Kommer ni ihåg Spotify? Svaret på fildelningsfrågan, räddaren i nöden, den stora bringaren av musik. Den enskilda faktor som skulle rädda plebejerna och folk med dålig musiksmak från att vara vardagsbrottslingar, genom att i ett enkelt svep göra musik tillgänglig – med glada tillrop lite då och då, för att liva upp gratisgenerationens vardag? Kommer ni ihåg?

Eller är det för tidigt att ställa den frågan?

Är det fortfarande för tidigt att påminna världen om att enkla lösningar på komplicerade och självreproducerande problem sällan gör sig besväret att faktiskt fungera?

Men de låter bra. Du kan välja vilken låt som helst, och väljarna kommer att tycka att hela frågan om att kriminalisera dagens ungdom är någonting som med en enkel handviftning förskjutits mot bakgrunden. Det är en fråga mindre att behöva hantera när mer besvärliga bekymmer dyker upp.

Juholt har ju talat illa om spriten, trots allt.

Det är inte utan att enkla frågor och enkla lösningar går hand i hand.

En politik anpassad för vår tids människor. En politik för den enkla människan. Gör det inte svårt för människor i onödan.

Foto: Jørgen Schyberg

Kommer ni ihåg demonstrationerna i Göteborg? 2001, innan terrorismen blev den stora fienden. Kommer ni ihåg att det var en helt annan värld då?

Eller är det för sent att ställa den frågan?

Har vardagen trängt sig på, gjort sig påmind, konkurrerat ut det som en gång var, gjort gårdagens problem till någonting som de enkla lösningarna lyckades skjuta upp tills i morgon?

Men kommer ni inte ihåg? Oskyldigheten, hoppfullheten, känslan av att förändring är möjlig. Den sköna nya värld som låg och väntade runt det metaforiska hörnet. Världen var mindre, nyare, bättre – och framstegstanken levde, snarare än tillväxtivern.

Visst är det märkligt att det bästa sättet att påminnas om den tid som flytt är att ta upp dess katastrofer?

Bang bang.

Visst är det märkligt hur många enkla lösningar som bidrog till att komplicera situationen där och då?  En liten enkel komplikation i taget?

Foto: Jolta

Kommer ni ihåg medborgaren?

Denna idealbild, denna arketyp, denna förlorade konst.

Medborgaren läste tidningar som utmanade den lugna politiska vardagen. Medborgaren deltog i samtal om lokalsamhällets bästa. Medborgaren tog ställning. Medborgaren var ett himla gissel när saker och ting gick för långt.

Medborgaren såg inte solidaritet som en festival att pliktskyldigt fira, eller som en allmosa att under tyst protest se delas ut. Plikt och tvång händer utifrån, solidaritet inifrån.

Kommer ni ihåg medborgaren?

Medborgaren är du.

Om det är någonting vi kan lära av historien så är det att makten sällan spontant får för sig att dela ut rättigheter. Fråga bara kvinnorna, de svarta, de homosexuella, de arbetslösa. De kommer att ge dig olika tidsramar, men det kommer vara variationer på tema. Och temat är inte att be snällt och vänta på resultat inom två till tre veckor.

Historien väntar inte på att du ska be om lov.

Det hjälper dock inte att minnet blir kortare. Att komma ihåg Spotify, att komma ihåg Göteborg, att komma ihåg Berlin, att komma ihåg Beijing, att komma ihåg den där irriterande medborgaren som alltid ställde sig i vägen för de storslagna och enkla lösningarna.

Att komma ihåg att gräset kommer att vara precis lika grönt på andra sidan revolutionen, och att det därför är bättre att insistera på medborgarskapets giltighet redan nu. Alltid. Närhelst tillfälle ges. Och helst även när det inte ges, eftersom det är då det märks som mest.

Är det för tidigt att påminna världen om att det är mod när en man ställer sig i vägen för de avancerande pansarvagnarna, men demokrati när en ogenomtränglig vägg av medborgare gör det?

Eller är det för sent?