För några dagar sedan upptäckte jag en intressant post på Twitter om att Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle gå ihop och arrangera en frukosthearing om Datalagringsdirektivet. Hearingar om saker tenderar att vara högst intressanta, men de brukar oftast vara vinklade efter vilket budskap man vill föra fram. Jag har varit på två hearingar tidigare. Den allra första var Centerpartiet som anordnade en om FRA-Lagen där en panel med sakkunniga fanns tillgängliga för att svara på frågor. De gjorde sitt bästa att förmedla ett “allt är lugnt” besked och kändes mest som en ansträngning att lugna oroliga medlemmar.

Alla besökare får en sådan här fin bricka...

Den andra jag gick på var lite större och i en av Riksdagens salar. Denna arrangerades av folkpartiet om IPRED-Lagen med en sal fylld med folk från Skiv och Filmbolag. Där fanns även Alexander Bard som mer eller mindre bad regeringen att införa lagen, samtidigt som fyra piratpartister och två kritiska medlemmar i panelen kämpade för att göra sig hörda.

Efter dessa upplevelser kan man tycka att jag tappat lite lusten för att gå på hearings, men snarare tvärtom. Som sagt så tenderar de att vara högst intressanta, och ingångspunkten den här gången var att man hade bjudit in Nils Wiedstam som skulle representera Internetleverantörerna. Efter att jag värmt upp kameran på Riksgatan 1 så stötte jag ihop med Anna Troberg (pp) och vi gjorde sällskap in tillsammans med Jens Odvall och Amanda Brihed från Svart Måndag som kom från andra hållet.

Jens Holm (v) och Maria Ferm (mp) som bjudit in till hearingen började med en genomgång och hälsade samtliga inbjudna välkomna och uppmuntrade dem att ta för sig av den frukost som dukats fram varpå de framlade sina argument för att låta förslaget vila ett år.

“De som inte har rent mjöl i påsen vet redan hur man kringår direktivet. Det är inte svårt” sade Jens. “Dessutom har EU en utredning på gång. Att då försöka rusa igenom en kontroversiell lag är väldigt konstigt” tycker Maria Ferm. Vidare förklarade de också hur både Rumäniens och Tysklands författningsdomstolar funnit direktivet oförenligt med sina lagar.

Jens Holm & Maria Fern

Efter deras korta föredrag fick Nils Wiedstam ordet. Han förklarade rättframt att han var där i syfte att tjäna branschens intresse, vilket primärt verkade vara att slippa betala för direktivets införande, samt det system som “snarast” skulle ge polisen tillgång till materialet. Han känner att branschen känner sig förbisedd och ignorerad av viljan att trumma igenom direktivet.

“Branchen är sura, och lite förvånade” förklarar han. “Det här blir dyrt, och staten tycker att vi ska betala. Det vore som att låta Volvo finanisera polisbilarna” fortsätter han. Han pekar också på möjligheten att många mindre leverantörer kan tänkas att hellre vilja lägga ner verksamheten än att riskera att dra på sig de kostnader som direktivet skulle tvinga på dem. På skärmen bakom honom lyser “Branchen vill ha realistiska övergångsregler” i röd text.

“Finns det något sätt operatören kan veta att polisen har rätt att begära ut den här informationen?” frågar Jens Odvall och får svaret att den som tar samtalet får helt enkelt lita på att Polisen faktiskt har de tillstånd som krävs. Han tillägger också att om ett samtal kommer in om en viss person så är detta ingen garanti för att någon inte nämner det över fikarasten, speciellt om personen är känd av allmänheten. Risken för läckor är relativt hög.

Frågorna haglar in, och Nils besvarar dem säkert. I salen sitter representanter för de flesta politiska partierna, även om några av dem valde att inte närvara. En miljöpartist ställer frågan om det på förhand kan analyseras hur många företag som kommer drabbas av omöjliga kostnader, och svaret blir att ingen vet.

Intresserade Sverigedemokrater

Längst bak i salen sitter dock Jokern i leken. Det är några intresserade Sverigedemokrater som inte ställt några frågor, men som under debatten lyssnat uppmärksamt på vad som sagts och frågorna som ställts. Jag går fram efteråt och frågar vad de anser om Datalagringsdirektivet.

“Vi kan inte lita på att andra länder har samma hårda krav som vi när det kommer till känslig information” säger en av dem. “Det finns stor korrumption i många länder, och vi anser det inte tryggt att utlämna information till dem”. De önskar få en garanti att materialet stannar inom gränserna, och att en speciell lag införs för att straffa de som ändå sprider material insamlat med hjälp av direktivet.

Det verkar i nuläget som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nästan tillräckligt starka för att kunna åstadkomma en minoritetsbordläggning, men fortfarande är Sverigedemokraternas ställning i frågan oklar. Om de röstar avslag så är det möjligt att direktivet – som de förutom sina reservationer – påstår sig inte ha något emot kommer att falla. Det finns också risken att de kommer fram till en uppgörelse med regeringen i frågan. Än mer troligt är att frågan om Datalagring kommer få vänta ett år på att få kämpa på Liv och Avslag i Riksdagens kammare.