Applicerad elitism
on April 6th, 2011 at 12:00Att vara politiskt aktiv är på många sätt att slänga bort sitt liv. Eller, rättare, att avstå från att göra så väldigt mycket annat som mer apolitiskt lagda människor hinner med. Särskilt kring valrörelser, då stora block av ens vardag äts upp i ett svep, och det oftast på ideell basis. Det är långa timmar, många uppoffrade sömnperioder och (oftare än inte) ett av de mest otacksamma nöjen en medborgare kan engagera sig i.
På senare tid har det blivit något av en tradition – för att inte tala om en etablerad genre – att skriva om hur tråkiga valrörelserna är. Särskilt det senaste valet fick sin beskärda del av passionerad likgiltighet och utstuderade tråksågningar. Huruvida valrörelserna faktiskt blir tråkigare eller inte lämnar jag osagt. Det intressanta ligger inte i valrörelsernas effekt (sannolikheten för ett valresultat är alltid exakt ett), utan i samexistensen av organiserat engagemang och systematisk uttråkning samtidigt.
Vi skulle kunna kalla det mångkultur. Eller, lite mildare, en brist på kommunikation.
Den parallella existensen av smått överarbetade politiskt aktiva och smått likgiltiga medborgare reser en hel del politiskt radioaktiva frågor. Dels kan vi fråga oss om de förra verkligen engagerar sig på rätt sätt, och om det inte finns något av en möjlighet till reform av kampanjarbetet för att bättre nå ut till den nyblaserade allmänheten. Vi kan också fråga oss om de senare verkligen har fog att klaga på hur tråkigt det är med politisk aktivitet om de inte ens vill lyfta ett finger för att ta reda på vad som är i görningen.
När både överansträngning och understimulans finns samtidigt är det sällan frågan om antingen-eller. Dialektik är vägen framåt.
En av de mest glödheta frågorna är den om röstdeltagande. Den går omedelbart in på demokratins väsen, och beroende på hur röstdeltagandet (och/eller bristen på den) betraktas så ser även resten av demokratin olika ut. Vissa anser att det är ett självändamål att få upp deltagarprocenten så högt som möjligt; andra anser att även ickeröstande är en form av röstning som bör respekteras; åter andra anser att det är en bra sak att vissa personer inte röstar.
Det är vanligtvis den sista positionen som frambringar mest respons. Demokrati är ju folkstyre, och om folket inte röstar så styr ju i praktiken någon annan än folket, är den vanligaste invändningen. Vilket innebär att förespråkandet av färre röstande är odemokratiskt, och det både som skällsord och definition.
Ändå reser den parallella existensen av smått överarbetade politiskt aktiva och smått likgiltiga medborgare frågan: är det inte, när allt kommer omkring, bättre om de som inte har en aning om sina samtida politiska omständigheter (och inte har några som helst ambitioner om att informera sig om dessa) stannar hemma och pillar sig i sin självtillräckliga navel på valdagen? Är det verkligen demokrati när agerandet i vallokalen beskrivs bättre som en lotteridragning snarare än som en dialektisk deliberation rörande olika genomtänkta aspekter av samhällets generella utveckling?
Det säger sig självt att det hela kräver en lite mer nyanserad approach än webbformulärets tre standardsvar: ja, nej, vet ej?
Även ståndpunkten att ickeröstande är en respektabel demokratisk handling stöter på patrull. En av de subtilare invändningar som brukar dyka upp är att formell inkludering inte är detsamma som reell dito. Att någon har rätt att göra någonting rent formellt innebär inte att denne någon vet om detta, och även om vetskapen om detta finns så kanske känslan av att vara värdig saknas.
Detta blir övertydligt när det gäller utbildning. Många från så kallade studieovana hem tänker inte ens tanken på att bege sig till ett universitet, och när det påpekas för dessa att de faktiskt har tillräckliga betyg för att läsa lite vad de vill så drabbas de av en viss genans och en känsla av att vilja säga: “men jag skulle aldrig lyckas där, även om jag kom in”.
Om detta gäller för utbildning, som bevisligen har en enorm inverkan på en individs framtid, så gäller det även för röstdeltagandet, som bevisligen inte har någon effekt alls på ett individuellt, konkret plan.
Det finns dock ingen anledning att vara pessimistisk angående möjligheten till fredlig samexistens mellan de smått överarbetade politiskt aktiva och de smått likgiltiga medborgarna. Även om alternativet att lagstifta om att göra det obligatoriskt att rösta förespråkas från vissa håll, så verkar det som att frivilligheten rörande valdeltagande kommer att bestå. Vilket innebär att medborgare även i fortsättningen kan bli precis så parallellt engagerade och uttråkade som de råkar vilja bli.
Frågan om ickeröstarna förtjänar fortfarande att tas på lite större allvar, dock. I det senaste valet var det motsvarande fyra riksdagspartier som – av olika anledningar – inte röstade, och med tanke på att vi har rekordmånga partier som lever av kamrat fyra procent så ställs det hela på någon slags spets. Socialdemokraternas rekordsiffror (om än åt fel håll) hjälper även de till att göra röstmaximerandet lite mer angeläget.
De politiskt apatiska av våra medmänniskor kommer vi förmodligen inte att kunna göra någonting åt, och det är en öppen debattfråga om det verkligen är önskvärt att göra det. Vad vi däremot kan påverka är den politiskt aktiva eliten – de som, exempelvis, har förmågan att läsa texter av det här slaget, orken att ge sig ut i fält för att möta vanliga, skeptiska medborgare på gatan, eller modet att ställa sig inför tusen personer och säga varför de på det stora hela har helt fel i sina vardagsgöranden.
Och det vi som politiskt aktiv elit kan göra är att aktivt låta bli att isolera oss i en självbyggd politisk enklav där vanliga människor utmålas som en grupp för sig som gör det den gör utan att egentligen ha någon aning om hur världen ser ut.
Demokrati betyder ju trots allt folkstyre, inte sant?
Resonemanget om valdeltagande blir med en viss ämnets inneboende logik ganska kvantitativ till sin natur, och det kan vara lite synd. Som jag ser det så finns det även ett antal kvalitetsmått på demokratin, och det är nog de som egentligen avgör om de röstberättigade är nöjda med sakernas tillstånd eller inte.
Som jag ser det så är den avgörande frågan vad gäller demokratin ifall väljarna tycker att systemet fungerar “bra” eller inte. Känner de sig representerade? Känner de att besluten tas indikerar att beslutsfattaren ha tagit med deras situation i beräkningen? Är en majoritet på det hela taget nöjda med de beslut som systemet levererar? Om så är fallet så kan man nog anta att de flesta är nöjda med systemet, oavsett om de röstar eller inte.
Om det däremot handlar om att folk är missnöjda och vill delta och vill skaffa sig en grundad uppfattning, men känner sig hindrade av systemet att göra detta, då finns det anledning att fundera över kvaliteten.
Jag tror att det i de flesta demokratiska system finns “icke-röstare” ur bägge grupperna, dels de som sitter nöjda, och dels de som känner sig uteslutna.
Frågan är vilken väg man vill gå för att lösa frågan, och vilken av dessa grupper man ska fokusera på. Åtgärderna för att åtgärda det bristande röstandet är ju trots allt sannolikt ganska skilda.
En sak att spekulera över vad väljarna skulle svara på en fråga som “Tycker du det är viktigt att folk vet vad de röstar på?” Sannolikt skulle svaret vara ett rungande Ja! Skulle man däremot fråga:”Tycker du att man bara ska ha rösträtt om man klarar av en test som visar att man begriper vad man röstar på?” bli ett lika rungande Nej!, eftersom alla skulle fråga sig “Vem ska författa det testet?”
Jag tror att det demokratiska systemet alltid står inför risken att folk ska överge dess grundtanke och ropa på starka män, om inte annat kan vi se såna tendenser i Ryssland och för att ta en äldre referens, Wiemarrepublikens upplösning på 30-talet. Som försvar mot sådant _måste_ systemet se till att gruppen aktivt missnöjda med systemet aldrig blir för stor. Därför måste systemet leverera beslut av bra kvalitet, och det måste fungera på ett sätt som gör att det uppfattas som legitimt av en stor del av väljarna.
Motsättningen blir alltså 1. Folk måste rösta på “vettiga” saker för att beslutskvaliteten ska kunna upprätthållas i längden, och 2. Alla ska känna att de ha rätt och möjlighet att delta, att de är “med” i beslutet, annars tappar systemet legitimitet.
De politiskt aktiva har att förhålla sig till bägge dessa aspekter. Systemet måste fungera så att det så långt det öht är möjligt ser till att de valhandlingar och beslut som görs, görs på informerade grunder för att upprätthålla beslutskvaliten. MEN, samtidigt, ALLA, oavsett om det har en informerad grund eller inte, måste ha RÄTT att delta, och får inte hindras i sitt deltagande på ett sätt som de uppfattar som illegitimt.
Ett första steg är att förstå och definiera frågan. Inte bara för vår egen skull, utan även för nästkommande generationers – varje ny generation måste återuppfinna hjulet på nytt, och det hjälper att lämna pedagogiska howto-guider lite varstans.
Den här artikeln är löst baserad på en av Bourdieus texter – kapitlet “Kultur och politik” i antologin Kultur och kritik. Hans huvudtes är att de som inte svarar på en viss given enkät är precis lika sociologiskt intressanta som de som svarar på den. Det är en indikator på hur många som känner sig värdiga, kvalificerade och kompetenta nog att svara, vilket är precis det vi talar om ovan.
För forskare handlar det om att formulera frågeformulär med en extra dos eftertanke. För demokrater blir det lite knivigare, och omfattar hela den komplexa relationen mellan stat och individ. Tricket är att få folk att känna sig som medborgare, snarare än som, tja, invånare i största allmänhet. Å ena sidan.
Å andra sidan ingår det i hela demokratipaketet att människor ska få leva efter bästa förmåga och egen vilja. Vilket då innebär att det måste finnas något av en tolerans för apolitiska individer.
En knivig balansgång, indeed.