#svpol

“Året var 1926. Kanadas parlamentshus skulle rösta om förtroendet för den sittande regeringen som bara var tre dagar gammal. Oppositionen ville testa sin makt i parlamentet. Och sedan räknades rösterna. Förtjusan, skräck, skratt och förvåning fyllde kammaren när oppositionen vann, 96 till 95 röster. Innan alla hunnit att hämta sig från chocken stod en parlamentsledamot från oppositionen upp och begärde att hans röst skulle strykas. Han hade glömt att han var utkvittad. Detta visade sig vara en omöjlighet. Röstningen och dess resultat var ett faktum. Kanada skulle få nyval.”

Utkvittering är ett system där en ledamot kan kvittas ut – dvs att andra sidan avstår den makt de genom mandat fått av Svenska folket – på grund av att denne är frånvarande. Det är praxis i Sveriges riksdag idag, och är ett mycket bekvämt system. Det innebär att en ledamot som blir sjuk eller är bortrest fortfarande har inflytande även om de inte är på plats i riksdagen personligen. Och när det inte fungerar blir man tydligen förbannad…

Första gången jag blev förbannad på systemet var år 2008. Fyra röster var allt som behövdes för att det Rödgröna blocket skulle kunnat fälla FRA-lagen. Fler än så var frånvarande. Klockan tio på kvällen så var 67 ledamöter frånvarande. FRA-lagen infördes med ett slags tyst medgivande inför oviljan att riskera en politisk förmån om de själva skulle få makten två år senare.

Alltså visade sig systemet för utkvittering vara alltför hemtrevligt, någonting bra, någonting som behövde fortsätta finnas. Speciellt för de som ligger i sängen och glömmer bort att omröstningen äger rum.

.

Sverige, 2008. En hetsig debatt om en kontroversiell lag äger rum. En av riksdagsledamöterna håller inte med de andra, utan vill rösta emot regeringen. Ett rop hörs över den samlade skaran. Tvångskvitta ut honom!

Kvittningssystemet är i min åsikt ett väldigt konstigt system i en demokrati med riksdagsledamöter. Det är en metod som cementerar partiernas och blockens ställning, och förminskar den makt som varje enskild ledamot har fått – på mandat genom röster – från sina väljare. Och det är viktigt att en ledamot ska kunna hållas ansvarig för de beslut som de deltar i. De är ansvariga även i sin frånvaro, och det är viktigt att de inser det. Därför måste frånvaron vara ett obehagligt alternativ. Att veta att partiet kan förlora en viktig fråga borde vara tillräckligt, men en del av mig tror inte det.

Men hur gör man med dem som faktiskt har giltig frånvaro? Tja, i de flesta styrelser finns suppleanter. Det finns det i Sveriges Riksdag också.  Ersättare kallas de. Vad gör alla dessa människor? Jo, några av dem (24 st i skrivande stund) ersätter faktiskt redan åt sina Riksdagsledamöter, men det vore nog inte svårt att se till så att dessa kan rösta istället. Det är väl därför man har ersättare? Tydligen inte.

Ersättare som de ser ut idag verkar mest ha rollen att de får hoppa in om deras riksdagsledamot är borta mer än en månad (vilket inte heller följs speciellt väl), men den saken förstår jag faktiskt inte riktigt. Ersättarna lever följaktligen inte upp till namnet. Annars kanske ett gäng suppleanter – säg ett antal som motsvarar 15% av mandaten som partiet har – vore ett bättre system. Dessa skulle heller inte få sättas in såvida inte äkta skäl till frånvaro förelåg – vilka givetvis skulle kontrolleras.

.

“Det konservativa partiet i Storbritannien upptäcks med att fuska med kvitteringssystemet. De kvitterade ut tre av sina mot tre av var och en av deras motståndares partier. Sedan 1996 förekommer inte kvittering i Brittiska parlamentet.”

För att inte tala om systemet som upptäcktes i enlighet med citatet ovan.Låt oss återgå till FRA-Omröstningen. Det är ett bra exempel, eftersom den visar vad kvittning kan ställa till med, förutom de två andra situationerna jag återgivit i texten ovan. De Rödgröna hade utan problem kunnat säga att “Nej, vi tycker det här är en så viktig fråga, så vi tänker inte kvitta ut oss”. Det är en upprörande passivitet som visar sig, och det värsta av allt är jag förstår den. Det måste vara väldigt mysigt att veta att man kan rösta åt frånvarande ledamöter. Speciellt ledamöter som man vet hellre ville rösta på någonting annat.