#svpol

Retorik beskrivs ibland som konsten att övertyga.

Vi, kanske särskilt vi i Piratpartiet, gillar nu det här med demokrati. Så jag tänkte fundera lite kring hur retoriken passar ihop med demokratin?

Jag har just varit inblandad i en ordväxling med en som är betydligt bättre på retorik än jag, och så här i efterhand kan jag konstatera följande:

• Jag inleder med ett ganska känslosamt utbrott i en kommentar på min antagonists blogg. Dålig stil, my bad.
• Min antagonist väljer ut den mest lättkritiserade delen av mitt utbrott, fokuserar på den och använder den för att avfärda mig som odemokratisk.
• Jag sansar mig något, och formulerar någorlunda saklig, men fortfarande känslosam, kritik.
• Min antagonist ägnar mycket möda åt att såga bisatser men bemöter inte de centrala delarna av mina argument.
• Andra kommentatorer sågar min antagonists tolkning av min inledande replik, men han försvarar den hårdnackat (jag ger mig själv inte in i den diskussionen). Det skulle kunna tolkas som att det var viktigt att vårda bilden av mig som antidemokrat, men jag tror den tolkningen är för egocentrisk; det var nog bara en fråga om att “vinna matchen”.
• Andra kommentatorer plockar isär min antagonists retorik och visar upp och kritiserar den.

Om man bortser från det uppenbart dumma från min sida att diskutera i affekt, kan man vid en kort analys ana att min antagonist i första hand är ute efter att “vinna”, och ganska ointresserad av att föra dialog. Kanske för att jag var otrevlig från början och gjorde henom arg, sårad och/eller ledsen. Kanske uppfattade hen mig som ointresserad av dialog. Men i alla händelser står det klart att målet var att övertyga, inte föra dialog.

Ett annat, mer extremt, exempel är en klassiker; en journalist försöker ställa en politiker mot väggen, politikern svarar inte på journalistens fråga utan griper i stället tillfället att få ut ett eget budskap. En variation på temat är att politikern läxar upp journalisten och anklagar henom för att ställa “fel” fråga. Det handlar om att övertyga.

Men ska politisk debatt verkligen handla om att till varje pris försöka övertyga allt och alla om det förträffliga i den linje man driver?

Vore det inte bättre, ur ett demokratiskt perspektiv, att köra med “fair play”, att exempelvis ha en retoriskt slipad moderator, som avslöjar och pekar ut fula retoriska knep, så att folk kan ta ställning för det alternativ man faktiskt föredrar?

Om man i t.ex. ett medlemsmöte i en förening eller ett politiskt parti, har en slipad retoriker som lurar en majoritet att rösta för ett förslag majoriteten egentligen är emot, är det bra?

Får pöbeln skylla sig själv för att den inte är bra på retorik?

Vi kan såklart inte kräva av folk att de inte ska få använda retoriska knep. Det skulle vara att gå emot allt vi står för.

Men vi kan göra vårt bästa för att maximera transparensen i debatten, något jag tror få har invändningar mot?

Och att maximera transparensen i debatten innebär alltså att även debattens retorik måste genomlysas, så att vi bönder fattar.

[Christer Jansson är aktiv i Piratpartiet, identifierar sig som vänster och har tidigare publicerat denna text (med en extra fotnot) här.]