#svpol

Krig är någonting de flesta av oss tvingats inse är någonting stort och svåröverskådligt. Inte minst genom den mångfald av filmer på temat krig som står att finna för den som letar. Vissa filmer försöker framställa krig som någonting heroiskt och ärofyllt som gör hjältar av unga män och ger även den mest oansenlige av ungvalpar en chans att tillsammans med andra oansenliga ungvalpar utföra stordåd i statens eller nationens (eller godhetens) tjänst; andra filmer försöker vara lite mindre rosenkindiga och framställa det hela i lite mer realistiska ordalag, med öppna sår, likmaskar, död, förruttnelse, psykiska trauman, extrem stress, utmattning, ovisshet om morgondagen kommer att infinna sig eller inte, den konstanta närvaron av saker som inte kommer tveka ens ett uns att döda en och, värst av allt, dålig mat.

Om jag vore elak så skulle jag säga att vardagen är skrämmande lik den andra bilden, men med andra förtecken. Det vore dock att göra det lätt för sig, och så ska vi inte ha det.

Även vardagen beskrivs på olika sätt i olika skildringar. Precis som med beskrivningen av krig så finns det en strömning som vill måla vardagen i glada färger och som insisterar på att det finns godhet och skönhet att finna även i de minstaste av små vardagliga ting om en bara håller ögonen öppna nog för att se det. Och så, förstås, den motsatta strömningen som i stället försöker beskriva den gråa måndagsmorgonens nyanslösa gråhet där dåtid, nutid och framtid blandats ihop i en grå sörja där ingen del går att skilja från de andra, och där prospekten för att lyckas med någonting alls är självdöda redan från början. (Förvisso brukar den senare bilden vanligtvis förändras av att protagonisten släpas med in i ett nytt sammanhang av någon snyggt uttänkt slump, men ändå.)

Om jag nu skulle säga att det finns en viss inneboende likhet mellan krig och vardag så skulle jag använda mig av ohederlig argumentation. Att både kriget och vardagen framställts på liknande sätt vid olika tillfällen säger ingenting om varken krig eller vardag i sig, och att jämföra dessa diskurser handlar mer om att försöka kategorisera olika texter än om att jämföra krigets och vardagens realiteter.

Foto: Brian Yap

Det finns tänkare som har försökt koppla samman krig och vardag på ett mer reellt plan. Paul Virilio skriver i sin bok Krig och film om hur de uppfinningar vi idag använder till vardags för att kommunicera med varandra – radio, mobiltelefoner, internet, the works – uppfanns av det militära för militärt bruk i krig. Detta låter förstås vid första anblick som ett upprepande av den klassiska maximen att krig är alla uppfinningars moder, och att uppfinningar som väl är uppfunna inte kan bli ouppfunna och därför lika gärna kan användas i stor skala. Vilket inte är särskilt kontroversiellt. Virilios twist är att det militära paradigm som dessa uppfinningar först placerades i – krigets – sakta men långsamt håller på att fasas över till det mer vardagliga, civila samhället tillsammans med uppfinningarna själva.

Innan vi fortsätter den här tankegången så lämpar det sig att stanna upp en stund och plocka upp en bok av den gamle Clausewitz . I sin tegelsten Vom Kreige går han igenom ungefär samtliga aspekter och nyanser av vad krig är. Han ger oss den något kontraintuitiva definitionen av krig så som varandes fortsättandet av politik med andra medel. Det kanske låter märkligt, men betänk varför krig uppstår. Det är inte alltid för att två folk hatar varandra – hatet tenderar att vara en produkt av kriget, snarare än ett upphov till det. Det är inte heller alltid så att krig är ett resultat av någon slags resursbrist hos folket i det krigsförklarande landet i fråga – även om det spelar in. Krig uppstår snarare, enligt Clausewitz, av att en stat ser någonting den vill ha i en annan stat, och använder militären som ett medel för att införskaffa detta. Politik med andra medel, som synes.

Han fortsätter sedan med att skilja två olika slags mål som finns närvarande vid varje krig. Det första är det politiska målet, vilket i all korthet är vad regeringen i det krigande landet vill ha ut av kriget. Det andra är det militära målet, vilket är det mål militären behöver uppnå för att uppnå det politiska målet. Om målet med kriget helt enkelt är att expandera statens territorium så är det politiska och det militära målet detsamma, dvs intagandet och befästandet av territoriet i fråga. Om det politiska målet är lite luddigare, så är förhållandet mellan politiskt och militärt mål luddigare i samma grad. Utövandet av militär makt är dock fortfarande, som synes, ett medel snarare än ett mål i sig självt.

Det stående militära målet är alltid, i varje situation, att förstöra fienden. Eller, rättare, att förstöra fiendens möjlighet att utöva och frammana motstånd. Om fienden effektivt och totalt fråntagits sin förmåga att göra motstånd så har den egna sidan, per definition, vunnit. När fiendens arméer är avväpnade, skingrade eller på annat sätt oförmögna att utgöra ett hot mot en själv så har denne bara ett alternativ, och det är att ge en vad en vill ha, dvs uppfylla det politiska mål som kriget handlar om.

Vi ser här hur politik och motstånd är oupplösligt länkade till kriget som sådant. Politik är att vilja någonting, och om den politiska viljan är att införskaffa någonting någon har så har denne att antingen organisera någon slags motstånd mot denna vilja, eller att ge efter för den. Något tredje gives icke.

Foto: Rachel Cobcroft

Tillbaka till Virilio. De militära uppfinningar som militären uppfunnit för att använda i diverse krigssituationer har sakta men långsamt funnit sig en väg in i det civila samhället, och sakta men långsamt har även det paradigm som frammanade dessa uppfinningar hakat på. Militären har, som sagt, alltid ett intresse av att hålla sina trupper redo att attackera fienden eller försvara sig mot densamma, att antingen göra motstånd mot deras försvar eller motstå deras attacker. Förmågan att snabbt organisera trupperna i olika manövrar via kommunikationsteknologi har med andra ord varit av centralt intresse för det militära, och är en kritisk del av varje sammandrabbning i fält.

När nu den militära teknologin blivit civil så har även detta tänkande börjat ta sig civila former. Vi bär alla med oss mobiltelefoner, och är alla redo att spontant förändra våra planer för att samordna oss när vi är ute i fält. Eller ute på stan. Vi gör det mer eller mindre automatiskt numera, och känner oss märkligt oförmögna när vi – av vilken anledning som helst – inte kan göra det längre. När mobilbatteriet tar slut så är det inte batteriet det är fel på – det är vi själva som är trasiga. Det är också så vi ser människor som, av någon anledning, väljer att leva utanför vår informationsteknologiska sfär – som trasiga människor.

Tanken om att vi kan samordna oss i ett kollektivt och effektivt motstånd blev desto mer påtaglig efter att Gategate skakade bloggosfären. Innan dess var det en latent modalitet att använda någon av de många möjligheter vi idag har att snabbt kommunicera att någonting ohemult är i farten; idag är det närmast något av en civil skyldighet att omgående rapportera missförhållanden och statliga övergrepp till det allmänna så fort det kommer inom synhåll. Det är inte helt klart vad vi gör motstånd mot eller till förmån för, men det är ändå ett ytterst påtagligt imperativ i våra vardagliga liv.

Now, detta är inte nödvändigtvis någonting negativt. Att kunna stå emot en de inneboende totalitära och förtryckande tendenserna i staten som sådan är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Att spontant kunna samordna ett möte på kort varsel för att diskutera vad som behöver göras i en akut situation kan ibland rädda liv. Men det är ändå värt att tänka över att även om vi i detta vårt avlånga land inte har varit i krig formellt sett på över två hundra år, så har kriget ändå en väldigt konstant närvaro i vår vardag. Inte som ett heroiskt äventyr eller som ett traumatiskt anfall av panikångest, utan mer som en ambivalent måndagsmorgon som inte riktigt är varken det ena eller det andra. Det ligger i luften, men vi kan inte direkt ta på det eller ens rikta ungefärliga ord mot det.

Det sägs ibland att dessa våra nya teknologier har förändrat vår vardag till oigenkännlighet. Jag tror vi knappt ens har börjat skrapa på ytan av sanningen i det uttalandet än. Eller ens börjat ana att vidden sträcker sig i kilometer snarare än i gamla tumregler rörande vad som är viktigt i livet; att respektera sin fader och sin moder blir fruktansvärt svårt när de lever i en annan vardag och en annan mentalitet än vad en själv gör. Våra nya teknologier för med oss nya tider och nya former av motstånd – men mot vad, och i vems namn?

Vad är denna vardag vi lever i? Egentligen?

[Detta inlägg är en under motstånd omarbetad version av den text som står att finna här.]