#svpol

Ett ofrånkomligt organisatoriskt fenomen är delegering. Det är grunden för alla organisationer – människor samverkar genom att göra olika saker, och tillsammans blir helheten större än de enskilda delarna. Det är över lag en bättre sak att ha tänkt på delegeringsordningarna än att inte ha gjort det.

På sistone har en delegeringsstrategi blivit oförtjänt vanlig bland cyniska, desperata eller pressade arbetsgivare, och det är att delegera ansvaret för någonting utan att för den skull samtidigt delegera de medel som behövs för att fixa de problem som kan uppstå (eller, förvisso, redan uppstått) kring detta någonting. Vilket, som ni kanske redan nu förstår, sätter den delegerade i en något svår situation av att taga vad som havas.

Ett exempel på detta är en restaurang där en personalansvarig ges uppgiften att se till att det alltid är minst någon på plats, utan att samtidigt ge denne möjlighet att nyrekrytera om/när behov uppstår. Vanligtvis räcker det med att dra upp scheman och samordna de anställdas närvaror på ett fungerande vis – inga större konstigheter här. När det är för få anställda, och det enda sättet att se till så att det alltid är folk på plats är att vara kreativ med överbokningar, övertider och “kan du jobba i morgon?”-samtal, uppstår däremot en hel hög konstigheter.

En sådan är att den stackars personalchefen försätts i en omöjlig situation. Och när det obönhörligen blir fel är det just personalchefens fel – och det finns otaliga kreativiteter med överbokningar, övertider och oönskade jobbsamtal att peka på när det är dags att förklara varför det gick fel.

Att uppgiften redan från början var omöjlig, och att även den bäste av personalchefer kommer att misslyckas när det helt enkelt är för lite personal på plats, räknas inte. Att situationen är designad ovanifrån för att se till att inte behöva fler dyra anställningar räknas inte heller – och att det finns något av en snedfördelning mellan ansvar och makt ger sämre rubriker än ansvarslösa och slavdrivande personalchefer.

Såna här arbetsförhållanden som knäcker även de bästa och mest empatiska av medmänniskor.

Foto: Gary A. K.

Det fungerar dock inte riktigt att strejka. Dels eftersom det oftare än inte blir en strejk mot personalchefen, som inte har makt nog att göra någonting åt problemet – inte helt optimalt. Men än mer eftersom strejk, på det stora hela, är besvärligare än de behöver vara för samtliga parter, och ofta leder till fler komplicerade juridiska efterspel än vad en arbetsdag bör innehålla. Eller, med andra ord, fungerar sämre än stridsandan vill få en att tro.

En bättre väg framåt är att svejka. Det vill säga att delegera uppåt, i en anda inspirerad av den tappre soldaten Svejk.

Den tappre soldaten Svejk var en mycket trofast person, som gjorde precis som han blev tillsagd. Varken mer eller mindre, och utan någon som helst mottaglighet för sunt förnuft. Regler och direktiv är att följas till punkt och pricka, men utöver detta behövs inga fler initiativ. Eventuella problem som uppstår är utanför det egna ansvarsområdet, och bör tas upp med närmaste överordnade eftersom det, de facto, är detas ansvar och deras problem.

Vilket i vårt hypotetiska exempel innebär att den omöjligt placerade personalchefen kommer överens med personalen om att alla arbetar normaltid under planerade former, och att de perioder där det inte finns någon på plats på grund av underbemanning helt enkelt förblir obemannade. Eventuella invändningar på detta sätt att göra saker besvaras med att det är för få anställda, och att det tycks som att de enda lösningarna antingen är att anställa fler personer eller ha kortare öppettider. Och att detta borde ha varit uppenbart redan på förhand.

Som sagt – delegera uppåt.

Foto: The prodigal untitled 13

Min personliga favorit när det gäller svejker inträffade på en postsorteringscentral som var mer överstressad än vanligt. När det visade sig att sorteringen gick precis lagom, skars någon bort för att effektivisera processen, vilket ledde till att de kvarvarande var tvungna att lägga på ett halv kol extra. Detta pågick några vändor – lagomläge, effektivisering, extra kol, lagomläge, effektivisering osv. Över tid ledde detta till att arbetstakten ökade från stress till superstress (för att använda tekniska termer), vilket inte riktigt gjorde nästa effektivisering till någonting att se fram emot.

Det personalen gjorde var, i all enkelhet, att skippa stressen och sortera post under mer värdiga former. Det vill säga långsammare sådana. Drastiskt mycket långsammare – fortfarande effektiva och professionella sådana, förvisso, men utan momentet “stressa eller dö” som den eviga rationaliseringen lett till.

Resultatet? Post blev sorterad, men i och med att arbetsmiljön var uträknad efter hypereffektiviserade former så stod det inom kort klart att det lugnare, humanare och hälsosammare tempot skulle leda till massor av osorterad post kvarstod vid dagens slut.

Vilket inte var postsorterarnas problem. De gör det de får betalt för – sorterar post. Allt annat delegeras uppåt, och om det visar sig att det är för få anställda så är det deras problem snarare än vårt ansvar.

Så här i dessa tider av osäkra arbetsförhållanden, stressiga arbetsmiljöer och omöjliga ansvarsuppgifter så är det inte helt svårt att förutsäga att det kommer att svejkas en hel del framöver. Eller, för den delen, finnas lägen där det inte görs men väl skulle behövas.

Det är dags att vanliga arbetare slutar tvingas ta ansvar för sin maktlöshet. Eller vad säger ni?