Om det finns någon enskild faktor som bidragit till att det svenska samhället ser ut som det gör så är det jordbruket. Inte bara när det gäller sådana historiska reformer som laga skifte, utan även i dagsläget. Det krävs inga långa resor och svåra strapatser för att finna en åker; faktum är att de flesta långa resor och svåra strapatser tenderar att passera uppodlad mark oftare än inte, och i vissa delar av landet tenderar åker att utgöra normaltillståndet, interpunkterat av små punkter av skog eller bebyggelse.

Det svenska landskapet är uppodlat, och odalbonden intar en självklar del av kulturarvet.

Inte nog med detta. EU gillar jordbruk. Eller, rättare, har en stormig romans med det, och det på ett sådant vis att saker får kosta vad de kosta vill. Utgiftsposten för jordbruksstöd enbart utgör över hälften av EU:s totala budget, vilket är en väldigt stark markering att området är lite mer prioriterat än gemene man kanske tror. Som signalpolitisk åtgärd är det således en något ineffektiv uppmuntran att bli jordbrukare.

Vilket kanske är förståeligt, med tanke på jordbrukaryrkets dramatiska minskning när det gäller personalomsättning. För bara några hundra år sedan var jordbruket en dominerande ekonomisk sektor, som sysselsatte långt över hälften av befolkningen. Nuförtiden går det att räkna den procentuella andelen bönder på ena handens fingrar, och i varje historisk beskrivning av västvärldens ekonomiska utveckling ingår en skiss av hur agrarekonomin ersatts av ett mer industribaserat fundament. Mer utförliga beskrivningar tar med de politiska strider och konflikter som övergången från det ena till det andra innebar – och, förvisso, fortfarande innebär runt om i världen.

Kort sagt – att bruka jorden är en politisk fråga, i både historiskt och samtida perspektiv. Och som sådan förtjänar den att tas upp för lite närmare granskning.

Foto: Ryan Stone

Modernt jordbruk är krigsföring. Inte mellan människor, men väl av och för människor. Det kan tyckas en smula överdrivet att kalla det krigsföring, men som du kommer att se inom kort så är det snarare en underdrift.

Låt oss visualisera en åker. Eller, varför inte, titta på den ovan. Det första vi ser av den är att det är en monokultur. Bokstavligen. Bara en växt odlas. Allt som befann sig där innan har med våld och maskineri avlägsnats, och allt som får för sig att vilja återvända hålls borta med en kombination av mer våld och bekämpningsmedel. Det spelar ingen roll hur stor biodiversitet platsen hade innan den blev åker – antalet levande växter på plats har reducerats till någonting väldigt nära ett.

Det finns en stor nackdel med monokulturella ekosystem, och det är att de näringsämnen som denna enda växt kräver tenderar att ta slut väldigt fort. I ett mer mångkulturellt sammanhang så bildas en balans mellan input och output hos de olika invånarna – den enes bajs är den andres näring. Vilket då innebär att ett kreatur vars enda sysselsättning är att äta och exkremera är en ytterst välanpassad medborgare av den lokala ekologin. Den totala mängden näring i omlopp kan variera från år till år, men den samlade effekten av omloppets själva närvaro är att ekosystemet som sådant överlever utan att det behöver tillföras mer än vatten och solljus.

Att försöka odla monokulturellt på enbart vatten och solljus är dömt att misslyckas, dock. Det finns en begränsad mängd näring i jorden, och när den väl är absorberad av växterna så är de slut. Allt det där andra levande som skulle kunna återbära näring till myllan har förflyttats eller utrotats, och den arme bonden har inte mycket annat till val än att bringa in näring utifrån.

Eller, med andra ord: när den lokala produktionen av gödsel utrotats, måste den importeras.

Det är lite ironiskt att framstegen i konstgjort gödsel har kallats den gröna revolutionen. Dess resultat har ju trots allt varit motsatsen till ökad grönhet – enbart en nyans av grönt är tillåtet på den välordnade och EU-godkända åkern.

Foto: Carol von Canon

Vi har tidigare påpekat att staten som institution baserar sig på våld för att upprätthålla sin existens och driva igenom sin vilja. Inte för att vi vill driva någon speciell tes, utan för att det är en av de saker en politiskt intresserad person – för att inte tala om en politiker – måste erkänna för att att kunna agera politiskt med någon som helst form av intellektuell hederlighet.

Detsamma gäller för projektet att hålla sig och sina medmänniskor vid liv. För vanliga människor räcker det att ställa sig frågan hur mycket våld som kan ingå i dieten innan samvetet säger ifrån; för politiker är frågan mer brännande, och utmynnar i den direkta frågeställningen om hur mycket våld som ska sanktioneras mot biodiversiteten för att hålla igång mänskligheten.

Det är inte den sortens frågeställning som främjar lugna och sömnfyllda nätter.

Men så är inte det politiska någonting som handlar om enkla frågeställningar, självklara val, förutbestämda alternativ och rosaskimrande verklighetsbilder.

Den enes död är väldigt bokstavligen den andres bröd.