett vettigt samtal.
Peta gärna till mig på twitter om du vill diskutera vidare :)
Anonym: du kan alltid försöka här på Svpol.se. Vi finns ju trots allt för att underlätta och möjliggöra offentlig diskussion. Debattagande, som det som bekant börjat kallas på sistone.
Som nyanserad debattör har jag fullt förtroende för din förmåga att lägga ut texten när du får chansen. Här är den.
För att spinna vidare på vad jag skrev ovan så kanske du, Marcus, och många med dig skulle vara intresserade av att läsa Affes Statistik-blogg – i alla fall medan ni väntar in de där nyanserade debattörerna som ser världen som Affe.
Det blir liksom lite lättare om man har en kontext att sätta debattinläggen i.
:-)
Bra inlägg, skulle vilja lägga till ytterligare ett litet tips: “Lär dig skilja mellan sak och person samt intryck ifrån avsikt.” Många debattörer begår tyvärr misstaget att låta fördomar om motståndaren påverka hur de reagerar på deras argument.
Good point. Det där är vanligt från båda hållen.
Listan skulle nog kunna bli rätt lång…
Är det inte så att folk i allmänhet har svårt att debattera med SD-folk, då de har fakta på sin sida? PK-folk gräver sig bara in djupare i sina lögner, och till slut återstår bara smutskastningen.
Om du går in i en debatt med någon av en annan åsikt med inställningen att du har alla fakta, och rätt i sak rakt över, blir det inte en debatt. Inte mer än när du försöker ‘debattera’ religion med Jehovas när de ringer på din dörr.
Jag upplever att det har varit väldigt mycket en strävan (inte ensidig, förresten) att slå varandra i huvudet med argument man anser vara sanna och rätta, tills en part tröttnar och går.
Då har man ‘vunnit’.
I så fall vinner Jehovas varje gång de får en dörr i nyllet.