Den 3:e September 2011 läser jag denna märkliga artikel på SvD. Titeln är “Annie Lööf förstår inte äganderättens betydelse”, och är undertecknad av Anna Carlson, Alfons Karabuda, och Jan Granvik.

Lööf kritiseras för att hon vill göra fildelning för privat bruk laglig, och kritiken kan lite förenklat sammanfattas med “kulturskaparna måste ha rätt till sitt arbete för att kunna ta betalt för det”.

Man skriver:

Vilken annan vara får man gratis, bara för att man använder den för privat bruk? Ska vi, utan tillstånd, kunna bygga oss hus på lantbrukares mark – om det sker för privat bruk?

Om jag nu skulle ta mig för att försöka bygga ett hus på en lantbrukares mark, är det knappast något som skulle passera obemärkt. Ingen skulle behöva ägna sig åt otillbörlig övervakning för att upptäcka att jag var i färd med att begå brott och anmäla det och få hjälp av polis och/eller rättsväsende med att stoppa mitt tilltag.

Om man däremot vill stoppa mig från att fildela illegalt måste man utsätta mig för otillbörlig övervakning. Övervakningen är otillbörlig eftersom jag måste övervakas utan att det finns någon misstanke om brott riktad mot mig. Jag måste övervakas bara för att jag finns och, i egenskap av levande människa, skulle kunna begå brott.

Och vad menas egentligen med ”privat bruk”? Vi har frågat så många politiker om det, men aldrig fått det definierat.

Kanske för att det är ganska trivialt? “Privat bruk” borde rimligen innebära att man konsumerar, men inte säljer.

Var och en kan lätt förstå att om allt som är för ”privat bruk” skulle vara gratis, skulle ingen marknad återstå.

Om detta hade haft någon som helst sanningshalt skulle alla våra musikartister vara arbetslösa redan idag. Det fildelas nämligen bara mer och mer hela tiden och det går samtidigt allt bättre för artisterna. Verkligheten talar sitt tydliga språk.

Det förefaller minst sagt märkligt om det skulle vara så att denna verklighet är okänd för artikelförfattarna.

Men även om det hade varit sant att musikartisteriet hade varit hotat på det sättet som påstås, så skulle det ändå inte vara i närheten att motivera den totala övervakning som krävs för att upprätthålla upphovsrättslagstiftningen. Inget artisteri i världen är värt att förlora sin frihet för, och film och musik kommer folk aldrig att sluta skapa. Det kommer inte att skapas på samma sätt i framtiden som i det förflutna, och inte att distribueras på samma sätt. Det är inget att vara rädd för.

Att bli övervakad är däremot något att vara mycket rädd för. Vi har redan sett hur oskyldiga människor fått sina hem stormade av polis och gripits under förnedrande former – bara för att polisen haft tillgång till data, men använt fel data p.g.a. ett felaktigt vittnesmål. De kommer att använda fel data igen, det är bara en tidsfråga. Fler oskyldiga kommer på olika sätt att hamna i klammeri med rättvisan, kanske inte så dramatiskt som i det här exemplet, men det behöver inte vara dramatiskt för att förstöra ditt liv. Det kan räcka med att polisen slår till mot dig för att de misstänker dig för olaga fildelning. Även om du faktiskt bevisas oskyldig kommer du att få alla datorer, telefoner, mediespelare och annat som det går att lagra data i beslagtaget och det kommer sannolikt inte att återlämnas i förstone, om alls.

Vi har alltså, tvärtemot vad som påstås i artikeln, en upphovsrättslagstiftning som inte behövs men som är mycket farlig för samhället. Det är hög tid att reformera den.