Att vara politiskt aktiv är på många sätt att slänga bort sitt liv. Eller, rättare, att avstå från att göra så väldigt mycket annat som mer apolitiskt lagda människor hinner med. Särskilt kring valrörelser, då stora block av ens vardag äts upp i ett svep, och det oftast på ideell basis. Det är långa timmar, många uppoffrade sömnperioder och (oftare än inte) ett av de mest otacksamma nöjen en medborgare kan engagera sig i.

På senare tid har det blivit något av en tradition – för att inte tala om en etablerad genre – att skriva om hur tråkiga valrörelserna är. Särskilt det senaste valet fick sin beskärda del av passionerad likgiltighet och utstuderade tråksågningar. Huruvida valrörelserna faktiskt blir tråkigare eller inte lämnar jag osagt. Det intressanta ligger inte i valrörelsernas effekt (sannolikheten för ett valresultat är alltid exakt ett), utan i samexistensen av organiserat engagemang och systematisk uttråkning samtidigt.

Vi skulle kunna kalla det mångkultur. Eller, lite mildare, en brist på kommunikation.

Den parallella existensen av smått överarbetade politiskt aktiva och smått likgiltiga medborgare reser en hel del politiskt radioaktiva frågor. Dels kan vi fråga oss om de förra verkligen engagerar sig på rätt sätt, och om det inte finns något av en möjlighet till reform av kampanjarbetet för att bättre nå ut till den nyblaserade allmänheten. Vi kan också fråga oss om de senare verkligen har fog att klaga på hur tråkigt det är med politisk aktivitet om de inte ens vill lyfta ett finger för att ta reda på vad som är i görningen.

När både överansträngning och understimulans finns samtidigt är det sällan frågan om antingen-eller. Dialektik är vägen framåt.

Foto: Evan Leeson

En av de mest glödheta frågorna är den om röstdeltagande. Den går omedelbart in på demokratins väsen, och beroende på hur röstdeltagandet (och/eller bristen på den) betraktas så ser även resten av demokratin olika ut. Vissa anser att det är ett självändamål att få upp deltagarprocenten så högt som möjligt; andra anser att även ickeröstande är en form av röstning som bör respekteras; åter andra anser att det är en bra sak att vissa personer inte röstar.

Det är vanligtvis den sista positionen som frambringar mest respons. Demokrati är ju folkstyre, och om folket inte röstar så styr ju i praktiken någon annan än folket, är den vanligaste invändningen. Vilket innebär att förespråkandet av färre röstande är odemokratiskt, och det både som skällsord och definition.

Ändå reser den parallella existensen av smått överarbetade politiskt aktiva och smått likgiltiga medborgare frågan: är det inte, när allt kommer omkring, bättre om de som inte har en aning om sina samtida politiska omständigheter (och inte har några som helst ambitioner om att informera sig om dessa) stannar hemma och pillar sig i sin självtillräckliga navel på valdagen? Är det verkligen demokrati när agerandet i vallokalen beskrivs bättre som en lotteridragning snarare än som en dialektisk deliberation rörande olika genomtänkta aspekter av samhällets generella utveckling?

Det säger sig självt att det hela kräver en lite mer nyanserad approach än webbformulärets tre standardsvar: ja, nej, vet ej?

Även ståndpunkten att ickeröstande är en respektabel demokratisk handling stöter på patrull. En av de subtilare invändningar som brukar dyka upp är att formell inkludering inte är detsamma som reell dito. Att någon har rätt att göra någonting rent formellt innebär inte att denne någon vet om detta, och även om vetskapen om detta finns så kanske känslan av att vara värdig saknas.

Detta blir övertydligt när det gäller utbildning. Många från så kallade studieovana hem tänker inte ens tanken på att bege sig till ett universitet, och när det påpekas för dessa att de faktiskt har tillräckliga betyg för att läsa lite vad de vill så drabbas de av en viss genans och en känsla av att vilja säga: “men jag skulle aldrig lyckas där, även om jag kom in”.

Om detta gäller för utbildning, som bevisligen har en enorm inverkan på en individs framtid, så gäller det även för röstdeltagandet, som bevisligen inte har någon effekt alls på ett individuellt, konkret plan.

Foto: Joël Evelyñ & Françoi

Det finns dock ingen anledning att vara pessimistisk angående möjligheten till fredlig samexistens mellan de smått överarbetade politiskt aktiva och de smått likgiltiga medborgarna. Även om alternativet att lagstifta om att göra det obligatoriskt att rösta förespråkas från vissa håll, så verkar det som att frivilligheten rörande valdeltagande kommer att bestå. Vilket innebär att medborgare även i fortsättningen kan bli precis så parallellt engagerade och uttråkade som de råkar vilja bli.

Frågan om ickeröstarna förtjänar fortfarande att tas på lite större allvar, dock. I det senaste valet var det motsvarande fyra riksdagspartier som – av olika anledningar – inte röstade, och med tanke på att vi har rekordmånga partier som lever av kamrat fyra procent så ställs det hela på någon slags spets. Socialdemokraternas rekordsiffror (om än åt fel håll) hjälper även de till att göra röstmaximerandet lite mer angeläget.

De politiskt apatiska av våra medmänniskor kommer vi förmodligen inte att kunna göra någonting åt, och det är en öppen debattfråga om det verkligen är önskvärt att göra det. Vad vi däremot kan påverka är den politiskt aktiva eliten – de som, exempelvis, har förmågan att läsa texter av det här slaget, orken att ge sig ut i fält för att möta vanliga, skeptiska medborgare på gatan, eller modet att ställa sig inför tusen personer och säga varför de på det stora hela har helt fel i sina vardagsgöranden.

Och det vi som politiskt aktiv elit kan göra är att aktivt låta bli att isolera oss i en självbyggd politisk enklav där vanliga människor utmålas som en grupp för sig som gör det den gör utan att egentligen ha någon aning om hur världen ser ut.

Demokrati betyder ju trots allt folkstyre, inte sant?