Aug02

Den hemvana yttrandefriheten

by Marcus Schmidt on August 2nd, 2011 at 12:00

Yttrandefrihet är en märklig sak. Å ena sidan är människor världen över villiga att riskera både liv och lem för dess ideal; å andra sidan är människor överraskande ovilliga att ta den i anspråk när den väl finns. Vi skulle nästan kunna beskriva det som hemlängtan – det är bara när man är borta som den inträffar. Bara ytterst sällan stannar man upp i sina vardagsrutiner och känner ett lyckorus över att vara hemma.

På sätt och vis kan det också sägas att yttrandefrihet befinner sig i samma kategori som tanken att städa vindsvåningen. Det gnager ständigt i bakhuvudet att man kanske borde ta tillfället i akt att få det gjort, men det skjuts ändå upp varje gång. Bara när det blir akut eller någonting tvingar en att komma igång så genomgår ens möjliga yttranden formaliteten att faktiskt hända.

Vi skulle också, med ekonomerna, kunna säga att yttrandefrihet har en skarpt minskande marginalnytta. Ens första konfrontation med den är ett fenomenalt uppsving i upplevd livskvalitet, men efter ett tag övergår det till att bli någonting man har tillräckligt mycket av. Mer vore potentiellt användbart i vissa specifika situationer, men precis som med kylskåp tenderar de flesta att bara behöva ett visst antal innan det blir för mycket.

Nu finns det förstås uppenbara svårigheter med att försöka kvantifiera någonting sådant som yttrandefrihet. Men samtidigt finns det ändå en poäng i att inte ta den för given. Dels eftersom förmågan att använda denna frihet – precis som alla andra förmågor – är en fråga om övning, och den som tar en förmåga för given övar inte. Men också eftersom man glömmer bort hur man hanterar att andra använder sin reellt existerande yttrandefrihet.

Det senare är en förmåga som är oerhört beroende av övning. Och att skrika mot teven räknas inte som sådan.

När vi nu övergår från teven till datorn som primärt medium i människors vardag, ställs vi inför den stora paradoxen att folk har världen vid sina fingertoppar och aktivt låter bli att använda den. Det har aldrig varit lättare att få ut sina budskap, och aldrig varit lättare att komma i kontakt med människor av annan åsikt än en själv. Förutsättningarna för mellanmänsklig dialog och konstruktivt brytande av åsikter har aldrig varit bättre.

Men precis som med att städa vindsvåningen så är det inte riktigt läge för det just idag. Kanske senare.

Yttrandefrihet är en märklig sak, och en ännu märkligare förmåga. Det enda sättet att bli bra på den är att öva upp den, och det enda sättet att ha förutsättningar att kunna öva upp den är att befinna sig i ett socialt sammanhang som tillåter övning att hända. Vilket är i precis den vardag som för det mesta känns lite för stressig för att egentligen hinnas med.

Det är sällsynt att drabbas av hemlängtan i hemmet. Men det händer.

2 Comments
Aug01

Torbjörn Jerlerup: Hur vi sänker Sverigedemokraterna

by Gästskribent on August 1st, 2011 at 12:00

Gamle finansminister Gunnar Sträng drog en gång på TV ett skämt med slutklämmen ”han sket i byxorna och hoppades att hängslena skulle hålla”. Detta kan man säga är en bra beskrivning av de svenska riksdagspartiernas hantering av Sverigedemokraterna. De skiter i byxorna – och eftersom hängslena fortfarande håller någorlunda, fortsätter de med detta!

Vid valet 2010 kritiserade jag hur media och politiker behandlade Sverigedemokraterna. Det var som om de ansåg att främlingsfientliga och fördomsfulla idéer bäst bekämpas genom tystnad och negativ särbehandling. Men det blev tvärtom. De som var sympatiskt inställda till (Sd) blev fastare beslutna att rösta på partiet, då de såg att (Sd) bemöttes med talkörer, vuvuzelor, massmediernas krigsrubriker och utestängningar.

Folk som inte känner att man lyssnar på dem gör ofta så! De börjar lyssna till det som man säger åt dem att inte lyssna på. Min fiendes fiende är min vän.

Jag skrev sommaren 2010:

“Vem bär ansvaret om beslutet att inte bemöta Sd:s idéer, att inte prata om integrationsproblemen, och att inte bemöta de fördomar de som stöder Sd i väljarkåren har, visar sig vara misslyckat?”

Ja, vem bär ansvaret för katastrofen 2010?

Enad front mot Sverigedemokraterna

Några som var ansvariga var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Istället för att ta debatten mot (Sd) valde de att använda (Sd) som en knölpåk mot Alliansen. Man sa att (Sd) var ett “högerparti”, “borgerligt” och “arbetarfientligt”.

Och de debatter som genomfördes, till exempel Mona Sahlins 2009 mot Jimmie Åkesson, sköttes så dåligt att Jimmie kunde vinna på walkover eftersom Mona inte kunde ta orden “jag har haft fel ” eller “det finns problem” i munnen.

En annan ansvarig var Fredrik Reinfeldt, som sade så här varför han valde att inte ta debatten mot (Sd):

”Det är bara det att jag inte kan vinna den debatten – om han inte kommer full och börjar slåss i studion. Så länge som han säger någonting som är begripligt, har han ju överraskat. Håller bara tre procent av befolkningen med honom och 97 procent med mig så är det ändå ett dåligt resultat.”

Strategin riksdagspartierna valde 2010 var farlig eftersom (Sd) faktiskt även vinner på att censureras och särbehandlas. De kanske inte växer lika snabbt som de skulle göra om de syntes i TV, men VÄXER gör de lik förbaskat.

Det är för övrigt något som ledande Sverigedemokrater sagt till mig. Partiet RÄKNADE MED att bli negativt särbehandlat, och ansåg att det gynnade dem!

Partierna fortsätter samma strategi än idag. Vänstern använder (Sd) som knölpåk mot alliansen och Alliansen använder i sin tur (Sd) som knölpåk mot vänstern. Samtidigt har de inte tagit debatten mot (Sd):s idéer, eller mot det tänkande (Sd):s potentiella väljare har.

Det är ett vågspel politiker och etablissemang håller på med. Som sagt, de skiter i byxorna och hoppas att hängslena håller.

Foto: Bill Rogers

Vad vi bör göra nu

Vi bör göra det nu som skulle ha gjorts 2009-2010.

1) Genom att i god tid innan valet ta debatten om integrationsproblemen och ta fram, och debattera, lösningar på dem.

2) Genom att bemöta (Sd):s IDÉER på alla plan. Under valet 2010 betonade jag speciellt att man borde ha visat hur generaliseringarna mot muslimerna är fel och ett farligt sätt att resonera som liknar nazisternas resonemang om judar. Tyvärr gjorde man inte så. Nu, efter Breiviks terrordåd, har den diskussionen kommit igång. Bra så, men 20 år för sent!

3) Genom att bemöta de idéer och fördomar som finns hos vanligt folk som stöder (Sd).

4) Genom att locka bort väljarna från (Sd). Socialdemokraterna hade behövt visa att de ser sina kärnväljare: arbetarna. Många arbetare har lämnat partiet på grund av att de inte upplever sig bli sedda. Ett enkelt sett att göra detta på hade till exempel varit att fokusera på sjukförsäkringarna och ungdomsarbetslösheten i valet. Nu kom inte debatten igång på allvar förrän BLOGGARNA började göra det som sossarna inte gjort och spred Klamydiabrevets artikel om utförsäkringarna. Klantigt, eftersom de hade kunnat vinna många röster bland kärnväljarna på detta.

5) Genom att erkänna att fel begåtts i integrationspolitiken. Det kan verka för enkelt och nästan naivt, men ett enkelt ”vi hade fel” betyder så mycket! Men politiker verkar varken KUNNA eller FÅ säga de orden. Vad är det farliga med ett enkelt “vi hade fel”?

6) Genom att ta strid MOT extrem islamsk fundamentalism och andra fenomen som faktiskt inte är önskvärda i Sverige. Att dra gränser är inte fel! Alla personer i Sverige har lika rättigheter och lika skyldigheter!

7) Och genom att garantera TOTAL JÄMSTÄLLDHET för invandrargrupperna. Att muslimer än idag har svårt att bygga moskéer, och inte ens får sätta upp minareter, gynnar INTE kampen mot främlingsfientligheten, tvärtom! Islam ska behandlas jämställt med kristendom och judendom. Alla personer i Sverige har lika rättigheter och lika skyldigheter! I Sverige har vi plats för både minareter och rondellhundar!

Framför allt måste vi komma ihåg att Sverigedemokraterna får röster därför att det finns folk som röstar på dem. Och det finns ännu fler som är positivt inställda till dem och kan tänka sig att rösta på dem. Nu i och med det som hänt i Norge är det mer aktuellt än någonsin att bemöta dessa med argument, istället för hat eller tystnad.

Om vi bemöter dem med tystnad och förakt, om vi inte lyssnar på dem och deras oro, kommer de att söka sig till den part som lyssnar, eller som låtsas lyssna. Om vi inte vill ha ett (Sd) som har 15% till 2014 år det dags att vi tar debatten mot deras idéer nu!

[Torbjörn Jerlerup är liberal och en flitig skribent om det mesta. Du hittar hans blogg här.]

5 Comments
Jul23

Christer Jansson: Liberalism i affekt

by Christer Jansson on July 23rd, 2011 at 12:00

Igår skrev Filip Stiller några artiklar i DN. I dessa beskrivs hur den nya barnporrlagen “inte gett några åtal”, och artiklarna andas frustration över att “inget händer”.

Sanningen är att den visst har lett till åtal – och fällande dom – mot en mangaöversättare, som alltså inte begått något övergrepp mot något barn.

Samtidigt som en förundersökning mot en riktig pedofil lagts ner på grund av att preskriptionstiden för brotten gått ut innan undersökningen blev klar.

Och samtidigt som tittförbudet innebär att hederliga människor inte har någon möjlighet att få veta vad som är barnporr och vad som inte är det.

Och här har vi då DN, “oberoende liberal”, som förefaller skrika ut sin frustration över att moralpaniklagarna (som aldrig fyllt någon annan funktion än att ge politikerna som genomfört dem billiga [och kortlivade] populistiska poäng samtidigt som de [på ett mycket långlivat sätt] urholkat rättssäkerheten för hederligt folk) inte har tillräckligt mycket “moral” eller tillräckligt mycket panik eller bådadera. Artiklarna andas krav på hårdare tag, vassare tänder i lagstiftningen, större befogenheter för polisen, batong och övervakning.

Problemet med barnporrlagarna är inte att polisen har för lite resurser. Problemet är inte att lagarna inte förbjuder tillräckligt mycket.

Problemet är att lagarna tvingar polis och åklagare att ägna sig åt ren och godtycklig förföljelse i stället för att sätta dit riktiga brottslingar för riktiga brott.

Om vårt rättsväsende fick ägna sin möda och energi åt att försöka sätta dit riktiga pedofiler i stället för att jaga låtsaskriminella, så skulle färre riktiga pedofiler gå fria.

Hårdare tag och skärpta lagar och stärkta befogenheter för polisen innebär bara att du – just du – löper större risk att dömas och straffas. Och barnporrbrott är oerhört stigmatiserande. Om du en gång dömts för det kommer du sannolikt aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Skäms, Filip Stiller och DN. Om ni vill vara “liberala” ska ni gå i rakt motsatt riktning.

[Christer Jansson är aktiv i Piratpartiet, identifierar sig som vänster och har tidigare publicerat denna text här.]

 Comment 
Jul22

Valdeltagandet som demokratins dödgrävare

by Marcus Schmidt on July 22nd, 2011 at 12:00

Kommer ni ihåg valdeltagandet i omvalet i Västra Götaland? Kommer ni ihåg de spaltkilometer som skrevs om hur viktigt det var för demokratin med ett högt valdeltagande, och hur dubbelviktigt det var att med krafttag och fasta steg se till att förbättra läget inför nästa gång?

Håll fast vid den tanken.

Det läggs för mycket tyngd vid röstandet som en helig plikt i dagsläget. Alla ska med, vare sig de vill eller ens har en rimlig möjlighet att göra ett informerat val i valstugan. Grundprincipen tycks vara att det är bättre att en väljare spelar ole dole doff med valsedlarna än stannar hemma – röstdeltagandet ska upp till varje pris, kosta vad det kosta vill. Och kostar gör det – de där kampanjerna för att uppmuntra folk att rösta finansierar inte sig själva, vet ni.

Men det finns en gräns där röstdeltagande och demokrati skiljs åt, och denna gräns är den oinformerades gräns. Vissa vill kalla det dumhetens gräns, men det går – vissa nidbilder till trots – att vara fenomenalt intelligent utan att för den skull vara överdrivet informerad om det dagsaktuella politiska läget. Men precis som vid alla rationella val så blir ett bristande informationsunderlag förödande för resultatet, och i stället för ett upplyst och genomtänkt beslut så blir röstandet en slumphandling. Den som inte känner till valalternativen kan rimligtvis inte förväntas göra ett välavvägt beslut om vilket som är rimligast, och på sikt leder uppmaningen om att alla ska med till att vi kastar tärning med demokratin.

Jag säger det igen. Den som inte känner till alternativen kan inte jämföra dem, och än mindre förväntas agera efter sunda demokratiska principer när valet väl sker. Demokrati och oinformerade väljare går allt annat än ihop.

Vad vi borde göra i stället för att kategoriskt uppmana alla och envar att rösta – inklusive de medborgare som inte ens kan namnen på partierna – är att förbjuda dem från att göra det. Eller, rättare, förbjuda de som bevisligen inte är informerade nog att göra ett välavvägt val från att göra det. Inför ett obligatoriskt samtidstest inför valomgångarna, där frågorna är av typen vilka partier som sitter i riksdagen just nu, vilka de fyra periodiskt återkommande valen är, och om andra mycket enkla, men mycket avgörande detaljer i sammanhanget.

De som inte känner till vilka partierna är kan som sagt inte förväntas göra ett rationellt val, och det är direkt orimligt att förvänta sig det av dem.

Nu kanske någon invänder att det är odemokratiskt att förhindra folk från att rösta. Vi kan lika gärna vända på det och säga att det är respektlöst mot den demokratiska viljan att göra politisk apati och slumpmässiga väljare till avgörande faktorer i valens utfall. En röst är alltid en röst, men det finns ändå en fundamental skillnad mellan ett val som skett efter åtskilliga överväganden, och ett val som i princip är resultatet av ett tärningskast.

Jag säger det ännu en gång. Den som inte känner till alternativen kan inte jämföra dem, och valdeltagsvurmandet blir en direkt fars om det är viktigare att folk röstar än att de faktiskt vet vad de röstar på, till och om.

Det sägs att ett lågt valdeltagande är ett tecken på bristande demokratisk legitimitet. Men hur kan någonting vara legitimt ur en demokratisk ståndpunkt när deltagarna inte ens förstår vad de gör?

3 Comments
Jul20

Till svartjobbens försvar

by Marcus Schmidt on July 20th, 2011 at 12:00

Svartjobb har, på det stora hela, ett ganska negativt rykte om sig. Facken har förstås gjort sitt till, men även utan deras strategiskt utspridda påminnelser så går det inte att komma ifrån att svartjobben är arbetsmarknadens underklass. De har ingen representation, inga rättigheter och inga försvarare utöver rent ultraliberala sådana.

Det finns därför något av en marknad för ett försvar av svartjobben som fenomen. Om inte annat så för att det är nyttigt att drabbas av en djävulens advokat lite då och då – det påminner en om varför man har den där åsikten man har.

En första försvarspunkt är att det för små arbeten helt enkelt blir lättare för alla om det bara händer under bordet. Ni har säkert hört berättelsen om den ärlige husägaren som vill utföra någonting litet i hemmet till en nettoinkomst på 500 kronor för ombyggaren, och som efter hand upptäcker att det skulle kosta någonting i stil med 1500 och oväntat mycket tid, där de extra kostnaderna kommer från diverse avgifter och tiden går åt till att fylla i blanketter av olika slag (och, än mer, att ta reda på vilka som ska fyllas i, hur, varför, i vilken ordning och om just den här blanketten fortfarande gäller).

För att inte tala om att staten förmodligen tjänar mer på att slippa den ökade pappershanteringen än vad den skulle dra in på småbeloppen. Byråkrati, handledning och uppföljning kostar, trots allt.

En andra försvarspunkt är att det utgör en säkerhetsventil när samhällets trygghetsnät av någon anledning går i baklås. Exempelvis någon som får A-kassa eller försörjningsstöd eller någonting annat som inte är helt anpassat för ytterst tillfälliga anställningar, och där ett vitt dagsverke skulle orsaka ett byråkratiskt ramaskri långt värre än vad livssituationen påkallar.

Plus att ärlighet ibland gör att det i praktiken inte lönar sig att arbeta, Moderaternas regeringsposition till trots.

En tredje försvarspunkt är att mer arbete skulle bli utfört, över lag, om det inte är en så stor sak av att skatteverket inte får insyn i det hela. Vi har alla ett antal saker i vardagen som av en anledning eller annan aldrig riktigt blir gjorda, och vi känner alla någon som vanligtvis är oföretagsam men som till synes helt magiskt blir överflitig när rätt motivation kommer på tal. Det borde kunna gå att kombinera kategorierna “saker att göra” och “personer villiga att göra dem”, utan att hela samhällsfundamentet hotas av det.

Lönearbetet som institution hotas inte av att grannens tonåring rensar i rabatten den där tisdagseftermiddagen, trots allt.

Svartjobb har, med andra ord, ett något överdimensionerat rykte när det gäller dess skada på samhällsandan. Det blir lätt absurt om man intar positionen att svartjobb är onda per kategorisk automatik, utan några som helst potentiella fördelar. Det finns alltid gråzoner och mellanlägen, och ibland blir det helt enkelt lättare för alla inblandade om saker sker mellan raderna, mellan fingrarna och mellan människor.

 Comment