Låt oss prata politik en stund. Politik bortom det abstrakta läggandet av ideologiska pussel, bortom det machiavelliska spelandet av de procedurella parlamentariska reglerna, och bortom det interna räv- och dubbelspel som enligt myten präglar alla politiska organisationer. Låt oss prata om politikens absoluta grund, varutan det vi idag kallar politik bara är en teaterföreställning.

All politik grundar sig på våld.

Oh, vi kan prata hur mycket som helst om utopier, visioner, berättelser och andra stora ord som har politisk innebörd. Vi kan också prata om tillväxt, konsumtion och den fria marknadens närmast magiska förmåga att sätta rätt pris i händerna på rätt personer. Eller, varför inte, om Faderslandet, det gemensamma kulturarvet och vikten av att  i samtiden bevara det som har varit. När det abstrakta blir konkret och spaden möter jorden så handlar politik ändå om distribueringen och proportioneringen av våld.

Det är inbyggt i själva statens sätt att vara. Redan Weber talade om våldsmonopolet, så det finns ingen anledning att behandla det som ett nytt begrepp. Eller, för den delen, att hymla om att den representativa demokratin är precis lika baserad på våld som vilken hårdhänt diktatur som helst.

Det vore direkt intellektuellt ohederligt att påstå någonting annat, och om det är någonting som inte ingår i din självbild som politiker så är det att vara ohederlig.

Eller hur?

Foto: Rick Harrison

 

Det kan tyckas lite småmärkligt att påstå att staten baserar sig på våld. De flesta av oss lever ju trots allt liv där konkret våld är påtagligt frånvarande, och dess insteg utgör tillfälliga episoder som – efter någon tids återhämtning – delegeras till det undermedvetna. Ändå är det samtidigt påtagligt närvarande, i allt vi gör, vad vi än gör.

Det mest uppenbara exemplet på detta är att det är riskfritt att röra sig i det offentliga. Inte för att det inte finns folk som vill sina medmänniskor illa, utan för att uniformerade män och kvinnor står redo att bruka våld ifall någon skulle försöka sig på någonting. Deras närvaro kanske inte motiveras i dessa termer, men försök beskriva densamma utan att falla tillbaka på någonting liknande. Det är vid ytterst få tillfällen de våldsinstrument de bär är helt och fullt ceremoniella.

Ett mindre uppenbart exempel är vad som händer den som inte betalar en räkning. Först kommer ett par påminnelser, och om dessa eldas upp tillräckligt länge så kommer inkassokrav. Och, en stund senare, kronofogden, som utan större omsvep helt sonika mäter ut saker, ting eller penningar för att se till så att borgenären får sin beskärda del. Försök inte säga emot, bara!

Om vi ska ta ett väldigt abstrakt exempel så kan vi ställa oss frågan varför vi följer lagar över huvud taget. De är många gånger besvärliga, tvingar oss till saker vi inte vill göra, och är ibland både kontraproduktiva och smått idiotiska. Vissa svarar att det är självklart att göra rätt för sig, men verklighetens folk tenderar snarare att frukta det “annars” som finns inbyggt i varje lagrum. Gör, annars står uniformerade män och kvinnor redo att berätta för dig i utförlig och synnerligen handgriplig detalj exakt varför det är en bra idé att göra det.

Det är väldigt många gånger ett erbjudande som är synnerligen svårt att säga nej till.

Ändå är det en väldigt gammal sanning att land skall med lag byggas. Jag tror både höger och vänster anfört den sentensen i ett antal sammanhang genom åren.

Foto: Bari D.

Det ligger ett “annars” inbyggt i varje lagrum. Detta “annars” väger tungt på oss som politiker, eftersom det är vi som stiftar dessa lagar. Eller, med lite rakare ord, det är vi som bestämmer vilka som ska drabbas av våldet, och under vilka former. Se bara:

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år. (8 kap. § 1 BrB)

Den som, dömes till. Lyd, annars. Du ser mönstret.

Anarkisterna vill inte ha någonting med detta “annars” att göra. De ser hellre att staten monteras ned och ersätts av mindre sociala gemenskaper som inte har våld som primär upprätthållande faktor. De kan kritiseras för att leva uppe i det blå med sina ambitioner, men deras fötter är väldigt stabilt placerade på jorden när det gäller att konfronteras med frågan om politiskt våld.

Vi andra, som verkar inom ramen för statens existens, har ibland en tendens att lägga fötterna i hängmattan och glömma bort att gräsrötterna dagligen drabbas av det våld vi säger att de ska drabbas av. Är det inte i form av brottslagstiftning så är det i form av skatter (försök inte ens försöka inte betala sådana!) eller någon annan form av bestämmelse med tillhörande “annars”.

Det är väldigt lätt att glömma att vi politiker har som yrke och kall att vara våldsverkare. Även om det ytterst sällan är vi som håller i vapnen.

Och de som väl gör det – de som strider på främmande mark, eller som patrullerar städernas gator?

De följer bara order. Som vi ger dem.

Det är inte bara en akademisk fråga om intellektuell hederlighet att erkänna att staten baserar sig på våld. Det är, i väldigt bokstavlig betydelse, en fråga om liv och död. Och för varje person som dör på grund av våra lagar finns det bara en enda hederlig sak att tänka innan vi försöker sova om nätterna:

Mitt fel, mitt fel, mitt fel…