#svpol

Det sägs att nationalismen är på frammarsch numera, och att fäderneslandets ömsesidiga kärlek är starkare än någonsin. Att det patriota sinneslaget återuppstått som någon slags otidsenlig dygd och börjat slåss för att komma tillbaka till sina rötter. Till skillnad från att bara slå rot.

Jag blir alltid lika förbryllad när detta kommer på tal. Särskilt när det anförs i termer av eviga sanningar och urminnes anor.

Det känns som att hela grejen med att nationalism egentligen är en PR-kampanj från artonhundratalet har glömts bort en smula. För att inte tala om det märkliga i att alla Europas länder ungefär samtidigt började uppfinna urgamla nationalmyter, eftersom det visade sig att det fungerade bättre att mobilisera befolkningen med hjälp av känslor än av både våld och argument. Ju äldre, mer dimhöljda och mer heroiska nationaleposen kunde göras, desto bättre.

Som marknadsföringsstrategi betraktat är nationalismen en av de mest framfångsrika någonsin. De sporadiska bråken mellan de olika fantasterna och supportrarna till trots.

Dock. Det börjar bli dags att gå vidare nu. Nationalstaterna är så konsoliderade som de någonsin kommer att bli, och de har sedan länge intagit en ytterst konservativ hållning gentemot kampanjen i fråga. Inte bara för att vilja uppdatera sig till de nya tiderna – det är liksom inte längre nödvändigt att omvandla Europa från en samling lokalbefolkningar till en samling lokalpatrioter – utan även för att den mer ortodoxa nationalismen är direkt patologisk numera. “Nationens intresse” är en fras tagen ur dussindeckare, och den gamla tidens instinktiva misstro mot utbölingar är inte helt optimal för skapandet av internationella handelsrelationer.

Nu är jag förstås den förste att påpeka att det är en bra sak att olika tidsperioder kan samexistera under fredliga former. Europa fick dock nationalistkampanjen bankad ur sig av de tu världskrigen, och där staterna red in i första världskriget på häst med draget svärd, lämnade de andra världskriget med en långt mer cynisk approach till saker och ting. Marknadsföringen levde helt klart inte upp till hypen, och det var dags för någonting nytt.

Problemet med marknadsföring är att den tenderar att vara effektiv. Den är designad för att vara det; det vore motsatsen till marknadsföring om den inte vore det. Och där avsändaren sedan länge glömt bort att budskapet faktiskt fungerar, så har mottagarna gått och byggt sig egna små autonoma communities där de gamla slagorden dammas av och uppdateras. Likt ett fotbollslag som sedan länge slutat spela men vars supportrar fortfarande samlas på arenan för att sjunga hejarramsor, lever nationalismen sitt eget liv strax bredvid samhället, parallellt med det.

Det sägs att framtiden redan är här. Det förflutna är precis lika närvarande, och bäggedera har sina lockelser. Det luriga med det förflutna är att vi inte kan ta det på orden – vi vet ju hur det gick, och kan dessutom se tendenserna redan innan de råkar hända igen. Alla löften om guld, gröna skogar och flaggor som vajar i vinden till trots.

Gårdagens PR är inte dagens sanning. Hur tilltalande den än råkar framstå så här efteråt.