Nov15

Vägen till fascismen är kantad av rädsla

by Marcus Schmidt on November 15th, 2012 at 09:00

I mina mörkare stunder funderar jag på vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gick ut med det otvetydiga budskapet om att ja, de är rasister, och ja, de står för det helt och hållet. Vad som skulle hända om de tog tillfället i akt att skippa kringsnacket och återgå till det ursprungliga imperativet. Hur många som skulle stanna kvar, och hur många som skulle dra sig till rörelsen när de inte längre behövde dansa kring det krossade glaset.

Att det skulle innebära ett betydande skifte i medlemsdemografin säger sig självt. Men tillräckligt många skulle stå kvar på de partibidragsfinansierade barrikaderna för att hålla lågan levande, och det passiva stödet från alla de missnöjda vardagsavpixlare där ute skulle vara precis så stort att ett öppet rasistiskt sverigedemokratiskt parti inte är en omöjlighet.

Det jag oroar mig för är dock inte den öppna rasismen. Det jag oroar mig för är reaktionen på den öppna rasismen.

Det finns trots allt en ständigt växande arsenal av verktyg att tillgå för den som vill reagera på upplevt farliga element i samhället. Det krävs ingen övning i kreativ juridisk hermeneutik för att använda antiterroristlagstiftning mot öppet rasistiska personer – själva poängen med rasism och invandrarhat är ju trots allt att vissa människor är mer giltiga måltavlor för våld än andra. Det är ironiskt nog också poängen med antiterroristlagstiftning, och om tillräckligt mycket rädsla kan mobiliseras så är fältet öppet för en väldigt obehaglig samhällsutveckling.

Om vi inte håller ett vakande öga öppet så är det fullt möjligt att vi upptäcker att samma skeende leder till samma resultat, oavsett vilken den katalyserande anledningen råkar vara. Sverigedemokraternas mörkare undersida utmålar muslimerna som det stora hotet och kräver extraordinära åtgärder för att komma till bukt med dem; det är inte överdrivet långsökt att anta att utmålandet av Sverigedemokraterna som ett än större hot även det kommer att ackompanjeras av krav på extraordinära åtgärder.

Extraordinära åtgärder som i dagsläget ligger helt och fullt inom ramen för dagens antiterroristlagstiftning.

Det är lätt att låta rädslan sätta agendan. Men det enda sättet att bevara ett demokratiskt samhälle är att låta någonting annat än rädsla definiera politiken.

Att tänka rätt är stort. Att tänka rätt är större.

2 Comments
Nov05

Om allas vår Bildombudsman

by Jonathan Rieder Lundkvist on November 5th, 2012 at 15:35

Det var en gång en familjemiddag. En trevlig, mysig familjemiddag. En familjemiddag med god mat, trevligt sällskap och den avslappnade och lediga stämning som lätt uppstår när personer ur min släkt och familj möts. Det var helt enkelt den sortens familjemiddag man inte vill skall avbrytas av några mindre trevliga skäl. Ett sådant skäl fanns dock redan i hemmet. Då jag fortfarande hade min hemvist i Bromma gick postgången till mina föräldrar, och under trevligheterna så upptäckte jag ett tjockt kuvert från Bildombudsmannen AB.

Jag var inte obekant med företaget. De flesta fotografer har nog hört talas om Tammys flagga och alla fakturor som gått ut i samband med den bilden. När jag såg kuvertet var jag övertygad om att det skulle vara någon slags reklam. Han hade väl hittat någon stackars blogg som använt min bild någonstans (vilket de får göra) och ville erbjuda sina möjligheter att tjäna provision. Men istället fann jag motsatsen. Ett krav från Staffan Teste, herr Bildombudsman, på 8900 kr för olovlig användning av bild. Jag var förstummad och läste igenom allt. Först trodde jag att det hela rörde sig om att att han misstagit min bild på Swpols twitter för Tammys numera väldigt ökända flagga, vilket vore absurt och osannolikt – bilderna är inte speciellt lika. Min andra tanke var att det var en bluffaktura. Det kändes mer rimligt, och när jag väl kollade en tredje gång hittade jag kruxet (läs fler detaljer om brevet här). Ett enkelt misstag i researcharbetet som fick honom att skicka sitt krav till fel person – mig.

Om det hade handlat om ett ambitiöst nättroll så hade jag kunnat förstå det hela. Kanske till och med kunnat skratta en smula åt det. Men skickar man en lunta papper med betalningskrav så ligger det i sakens natur att det krävs lite mer i termer av due diligence. Kravbrev är ingenting att ta lätt på, trots allt.

Min tanke var att allt jag behövde göra var att ringa så skulle det hela redas ut. Från en förnuftig person till en annan.

Fel igen. På mina första samtal fick jag inget svar; mina samtal trycktes bort trots två medellanden på telefonsvararen om att han gjorde bäst i att ringa mig direkt. Och det var då jag bestämde mig för att om han inte hade ringt innan jag kom hem skulle jag skriva en bloggpost om saken som påvisade det nesliga misstaget i all sin mäktiga prakt. Jag struntade fullständigt i om han var upptagen på sitt håll – han hade förstört min familjemiddag, och detta i kombination med det oprofessionella (icke)bemötandet gjorde mig inte vänligare inställd till honom.

Hur det gick sedan är hur det brukar gå när de sociala medierna får nys om oegentligheter; plötsligt hade jag skrivit ett rekordinlägg igen. Men jag har fortfarande inte fått det telefonsamtal med en ursäkt jag krävde; istället fick jag ett nödtorftigt mail som kortfattat och torrt sammanfattade att om jag inte tagit bilden skulle jag inte betala. Jag undrar verkligen om jag fått samma svar om mitt inlägg inte fått en så pass stor spridning. Det är onekligen så att kravet aldrig hade lett till en rättegång; varje rådman värd titeln hade avskrivit fallet på en gång. Men det var svårt att inte få uppfattningen att Bildombudsmannen inte brydde sig ifall fakturorna kom rätt eller fel, så länge de kom fram till en mottagare över huvud taget.

Låt mig ta det där igen. Bildombudsmannen ger intrycket att inte bry sig om misstag och sanningen när han skickar sina fakturor.  Det finns inget utrymme i hans värld för att vara flexibel eller att lyssna på folk. Först när en rådman förklarar för honom att han finner honom och hans argument irriterande kan han tänka sig att börja en förlikning. Det absolut främsta beviset för detta är hur han lät sig själv användas som ett verktyg för hämnd mot den ärevördige Genusfotografen med ett speciellt litet trick som han själv hjälpt till att ta fram.

Det absolut största argumentet mot Staffan Testes verksamhet inom Bildombudsmannen AB är dock det faktum att han fakturerar direkt. Ingen varning, ingen information, ingen dialog över huvud taget. Fakturera fakturera fakturera!  verkar vara modellen. Fakturera allt som rör sig, i trygg förvissning om att folk kommer bli så rädda att de betalar vare sig kravet är korrekt eller inte. Pengarna måste dras in – men inte åt Fotograferna som han säger sig vurma, utan till sig själv. Han får ju faktiskt hela en tredjedel av beloppet – förutom sina 900 kr i startavgift. Metoden att fakturera först och låta bli att ställa frågor senare har blivit så uppmärksammad att till och med Journalistförbundet reagerat.

Det här vore väldigt mycket tomt och argt prat, om det inte vore för att Bildombudsmannen AB och Staffan Teste fortfarande är igång. Samma mönster, samma metoder, samma allt. Vilket innebär att jag, förutom att göra er uppmärksamma på detta, även vill uppmuntra till en bojkott av de som använder sig av deras tjänster. Konflikter skall alltid lösas med dialog och enbart i värsta fall skall fakturor skickas med hotelser om rättegång. Det är inte bara sunt förnuft, utan även etablerad god sed. Att aktivt låta bli att lära av de många stormiga episoder som inträffat både i gamla och nya medier tyder bara på en enda sak – att Staffan Teste och Bildombudsmannen AB vet precis vad de gör, och gör det ändå.

Jag har inget intresse av att som fotograf bli associerad med de maffiametoder Teste använder. Jag vill ta bilder, inte förklara överdimensionerade hotbilder.

 Comment 
Oct11

Med rätt motivation är vilken revolt som helst möjlig

by Informationsbyrån on October 11th, 2012 at 12:00

Det sägs ofta att levnadsstandarden för arbetslösa måste hållas på en låg nivå för att de ska motiveras att arbeta. Att om de får det för bra så kommer de att slöa till och helt plötsligt göra någonting annat än att arbeta. Att de inte tar arbetslivet på allvar om inte det mer generella livet är hotat när arbetslösheten står vid portarna.

Det finns förmodligen någon slags poäng med detta. Men om det enda som kan motivera människor att arbeta är hot om fysisk ohälsa, svält och misär, så finns det ofrånkomliga besvär både med arbetsmarknaden och incitamenten för att delta i denna.

Hunger är en bra krydda, enligt ordspråket. Men desperation är inte ett recept på ett bra liv. Särskilt inte när det normaliseras till att bli ett vardagstillstånd.

Det finns ett allt större antal människor som befinner sig i ett tillstånd av att vara sysselsatta utan att vara anställda. Som slussas från arbetsplats till arbetsplats, från arbetstid till arbetstid, och som inte har någon annan fast punkt i vardagen annat än att de sällan kan räkna med att ha en vardag.

Hur blir deras arbetsmoral bättre av att deras vardag blir sämre? Hur ökar deras incitament att arbeta mer för mindre av att de inte kan betala hyran ens när de arbetar?

Det sägs att levnadsstandarden för arbetslösa måste sänkas, så att de motiveras att skaffa ett jobb. Hur hjälps de av att arbetsmarknaden blir så pass flexibel att den inte längre behöver fast anställda?

Det finns en dubbel rörelse här. Å ena sidan görs livet för de arbetslösa svårare i syfte att få dem att sluta vara arbetslösa. Å andra sidan omdistribueras arbetslösheten mellan de lägst rankade arbetande så att de ständigt lever i ett tillstånd av att aldrig riktigt veta om de arbetar eller inte. I slutänden får bägge det sämre, och ingendera kan egentligen sägas vara motiverad att begå arbetsmarknadsmässiga stordåd i sina försök att undvika svälten.

Ty människor som är sysselsatta med att undvika svält är inte intresserade av att begå stordåd. De kan möjligtvis upptäcka en nyfunnen motivation att bege sig in på en brottsligare form av karriär, men det är nog inte riktigt det som avses med orden motivation eller incitament.

Vad vi ser är den gradvisa uppluckringen av gränsen mellan arbetslös och arbetande. De arbetslösa ska få det sämre i motiverande syfte; de inte riktigt anställda är inte riktigt anställda, och kan inte räkna med att deras komplicerade varianter av projektanställningar, inhopp, ackord, timlöner och vikariat kommer att räcka till det där som behövs för att klara vardagen. Gränsen mellan anställd och arbetslös håller på att förvandlas till en gräns mellan arbetslösa och snart arbetslösa, vilket gör att bägge kan hotas med den arbetslöses incitamentfyllda vardag.

Det finns ingen som helst värdighet i detta. Inte för individen som inte kan planera sin vardag på grund av skräcken för ekonomisk ruin, och inte heller för det samhälle som baserar sin existens på att de lägre klasserna lever i konstant skräck för att incitamentet för att arbeta hårdare en dag ska ta död på dem.

Det är inte värdigt ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Det är dessutom inte värdigt ett samhälle som vill göra några som helst anspråk på att vara rikt.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle består av värdiga medborgare. Det borde inte heller vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle inte ska behandla sina fattiga värre än sina brottslingar. Men tack vare de motivationshöjande åtgärderna för de arbetslösa ibland oss ter sig kriminalitet som det mer lockande alternativet – om anställningsformerna nu ändå ska vara osäkra så är det väl lika bra att kunna tjäna pengar på det man gör, och den som hamnar i fängelse har en väldigt större vardagstrygghet än den som ständigt måste oroa sig för att inte ha råd med mat och hyra den här månaden heller.

Desperata tider kräver desperata åtgärder, sägs det. Förhoppnings finns det någon slags motivation att tänka tanken att tiderna inte behöver bli desperatare än vi gör dem. En motivation som inte tar sig uttryck i flygande gatstenar.

2 Comments
Feb22

Leo Rudberg: Hjälp Wikimedia Sverige att befria kulturarvet!

by Gästskribent on February 22nd, 2012 at 13:00

I Sverige gäller upphovsrätten till ett visst verk under en upphovsmänniskas livstid och de 70 påföljande åren – sedan blir verken fria. Detta kan anses vara en orimligt lång tid, visst; och upphovsrätten bör förändras. Men det är ett lagstiftningsarbete som kräver riksdagsinträde innan vi kan ordna det. Vi kan inte ordna det nu, idag.

Vad vi däremot kan ordna nu, idag, det är att se till att det material som faktiskt har befriats från upphovsrätten också kommer allmänheten till godo. I nuläget finns kolossala mängder material som egentligen är fritt, men som i praktiken är oåtkomligt. Denna värdefulla kulturskatt finns nämligen spridd över hundratals institutioner inom den så kallade ABM-sektorn – arkiv, bibliotek och museer (på engelska kallas ABM-sektorn för GLAM: galleries, libraries, archives och museums). Trots att upphovsrätten gått ut, är den lika inlåst och ospridbar som någonsin ett av skivbolagen vaktat nyutgivet verk.

Men detta kan ändras. ABM-/GLAM-sektorn vill inte behålla kulturskatten bakom lås och bom, utan ABM brinner minst lika mycket som vi pirater för ett fritt kulturarv. Problemet är att de ibland inte känner sig riktigt bekväma med offentliggörandet av kulturen. Vem skulle inte göra det? Vi talar om institutioner som funnits sedan långt innan Internets födelse, som nu ska hantera dels en ny för många förvirrande teknik, dels en mycket svårgenomtränglig upphovsrättslagstiftning.

Det är här Wikimedia Sverige kommer in i bilden. Först kan en kortare presentation vara på sin plats: Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja spridandet av fri kunskap; “fri” som i fria licenser och yttrandefrihet, inte nödvändigtvis “fri” som i gratis. Detta gör Wikimedia Sverige främst genom att stödja de olika Wikimediaprojekten, där Wikipedia, den fria encyklopedin, är den mest berömda. Flera andra Wikimediaprojekt finns: Wikimedia Commons, den fria fildatabasen, Wiktionary, den fria ordboken, och så vidare.

Nå, Wikimedia Sverige arbetar alltså för att främja spridningen av den fria kunskapen och den fria kulturen. Och vi har en situation där mängder av fri kunskap och fri kultur finns inlåsta på ABM-institutioner landet över. Slutsats: Wikimedia Sverige hjälper ABM-institutioner att befria sitt kulturarv!

Detta har föreningen ägnat sig åt ett par år, och lyckade samarbeten är till exempel det med Nordiska museet då museet beslutade sig för att lägga ut sina fria bilder (däribland fotografier tagna av Strindberg!) på Wikimedia Commons. Regionarkivet gjorde samma sak, och Riksantikvarieämbetet lägger upp sina bilder fritt på Flickr.

Dessa initiativ – som bara är några få av mängder av liknande projekt världen över – är utmärkta. Men det är ofta svårt att övertyga institutionerna om att släppa sitt material fritt, framförallt då en sammanställning av grundlig handledning och sakkunskap saknas. Just en sådan sammanställning skapas just nu av Wikimedia Sverige, och kan hittas på denna länk: Projekt GLAM-vitbok. Syftet är att samla all tillgänglig kunskap på området (och det handlar alltså nu om att offentliggöra sådant material som redan är fritt, inte om fortfarande upphovsrättsligt skyddade verk).

Piratpartiet är en stark försvarare av kunskapen och kulturen, och av att bevara och sprida vårt kulturarv. Om du vill göra en insats för dessa värden i praktiken – engagera dig i GLAM-vitboken! Ett möte arrangeras 24 februari i StockholmVi pirater har massor av expertkunskap inom detta område, och har därför mycket att bidra med.

Kopiera och sprid.

Det här inlägget har tidigare publicerats här.

1 Comment
Feb13

Om det politiskt inkorrekta hos Alliansfritt Sverige

by Jonathan Rieder Lundkvist on February 13th, 2012 at 11:55

Ah, Alliansfritt Sverige. De rödgrönas egna lilla Politiskt Inkorrekt. Lika hånfulla, lika argumenterande, lika benhårt självsäkra på gränsen till fanatism, och lika mycket ett propagandaverktyg för partierna de representerar som PI var för Sverigedemokraterna. Givetvis hävdar båda att de “stödjer verksamheten”, men att de inte på något sätt bidrar till den. Och båda kommer givetvis (och oroväckande ömsesidigt) hävda att “nej, vi har intet lärt från varandras metoder”.

Detta är fel.

Det är viktigt att förstå hur mycket Politiskt Inkorrekt gjorde för Sverigedemokraterna inför valet 2010. De förenklade saker, gjorde enskilda händelser större, blåste upp dem till en tendens, applicerade denna på samhället och kallade det för ett generellt problem. Allt detta kryddat med hånfulla små kommentarer, som ofta anspelade på hur mycket de visste sanningen om saker och ting. Viktigt är då att man dessutom har tillräckligt mycket rätt – eller upplevs ha det. Huruvida de faktiskt har det eller inte är irrelevant, för personer som försöker komma dragandes med torra fakta brukar – men inte alltid – bemötas med glåpord eller nedsättande kommentarer.

På tal om kommentarsfältet så tenderar detta att fyllas med bloggens fanclub som förklarar hur rätt inlägget har. Samma fanclub kommer mer än gärna med extremt överdrivna analogier eller “framtidsvisioner” om det bloggen kritiserar. Det som börjar som en fjäder blir väldigt fort en hel höna.

Det är en ytterst effektiv metod om den riktas åt rätt håll. En person som ytligt håller med om vad bloggen skriver om kommer få intrycket av att det som sägs är rätt och riktigt, och kommer oftast finna att det väsentliga i artikeln oftast är korrekt vid en kort faktakoll. Huruvida allting i det som skrivs är korrekt är en politisk åsiktsfråga och går inte att besvara.

Problemet är bara att det inte fungerar för Alliansfritt. Det är en av Sveriges största bloggar, och där Politiskt Inkorrekt försökte låtsas vara ett folkets blogg, som berättade vad folket ville veta så är Alliansfritt – och kommer alltid vara – en reklampelare för det som en gång utgjorde de rödgröna. Det är främst personer med rödgröna åsikter som besöker bloggen, och håller med om det som skrivs och sägs. Och det är här Alliansfritt gör fel.

Politiskt Inkorrekt hade en liten, dedikerad kärna som tweetade och Facebookade ut dess artiklar under det att bloggen växte. Det talades om den på fikarasterna, då man hade läst något på “nätet” och var då oftast refererad som källa. Alliansfritt har redan sina läsare, men sättet de skriver på passar inte alltid in på de som de försöker nå. Deras artiklar är ofta enkla och välformulerade med en kort nyhet och en budskap, men det är inte de som sprids. Vad som sprids är när Alliansen trampat i klaveret (eller bara föreslagit något de rödgröna ogillar), och de börjar spy galla och satir kring sig, med titlar värdiga Aftonbladet, och inte sällan med konstiga och extrema överdrifter. Det är detta som sprids, detta som får tummar upp på Facebook och detta som fansen vill sprida vidare.

Problemet är bara att fansen sällan kan nå den publik de behöver. Alliansfritts överdrifter är uppenbara sådana, och sällan förklädda i den vinkling av sanningen Politiskt Inkorrekt var så bra på. Den blir helt enkelt för uppenbar när problemet inte är lika oöverskådligt eller krångligt som migrationspolitiken. Och då faller oftast överdrifterna, de satiriska kommentarerna och “framtidsvisionerna” av fansen helt enkelt inte i god jord. Tvärtom, det skapar illusionen att oppositionen inte kan nyansera sin kritik – eller att de letar småsaker att gnälla på, i brist på annan kritik.

Alliansfritt Sverige fyller idag en viktig roll som en digital opposition som är mer organiserad än vad Alliansens partier verkar vara. Det är en väloljad och effektiv maskin. Allt denna maskin behöver göra är att inte fortsätta i det spår som Politiskt Inkorrekt en gång följde och sedan gjorde till sitt eget, för det fungerar bevisligen inte. Allt de lockar och underhåller är de egna fansen, och om det är allt de gör krävs det ett extremt katastrofalt snedsteg av Alliansen för att Alliansfritt Sveriges namn skall bli verklighet.

 Comment