Låt mig berätta historien om Twitters första viltreservat.

Det fanns en gång i tiden en hashtagg som hette #prataomdet. Jag tror den startades av Johanna Koljonen, men jag är inte säker på de exakta omständigheterna, och som allt som släpps på nätet togs det över av användarna så snart någon läst och bestämt sig för att kommentera och trycka ‘enter’.

Hela tanken med #prataomdet var att människor med upplevelser av förtryck baserat på kön skulle ha ett forum för att berätta sin historia, eller länka till något inom ämnet som berörde dem. Människor började dela historier i kanalen, och snart svämmade den över till massmedia, säkert hjälpt av att flera av de tidiga deltagarna var journalister och tyckare. Den nådde på kort tid internationell uppmärksamhet, och var inom några dagar ett etablerat begrepp.

Precis som i alla öppna forum dök det upp mer eller mindre nyanserade debattörer, och eftersom det handlade om sex och könsroller… Ja, den som inte var där kan säkert tänka sig.

Efter någon vecka hade en konspirationsteori spritt sig, som i korthet gick ut på att #prataomdet kommit till som en medveten strategi för att smutskasta män i allmänhet, och Julian Assange i synnerhet. Det handlade så klart om den politiskt korrekta sossefeministsammansvärjningen.

Nå… Nu var ju inte #prataomdet särskilt viktig som hashtagg, efter att budskapet nått ut och ett par veckor passerat. Debatten hade då sedan länge flyttat sig utanför twitter, till massmedia och till bloggar och fikabord ute i landet. Folk började droppa av…

Kvar satt en grupp om kanske ett dussin anhängare av konspirationsteorin som attackerade i stort sett alla som försökte använda taggen, genom att ropa ut sina teser om hur manshat och lådvinsfeminister tillsammans med CIA försökte döda Assange och det fria ordet. Alla våldtäkter var bluff, alla orättvisor påhitt, och den enda Sanning som fanns in denna värld var den de besatt, dessa sista sanningsvittnen och försvarare av allt rent och gott.

Sedan RT:ade de varandra in absurdum, och tävlade om vem som kunde komma på de mest misogyna angreppen på nästa människa som kom in i taggen. Jag roade mig med att munhuggas lite med dem några gånger, men slösade inte nämnvärt mycket av min tid där.

Tid passerar.

Foto: Matthew Niemi

Några månader senare (nej, jag skämtar inte) tittade jag in igen, och döm om min förvåning när jag såg sanningsvittnena fortfarande samlade, ensamma i #prataomdet sedan länge. Där satt de alltså, och dunkade varandra i ryggen och gottade sig åt att de skrämt bort “lådvinsfeministerna” från taggen.

Jag konstaterade att #prataomdet hade blivit ett reservat för ensamma troll – kanske internets första naturskyddsområde (något jag lite elakt påpekade, vilket inte mottogs väl). Ingen utom de själva lyssnade på dem, och där satt de ändå, ensamma, och lät som om de tyckte att de hade vunnit något.

Tragiskt, egentligen.

MEN…

De hade inflytande. De påverkade.

För efter #prataomdet är det stört omöjligt att prata om Wikileaks och Assange med någon av de tusentals som besökte taggen, utan att bli tvungen att förklara att man INTE tillhör galenpannorna från reservatet. Sättet de bemötte människor som inte ens visste vem Assange är, som kom för att dela något – kanske en historia om något de utsatts för och slutligen bestämt sig för att prata om – fick stå ut med en storm av föraktfulla angrepp, och att kallas ‘hjärntvättade’ eller ‘militanta feminister’.

För oss som gillar öppenhet och arbetar för att hindra klåfingriga politiker från att förstöra nätet och demokratin med censur och inskränkningar i rätten till anonymitet var inte det här direkt till hjälp heller, kan jag tillägga.

Jag tror inte de här människorna är vare sig onda eller nödvändigtvis korkade. Jag tror att de ser en bild av en osanning, och anser sig ha goda belägg för att bestrida denna. Uppsåtet kan alltså i grunden ha varit gott, men de var så förbannade och frustrerade över att inte ha blivit lyssnade på, att de förstörde den möjlighet de hade genom att fara ut i vilda angrepp mot allt och alla.

Been there – done that. Jag lovar. Jag är skitförbannad, nämligen, på lata och egennyttiga medier och makthavare, på åsiktscensur och på likgiltighet. Allt jag skrivit sedan jag började bli aktiv drivs och präglas av det, och jag trampar över gränsen med jämna mellanrum fortfarande.

… Och så blir man hågkommen som en gapig idiot, och mister sin chans att få föra fram sina argument.

Idag är det inte #prataomdet, utan #svpol. Det nya reservatet.

Foto: Flavijus

Twitter är i dagsläget mer eller mindre PK-vänsterns egna lilla ankdamm  och klubb för inbördes beundran, där de dag ut och dag in skickar ut  infantila betraktelser, menlösa slagord, utnötta floskler och så mycket  hatpropaganda om SD som de bara orkar klämma ur sig innan de somnar över  rödvinsglasen (tillsammans med länkar till motsvarande slags smörja).  Och när de inte själva kan komma på något mer att säga inom dessa ramar  så fortsätter de att kopiera och upprepa vad andra PK-meningsfränder  nyligen har skrivit (detta kallas att ”Re-Tweeta”, eller ”RT” i  kortform, och går i princip ut på att ”sprida vidare” de åsikter och  uttalanden som man tycker om, och därmed överrösta andras åsikter med  dessa).

Så står det på Politiskt Inkorrekt, den 31 juli, i ett inlägg som manar PI:s läsare att gå ut och ‘nyansera debatten’. Det är en i mitt tycke fullkomligt idiotisk beskrivning av #svpol, som har varit många saker, men ALDRIG en fridfull oas av likasinnade ryggdunkare. Professionella politiker, debattörer, akademiker och journalister har trängts med vanligt folk ur ALLA tänkbara politiska läger, och grälat, spridit länkar och försökt väcka opinion om allt från hbtq-frågor till invandring, informationspolitiska frågor eller arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraterna – både officiella representanter som Linus Bylund och Kent Ekeroth, och mer anonyma supporters – har funnits där länge, och varit bra på att ta plats och väcka debatt. Till skillnad från på PI finns inte heller någon åsiktscensur. Individuella twittrare kan visserligen blockera användare, och självklart har man fått mothugg vad man än sagt under taggen. Det har faktiskt inte ens gått att diskutera vilket rödvin som passar bäst till Das Kapital utan att åka på en känga på 140 tecken.

Jag har använt taggen mest för att sprida information, och för att hålla ett öga på vad de olika grupperna för tillfället upprörs över, eller vill skryta om, samt att knyta kontakter med människor jag vill byta idéer med.

Så…

Jag vill välkomna alla de nya röster som följt PI:s uppmaning. Verkligen. Det finns ingen ironi här. Jag har haft en hel del kul och givande samtal med flera av er, och de som har snackat med mig vet vid det här laget att jag inte i onödan sitter och skriker ‘rasist’ åt folk.

Men…

Igår såg jag något som fick mig att minnas #prataomdet – ett par av de nya twittrarna spred en tweet som glatt konstaterade att det nu minsann var slut på ‘hatangrepp’ mot SD under taggen. Det lät som om man tyckte att detta var en seger.

Låt mig avslöja en sak:

Flertalet debattörer har lämnat #svpol. Det är bara en hashtagg, och de når ut UTMÄRKT till sina publiker utan att använda taggen. De har tusentals följare, och inte helt sällan utrymme i media precis när de vill. De kan starta en ny tagg, eller helt enkelt strunta i att tagga.

Om ni har lyckats förvandla #svpol till en arena där invandringskritiska PI-läsare dominerar, har ni mist en chans att nå verkliga makthavare med era argument.

Foto: Marcaurel

De hade aldrig lyssnat ändå för de är rödvinskulturmarxistvänsterfascister som bara bryr sig om att fortsätta PK-hjärntvätt och sin kulturrelativistiska agenda“, säger du?

Det är möjligt, men medan de fanns där, hade #svpol en publik som de drog med sig, på säkert tio tysta iakttagare för varje twittrare med ett par hundra följare eller fler. Ni hade, och kanske fortfarande har chansen att nå dem och ge DEM en chans att bedöma det ni säger och tänka själva.

Sabbar ni det kommer ni att ha en digital sandlåda som ingen annan besöker, medan samtalet pågår någon annanstans, och folk kommer bara att vagt minnas hur ett gäng gaphalsar kom in och skrek högt åt alla som inte tyckte som de. Till och med Sverigedemokraternas riksdagstwittrare är tysta i #svpol nu. Tänk på saken.

Jag tänker själv fortsätta använda #svpol i någon mån. Blir det för spammigt så blir det. Jag har inga som helst problem att ta civiliserade diskussioner med Sverigedemokrater, men jag tänker inte heller ta all min tid till att diskutera samma sak om och om igen. Vill man prata med mig och är artig och trevlig, är jag trevlig tillbaka, men kom ihåg att INGEN har någon skyldighet att ‘ta debatten’, och att folk vill prata om andra saker än invandring.

Här är slutligen ett par heta tips till nykomlingar som vill twittra politiskt:

  • Var bättre än din motståndare. Blir du kallad ‘idiot’, försök att ta det kallt och vänligt, och be personen att dämpa sig och vara saklig.
  • Var trevlig – kan du underhålla lite, och ha lite självdistans, kommer folk att vara mer benägna att lyssna på dig. Intressera dig för vad andra vill föra fram, även om det inte är din hjärtefråga, och ge folk utrymme.
  • Undvik etiketter som “vänsterfascist”, “PK”, “troll” eller “rasist”. Härskartekniker kommer att resultera i att folk slutar lyssna, eller blockar dig.
  • INGEN är skyldig att lyssna på dig. Det är upp till dig att göra dig intressant och trevlig att prata med.
  • Tänk på att du har en tyst publik – det är inte primärt människan du debatterar med du vill övertyga.
  • Anta inte någonting om personers partitillhörighet eller sympatier. Folk hatar att klumpas ihop i grupper. Tala med personen, inte gruppen.

Relaterade länkar: Opassande, Livbåten, Unni, Camilla, Torbjörn,

[Björn Nilsson är en enligt egen utsago motvillig bloggare, och tycker mest av allt om en politisk diskussion där argumentet haglar från både höger och vänster. Med betoning på argument. Du finner hans blogg här.]