En strålande affärsidé
on September 17th, 2011 at 12:00Nu vet jag hur jag ska bli rik. Eller skulle ha kunnat bli om jag inte gjort misstaget att avslöja min affärsidé för dig.
Nåja, jag är väl inget affärsgeni på det sättet, men om någon annan hinner före att sno just den här idén, kan du säkert hitta på variationer på temat.
Jag ska börja tillverka reparationskit för badbollar.
Nu invänder du säkert “men det är väl ingen som vill reparera en trasig badboll, man köper bara en ny”.
Exakt!
Det man gör är att man går till sina politiker och säger:
- Folk köper bara nya badbollar i stället för att köpa mitt reparationskit, hur ska jag tjäna pengar?
- Jag måste få kompensation!
- Jag kräver en andel av intäkterna för varje såld badboll, för att kompensera mina uteblivna intäkter för reparationskit. Folk stjäl ju från mig när de köper nytt!
När man väl lyckats ro detta i land (det lär knappast stöta på några svårigheter, våra politiker både på nationell nivå och EU-nivå är bevisat lyhörda för den här typen av argument) kan man gå vidare och kräva ersättning för alla bollar och andra sfäriska föremål som säljs, och kräva att övervakningskameror installeras i allas hem och sommarstugor och fritidsbåtar och tält, så att man kan kontrollera att ingen tillfogar extra skada till badbollarna/de andra sfäriska föremålen för att legitimera onödiga nyinköp.
Det torde också vara enkelt att genomföra eftersom våra politiker inte visar någon som helst tveksamhet inför att övervaka allt och alla för liknande ändamål.
Så kan man sedan sitta där och sälja reparationskit som ingen vill ha, tvinga folk att göra reparationer de inte vill göra, övervaka dem medan de gör det och håva in de stora pengarna på att bara finnas.
Tycker du att det låter galet? Bra. Det är nämligen galet.
Nästa gång du hör någon påstå att kopiering är stöld, fråga dig då om det också är stöld att köpa nytt i stället för att reparera. Eller att cykla i stället för att ta bilen (det skulle i så fall vara att stjäla av oljebolagen). Lek gärna med tanken; vad annat skulle kunna betecknas stöld enligt samma logik?
Nästa gång du hör någon fråga “hur ska artisterna tjäna pengar?”, fråga dig då när en miljökämpe senast avkrävdes svar på frågan hur oljebolagen ska tjäna pengar. Och håll i minnet att artisterna aldrig har tjänat stora pengar på upphovsrätt – de pengarna behåller skivbolagen björnparten av. Det artisterna tjänar pengar på är i första hand liveframträdanden, och har så alltid varit.
Reparationskiten för badbollar i den här artikeln är inte tänkta att vara någon direkt metafor för musikstycken eller liknande. Det är bara dess egenskap av dålig affärsidé som man, i teorin, skulle kunna backa upp med galna lagar, som jag är ute efter. I just det avseendet är det en klockren metafor för upphovsrättsindustrins affärsidé, och som av en händelse har en del av deras retorik och metoder slunkit med i texten också.
Och det jag är ute efter med den här artikeln är förstås att visa precis hur galet det är; upphovsrättslagstiftningen, argumenten för den, och de åtgärder som vidtas för dess skull.
Mer om upphovsrätt i DN, ännu mer i Martin Fredrikssons avhandling.
Din liknelse är ju bara korrekt om du själv komponerar och spelar egen musik istället för att dra hem någon annans utan att betala för dig. Vem som helst får göra egen musik och ingen musiker tycker att det är en konkurrens man ska ha kompensation för.
Trött på snillen som hittar på liknelser som inte är korrekta.
Hej Eva!
Artikeln ovan står inte eller faller med huruvida den bygger på “korrekta liknelser”.
Det beror helt enkelt på att det inte finns något sådant som “korrekta liknelser”.
Du bevisar det själv genom att bara använda lite fantasi så har du fått en ny knorr på det hela, och dessutom fått in ett halvtaffligt försök att styra tillbaka diskussionen in på fel spår igen, genom att försöka trycka tillbaka musikerna i den roll där de inte hör hemma – som potentiella förlorare i upphovsrättsträtan.
Det är ett klassiskt och ganska fult retoriskt knep. Edit: avsikten var att föregående mening skulle syfta till halmgubben.
Men, om vi ska börja bakifrån; musikerna har, som jag påpekade i artikeln, aldrig tjänat mer än kaffepengar på upphovsrätt. Det är skivbolagen (och deras
motsvarigheter i närliggande branscher) som är de potentiella förlorarna, och det är de som har den dåliga affärsidén.
Jag skulle kunna gå i din lilla fälla och spinna vidare genom att fantisera vidare lite till och säga att det korrekta i så fall skulle vara att likna egenkomponerad musik vid att tillverka sin egen badboll.
Jag skulle också kunna påpeka att skivbolagen – som, till skillnad från musikerna, är de verkliga intressenterna här – inte är sena med att visst sätta åt dem som komponerar “egen” musik om de tycker att den låter för lik något stycke som de äger rättigheterna till.
(Jag använder citattecken kring “egen” för att “egen” musik
för att detär ett bisarrt begrepp. All musik är nämligen med nödvändighet lapptäcken av tidigare kompositioner. Men det är en annan fråga.)För att återgå till mitt spekulerande till ett mindre genomtänkt bemötande av din kritik – det är bara alltför enkelt för dig att fantisera ytterligare lite grann och därmed bygga vidare på en meningslös diskussion om fantasier.
Det för inte dialogen framåt, utan cementerar oss bara i ett fruktlöst ställningskrig där vi står och skriker “du har fel!”, “nej, DU har fel!”, utan att vi ens talar om det som artikeln faktiskt handlar om.
Det viktiga med artikeln är att vi har en dålig affärsidé och galna åtgärder för att skydda den.
Kritisera gärna det om du inte håller med.
Edit: har rättat till ett par språkfel.
Hej Christer,
tack för din kritik. Vi tycks vara eniga om att misslyckade liknelser inte för något framåt. Ändå försvarar du din rätt att använda dem, medan mitt användande tydligen är att kritisera.
Vad gäller en dålig affärsidé är det ingen som har några problem med att du eller någon annan gör musik. Det vill varken jag eller någon annan ha ersättning för, bara så att det är klargjort – helt utan liknelse.
Jag känner inte heller någon musiker i min krets som efterlyser “galna åtgärder” för att de ska kunna göra en affärsidé av sin musik. Det enda någon av dem efterlyser är en koppling mellan konsumtion och betalning.
Varför är idén om att du, jag eller någon annan skulle få betala för sin musikkonsumtion att betrakta som “en galen åtgärd”? Varför ska det 2011 tydligen vara helt barockt för konsumenten att betala för saker som inte är fysiska?
I ett Sverige där tillverkningsindustrin har lämnat scenen och vi borde satsa på en fungerande ekonomisk infrastruktur för informationssamhället, tycker en del att konsumentens betalning för sin egen kulturkonsumtion är förlegat. Gäller det också andra immateriella värden? Eller tjänster? Bara fysiska varor? Man undrar.
Du har månne rätt, jag förde kanske inget framåt med min förra kommentar, kanske inte heller med den här. Men när vi ändå är på det spåret, så utgick jag ju faktiskt från din ursprungliga post. Den känns inte helt nykläckt som idé den heller.
Hej Christer,
tack för din kritik. Vi tycks vara eniga om att misslyckade liknelser inte för något framåt. Ändå försvarar du din rätt att använda dem, medan mitt användande tydligen är att kritisera. Ändå fortsätter du med att dissekera min kommentar, på samma sätt som du tyckte att min dissekerade dig och “inte förde något framåt”.
Vad gäller en dålig affärsidé är det ingen som har några problem med att du eller någon annan gör musik. Det vill varken jag eller någon annan ha ersättning för, bara så att det är klargjort – helt utan liknelse.
Jag känner inte heller någon musiker i min krets som efterlyser “galna åtgärder” för att de ska kunna göra en affärsidé av sin musik. Det enda någon av dem efterlyser är en koppling mellan konsumtion och betalning. (Inspel till liknelse om lingon, blåbär eller något annat som till skillnad från musik försvinner när du konsumerat dem… *trött*)
Varför är idén om att du, jag eller någon annan skulle få betala för sin musikkonsumtion att betrakta som “en galen åtgärd”? Varför ska det 2011 tydligen vara helt barockt för konsumenten att betala för saker som inte är fysiska?
I ett Sverige där tillverkningsindustrin har lämnat scenen och vi borde satsa på en fungerande ekonomisk infrastruktur för informationssamhället, tycker en del att konsumentens betalning för sin egen kulturkonsumtion är förlegat. Gäller det också andra immateriella värden? Eller tjänster? Bara fysiska varor? Man undrar.
Du har månne rätt, jag förde kanske inget framåt med min förra kommentar, kanske inte heller med den här. Men när vi ändå är på det spåret, så utgick jag ju faktiskt från din ursprungliga post. Den känns inte helt nykläckt som idé den heller.
Hej igen!
“Vi tycks vara eniga om att misslyckade liknelser inte för något framåt.”
Mja, då missförstod du nog min replik. Jag tycker inte alls min liknelse var misslyckad, och jag tycker inte heller att du har anfört något som skulle motivera varför den skulle vara misslyckad.
Jag menar att den är lyckad till exempel för att den, precis som jag påpekar i texten, inte aspirerar på att vara någon metafor för musik eller något sådant, utan endast en metafor för en dålig affärsidé. Och som sådan fungerar den alldeles utmärkt. Och affärsidén jag skjuter mot är inte heller musik som sådan, utan ett sätt att distribuera den. Det behöver ju inte vara musik som distribueras, det kan vara vad som helst.
Men nu går du tillbaka till musikerna igen, och att de ska ha betalt. Varför gör du det? De är inte part i den här konflikten. De har en bra affärsidé – nämligen att uppträda och spela i folkparker och på pubar och, för de som är populära nog, på större arenor. Det tjänar de precis lika mycket pengar på oavsett hur musiken distribueras till allmänheten. Och det är det de tjänar pengar på. Det de alltid har tjänat pengar på. Artister tjänar i genomsnitt mer pengar nu än någonsin, fler artister kan leva på artisteriet, samtidigt som fildelningen bara fortsätter att öka. Så vad är problemet?
Och i och för sig har du ju rätt i att musikerna inte begär att vi ska övervaka ett helt folk, men det var ju inte de som var part i konflikten, eller hur?
Skivbolagen, som faktiskt är part i konflikten, gör däremot det. Är inte det en galen åtgärd?
Eller att ta ut avgifter för att jag vill köpa en hårddisk som jag kanske endast har för avsikt att lagra mina egenhändigt knäppta semesterbilder på, är inte det en galen åtgärd? Allt detta för en upphovsrättsindustri som inte har en bra affärsidé att sälja.
Det handlar inte om att någon “inte vill betala för sig”. Det handlar om att vi inte ska behöva betala 20 gånger för en låt vi inte ville ha till att börja med, och heller inte införskaffar eller lagrar på t.ex. en hårddisk. Det handlar om att inte kasta demokratin i sjön för att en industri som förlorat sitt existensberättigande desperat klamrar sig fast vid vad de kan hitta. Det finns fler galenskaper i grytan, men jag är långrandig nog som det är.
Och upphovsrättsindustrin är inte lika med musik, inte lika med film, inte lika med någon konst alls. Det är en industri som endast handlar om att äga rättigheter.
De “immateriella värden” du talar om är en rökridå skapad av girigbukar som vill tjäna pengar på luft och ingenting precis så som jag beskrev i artikeln. Visst vill folk betala för kultur, men den här debatten handlar inte om det. Det handlar om att ingen har någon gudagiven rätt att åka snålskjuts på kulturen och tjäna pengar på det, som upphovsrättsindustrin gör. Och de har definitivt ingen rätt att ta ifrån oss våra mänskliga rättigheter i processen.
Så som du ser, det är inte idén att betala eller göra rätt för sig det är fråga om.
Det var roligt att du svarade igen, nu tycker åtminstone jag att det känns som att vi har en chans till ett meningsfullt samtal… kanske. Vi får se. ;)