Den ekonomiska krisen i Europa djupnar, människor svälter i Afrika, palestinierna kämpar för att bli en självständig stat… alla viktiga ämnen värda att utforska och debattera, men det tyckte uppenbarligen inte Patrik Lundberg när han den 13:e september skrev en krönika i Helsingborgs Dagblad, om hur kinapuffarna är ett uttryck för vardagsrasism i Sverige. Krönikan hade den oerhört dramatiska titeln: ”Ni sliter själen ur mig”.

Jämfört med de frågor jag nämnde i början är kinapuffsdebatten så liten och obetydlig att den knappt är värd att kommentera. Att flera debattörer och skribenter ändå gör det är enligt mig ett uttryck för hur extremt rädda vi idag är för att kränka människor, om man tillhör en minoritet i Sverige är allt man behöver göra till att till exempel skriva en krönika i en tidning så viker sig samhället ofta för ens önskningar.

Jag förstår förstås att detta inte bara har med kinapuffar att göra, rasism är ett verkligt problem och ett viktigt problem att debattera, men jag har svårt att tro att en bild på framsidan av en godispåse är ett uttryck för denna rasism. Jag har trots allt inte hört en enda människa säga att kinapuffar är orsaken till hennes rasistiska åsikter, inte en enda. Jag har ätit kinapuffar i hela mitt liv utan att detta påverkat min syn på asiater det minsta, varken till det bättre eller till det sämre.

Lundberg skriver också just att kinapuffarna är ett symptom på ett djupare problem, att han hela sitt liv blivit ”påhoppad” på grund av sin asiatiska härkomst. Men i ett öppet och demokratiskt samhälle måste människor helt enkelt tåla att man ibland skämtar och driver med identiteter, även om man är del av en minoritet, naturligtvis så länge detta inte övergår till rena trakasserier. Jag kan förstå att det ibland är påfrestande, men yttrandefriheten är alltför värdefull för att offras på de kränkta människornas altare.

Jag som ung, vithyad svensk skulle inte ha någonting emot att jämföras med en stereotypisk bild av vad det innebär att vara svensk. Jag personligen har inga problem med att människor driver med min svenskhet, kanske genom att säga att jag alltid går klädd i folkdräkt eller lyssnar på Lasse Stefanz hela dagarna. Vid sådana tillfällen försöker jag istället rätta personen i fråga genom att säga hur jag verkligen är som person.

Lundberg skriver att: ”Jag har färgat håret och övervägt ögonoperation”, som om hans högsta önskan är att ser mer svensk ut för att kunna smälta in, men varför? Menar han då att det verkligen är någonting negativt att vara kines? I så fall ger han ju alla de som hoppat på honom genom åren rätt. Det verkar snarare som att Lundberg sliter själen ur sig själv än att andra gör det åt honom.

Nej, istället för att skriva en krönika om hur orättvist han behandlas av andra människor, vore det lite mer konstruktivt om han istället stod upp för sin identitet och lyfte fram positiva aspekter med att vara asiat, för genom personlig erfarenhet vet jag att det helt klart finns sådana.

Jag ser fram emot dagen då Svennepuffarna lanseras, med en stor bild på framsidan av en stereotypisk vithyad svensk. Jag ska köpa minst en påse i veckan och skratta åt det, för jag är större än den stereotypiska bilden av vem jag är, och det borde Patrik Lundberg också vara.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Du kan läsa hans blogg här.]