#svpol

Det finns politik, politik och politik. Dessa tre blandas av naturliga skäl ihop med varandra med regelbundna mellanrum, eftersom de alla tre är delar av samma process. Men det finns ändå en analytisk poäng i att differentiera i tre olika delar – inte minst i dessa dagar, då namnet Juholt är på alla läppar och bloggar.

Den gemensamma nämnaren är förstås att det rör sig om någon form av beslutsfattande i en mellanmänsklig miljö. Det kan inledningsvis kännas kontraintuitivt att tänka sig politik som sådant, men efter ett tag blir det lika kontraintuitivt att inte göra det. Men därefter uppenbarar sig vissa skillnader.

Den mest omedelbara associationen många har med ordet politik är ideologi. Kapitalism mot kommunism, liberalism mot socialism, ibland till och med en släng av konservatism. Stora frågor rörande hur samhället bör vara utformat, vilka värderingar som bör vara gällande, vilka principer som är viktiga och vilka som inte är det. Stora politiska figurer – Olof Palme, Martin Luther King, Nelson Mandela, Mahatma Gandhi. Stora konflikter, stora frågor, stora människor, stora känslor.

Politik som det som rör de stora sammanhangen, med andra ord. Det är oftast denna dimension av det politiska som många finner intressantast, och som de allra flesta nöjer sig med att vara intresserade av. Och vem kan klandra dem – ideologier, principer, diskussioner. Det går att spendera resten av livet åt denna aspekt av det politiska enbart, och det finns ett otal framstående människor genom historien som gjort just detta.

Foto: Kristoffer

Sedan finns det politik som rent spelteoretiskt fenomen. Det finns en uppsättning regler som det politiska sker inom – så som de parlamentariska reglerna för hur och när ett visst givet förslag kan omsättas i lagstiftning – och målet med spelet är att se till så att det egna lagets förslag går igenom (och, företrädesvis, att de andra lagens inte gör det). Rent strategiskt är det smart att komma med sådana förslag som är tilltalande redan från början, och rent taktiskt gäller det att spela sina diskursiva kort så att det blir ohållbart för de andra spelarna att inte rösta för dessa. Om vi ska hårddra det en smula.

Att se det som ett rent spelteoretiskt fenomen kanske ter sig stötande i vissa ögon. Men det har onekligen likheter med ett spel – reglerna är utlagda för allmän beskådan, alla inblandade känner till dem och alla förhåller sig till dem. Lägg till att alla vet att alla vet, och det spelteoretiska inslaget blir övertydligt.

Att politik på viss nivå blir ett rent manipulerande av spelpjäser för att uppnå ett visst på förhand givet mål (med valresultat som pedagogiskt övertydligt exempel) leder vissa till att frukta att politik håller på att bli en specialistsyssla. För de flesta icke-politiker är de regler som det politiska spelet följer väldigt svårtolkade, och många gånger direkt ologiska. Det krävs en medveten ansträngning för att lära sig allt som behöver läras in för att kunna agera politiskt, och därefter tid och energi nog att realisera denna ansträngning. Många blir direkt eller indirekt avskräckta från det politiska på grund av detta, och sålunda blir den konkreta politiken en specialistsyssla.

Det är också ur denna dimension av det politiska som cynism uppstår. Både reell sådan, i termer av politiker som slugt gör vissa saker de inte hade gjort annars enbart i syfte att öka chanserna för att någonting annat går igenom. Men även upplevd sådan, i och med att väljarna över tid får uppfattningen att politiker är sådana som gör saker bara för att det politiska spelet kräver det av dem, och inte för att de egentligen menar dem.

Samtidigt måste kollektivt beslutsfattande följa vissa regler. Representativ parlamentarism kräver förutsägbarhet, trots allt.

Foto: UK Parliament

Utöver politik som stora principer och politik som parlamentariskt spel finns även politik som konsten att få sina närmaste medmänniskor att göra saker. Det förekommer företrädesvis inom organisationer, men ni som vidhåller att det personliga är politiskt kan givetvis översätta till sådana sammanhang.

Anledningen till att Juholt nämns i inledningen ligger i denna tredje dimension. Det går inte att förneka att diskussionens vågor går både höga och breda kring honom nu i dagarna, och än mindre att väldigt mycket av socialdemokratins energi lagts kring deras val (eller, beroende på vem man frågan, brist på val) av partiledare. Det går inte heller att förneka att detta är politiskt till sin natur. Men det är ändå inte riktigt politiskt i det första avseendet, i och med sin lokala natur.

Mest krut har lagts på att kritisera (den reella och/eller upplevda) bristen på inflytande i valet, och det är också det som är kärnan i konsten att få människor i ens närhet att göra saker – inflytande.

Nu ligger det i det kollektiva beslutsfattandets väsen att alla inte alltid kan få som de vill. Detta innebär dock inte automatiskt att alla aldrig får som de vill, någonsin. Någonstans mellan alltid och aldrig finns ett mellanting, och målsättningen i många politiska organisationer är att finna denna gyllene medelväg.

Och det ska inte förnekas att många politiska organisationer fastnar mer eller mindre permanent i diskussioner om var denna gyllene medelväg finns.

Vår förhoppning är att denna analytiska åtskillnad mellan politik, politik och politik inte ska vara en nyhet. Men väl en påminnelse om att det politiska är lite mer invecklat än bara storslagna idéer, cyniska politrucker och olika former av rävspel i slutna rum.

Politik är större.

OBS: Redaktionen på svpol.se vill inte med detta säga vare sig bu eller bä om den process som lett fram till namnet Juholt, och använder det bara som övertydligt pedagogiskt exempel. Vill du skriva en arikel som säger bu eller bä – bidra med en egen!