Om någonting kan sägas för att summera riksdagspartiernas närvaro i Almedalen så är det att samtliga uppvisar olika grader av posttraumatiska stressymptom efter mötet med massarbetssamhällets efterföljare. Det går inte att säga att de inte stött på fenomenet, och det är ingen överdrift att säga att de inte riktigt vet vad de ska göra av det. Och av allt att döma så befinner de sig i olika grader av trauma efter upplevelsen – vissa så till den grad att de känner ett påfallande återupprepningstvång från tidigare tidsperioder.

Vi tittar på er, Moderaterna.

Men varför är ett samhälle bortom arbetssamhället så otänkbart? Det har bevisligen funnits samhällen före det, och det krävs ingen Tolkien för att beskriva hur samtiden i praktiken är ett efterspel på vissa områden. Ett exempel på det senare är förstås att internet finns, vilket ensamt borde utgöra ett slag i magen på uppfattningen om att saker är och förblir vad de var.

Men slag i magen har en tendens att orsaka både smärta och ilska. Det senare särskilt mot den som råkar vara sammanhängande med den mer eller mindre osynliga handen i fråga.

Misstolka oss rätt. Det fanns fördelar med arbetssamhället när det begav sig. Som motor för social organisation och individuell känsla av tillhörighet var det en fenomenal inrättning. När det fungerade. Du behöver bara lyssna till dess försvarare för att höra varför – att känna gemenskap med arbetskollegorna, att känna sig behövd, att känna tilltro till framtiden i och med att arbetet ger en fast inkomst etc. Det finns anledningar till att den ses som ett svar på så väldigt många sociala problem, men det finns ännu fler anledningar till att den inte fungerar längre.

En självklar sådan är att det helt enkelt inte finns arbete för alla. Inte ens om “alla” processas genom ekonomernas begreppsfilter och kommer att betyda “tillräckligt nära alla för att inte inflation ska hända”. Målsättningen finns, men den är inte helt realistisk – inte ens om konjunkturen får för sig att växa även utanför den politiska retoriken.

Försöket att få arbetsfrihetssiffran att bli så låg som möjligt genererar ett antal avarter. Att själva siffran blir ett uttryck för de mest skiftande av mätmetoder från år till år, och därmed i praktiken meningslös, är en sak. Att tusen arbetsmarknadsåtgärder sätts i kraft för att hålla folk sysselsatta utan att för den skull ge dem något meningsfullt att göra är en annan. Och vi behöver nog inte nämna Fas 3, ens i förbigående.

Att insistera på att arbetet är alltings moder är misstänkt likt de kvarvarande kommunisternas försvar efter Sovjets sönderfall. Det är inte det att kommunismen/arbetet inte fungerar längre – det är snarare att kommunismen/arbetet inte utfördes rätt förra gången, och att om vi bara kavlar upp ärmarna och anstränger oss så kommer nästa gång att bli så mycket bättre.

Politiken behöver terapi för att komma över arbetslinjen. Precis som andra krigsveteraner behöver våra krigare mot arbetslösheten tid för eftertanke, samtal och återhämtning. Det finns ingen genväg till återhämtning, men det finns en genväg till samhällsförbättring:

Sluta lär våra barn den dubbla läxan att den som inte arbetar inte heller ska äta, i kombination med att arbetslösheten gick upp igår också.

Det är dags att sluta bli slagen i magen och/eller av häpnad, och påbörja det arbete som förberedelserna för ett samhälle bortom massarbetet kommer att innebära.