#svpol

Tänk om samhället, i stället för att tvångskommendera ut folk i Fas 3 med varianter, tog en annan approach till det hela och fasade ut människor ur välfärdssystemet helt och hållet.

Genom att helt enkelt ge dem en miljon kronor och i väldigt klara ordalag kommunicera att de är portade från allt vad hjälp från statens sida innebär de närmaste tio åren.

Bokstavligen. Ge pengar.

Detta “tänk om” springer ur två impulser. Den ena är att det, i väldigt många individuella fall, faktiskt vore mer samhällsnyttigt att utan större omsvep ge individen de pengar som läggs på den kringverksamhet som ska få fart på henne, i form av jobbcoacher, handläggare och generella administrativa kostnader. Vilket kanske eller kanske inte är en nidbild sprungen ur det generella missnöjet med dagens socialförsäkringssystem.

Det andra är insikten att både höger och vänster omedelbart skulle kasta sig över ett sådant förslag likt en desperat byråkrati i behov av en anledning att existera. Och att de, genom att skilja sig åt i sina kritiker, därmed skulle kasta ett ljus över den samtida tidsandan från två håll samtidigt. Skapa en slags gemensam utgångspunkt utifrån ett gemensamt avståndstagande, så att säga.

Men först – en lite längre titt på vår dåliga idé.

Foto: M. Ezzeddine

Att ge hopplösa fall (för att använda en lös definition) en klumpsumma och säga åt dem att klara sig själva för denna summa skulle leda till ett antal effekter. En uppenbar sådan är att de helt plötsligt övergår från att vara hopplösa till att bli fullt integrerade medborgare i samhället.

Det sägs inte särskilt ofta rakt ut, men det kriterium för vuxenhet vi har i vårt samhälle är att betala sin egen hyra. Det är inte nödvändigt att genomgå långa, svåra och mödosamma prövningar för att uppfylla de krav som ställs på den som vill uppnå vuxen självständighet – det räcker med att ha råd med hyran för att detta ska vara ett fullbordat faktum. Så länge nästa månadshyra inte är villkorad så är självständigheten ett fait accompli – och som självständig medborgare kan det tidigare hopplösa fallet göra precis det som faller denne in.

Pengar är frihet.

Kopplat till detta kommer den värdighet som hör till att inte behöva oroa sig för sin materiella överlevnad. Helt plötsligt blir livet inte bara ett enkelt nollsummespel där det gäller att leva från bidrag till bidrag – nästa måltid är garanterad, och med basbehoven fyllda kan högre mål byggas in i vardagen. Läsa till ingenjör och starta ett eget företag för en del av klumpsumman? Varför inte! Det är inte så att kravet att månad efter månad bevisa sig fattig nog att förtjäna allmänhetens allmosa ligger över en längre. Förvalta efter eget huvud.

Pengar är integritet.

En mindre uppenbar effekt är att individen i fråga inte skulle befinna sig i det byråkratiska systemet under de tio år klumpsumman är tänkta att räcka. Inga ansökningar om bidrag, inga subventionerade tandläkarräkningar, inget rabatterat pris på tunnelbanan, ingen hemtjänst och inga ROT/RUT-avdrag för någonting alls. Den hjälp samhället har att ge har getts, och det går inte direkt att skylla på att pengar inte finns. När summan väl är utbetalad är kostnaden för invididen i fråga noll i tio år. Bokstavligen. Vilket lämnar utrymme för skattesänkningar eller effektivare användning av kvarvarande skattemedel.

Pengar är byråkratiskt effektiva.

Frihet, trygghet, integritet, skattesänkningar – allt samtidigt. Vad kan gå fel?

Foto: M.Ezzeddine

Anledningen till att både höger och vänster skulle kasta sig över detta med akut omedelbarhet ligger i att det är för radikalt, för annorlunda. Genom att bilda konstrastverkan mot status quo får det samtiden att verka så oplanerad och osammanhängande som den faktiskt är – vilket är en nackdel i ett politiskt sammanhang där det är lika viktigt att ge ett sken av att motståndaren misslyckas med att uppnå sina mål som det är att uppnå sina egna. Och ingendera  kan egentligen säga sig vara oskyldig till att samtiden är som den är.

Högern skulle ta till de konservativa värdeorden värderingar, ansvar och arbetslinje. Den som får sina stekta sparvar influgna till middagsbordet är inte tacksam för dem – den som inte arbetat i sitt anletes svett för någonting värderar det inte, och tar sålunda inte ansvar för det. De oförtjänt nyrika skulle bara slösa bort pengarna, lata sig hela dagarna och på det stora hela bli de drönare bara ett sunt arbete kan förhindra att de blir. De blir samhällsonyttiga parasiter och tjuvåkare på det allmänna.  Betalande plankare, närmast.

Människan som bortklemat och ansvarsoförmöget välfärdsoffer, således.

Vänstern skulle omedelbart reagera på klausulen “får ingen ytterligare hjälp från det allmänna de närmaste tio åren”. Omedelbart skulle historier om någon vars miljon tog slut efter sex år och sedan var tvungen att leva som tiggare i Sala resten av tiden genomgå viskleken i den egenbyggda ekokammaren, och upprepas tills det framstår som en regel snarare än som ett enstaka undantag. Och det kommer inte att dröja särskilt länge förrän “Miljonprogrammet 2” blir ett officiellt öknamn.

Människan som ansvarslöst (men mer generellt) offer, således.

Ingendera skulle utgå från det gamla axiomet att medborgare som behandlas med respekt för deras frihet, integritet och vilja att göra rätt för sig kommer att göra sitt bästa för att leva måttfullt, ansvarsfullt och rättrådigt. Och inte heller skulle de ta kapitalismens grundläggande budskap – att allt är likgiltigt så länge magen är full och räkningarna betalda – på det allvar det förtjänar.

Det är bara i förkapitalistiska samhällen som människor måste genomgå rituellt motiverade prövningar av godtycklig svårighetsgrad (från den enkla utmaningen att överleva ensam i öknen i tre dagar, till den långt mer komplexa svårigheten att framgångsrikt navigera Fas 3 utan att för evigt förlora sin värdighet) för att bli medborgare. I ett kapitalistiskt samhälle måste de betala hyran – varken mer eller mindre.

Om jag vore elak skulle jag säga att ansvarsfulla medborgare är en antites till både höger och vänster. Nu är jag inte elak, utan vill snarare uppmana bäggedera att ta ordet och utveckla sin syn välfärdsstatens relation till medborgaren och kapitalismen. Både i kommentarsfältet och på artikelplats – skicka din text hit, och talarlådan är din.

Med påskuppropet i färskt minne är en sådan diskussion mer ängelägen än att valstrategiskt beklaga dess frånvaro.