Det har förmodligen inte undgått någon att #svpoltwittertaggen – översvämmats en smula av personer med vissa intresseområden på sistone. De har av någon anledning inte varit lika flitiga på att skriva hos oss som på twitter, vilket är en märklig men empiriskt verifierbar erfarenhet. Jag vill inte spekulera om varför just här och nu, dock, utan i stället ta tillfället i akt att problematisera Politiskt Inkorrekt (framöver förkortat till PI) en smula.

Deras inbjudan till att nyansera debatten är helt klart en inbjudan till dylikt problematiserande. Systematiskt och konstruktivt problematiserande är oerhört nyanserande, och jag finner det högst otänkbart att redaktionen enbart använder ord när de råkar gynna deras sak.

Jag kommer här att ta upp sex punkter, och illustrera dem med länkar till inlägg hos PI.

1. PI är en intellektuellt steril miljö. Till en början kanske det verkar nytt, fräckt, och utmanande – en motvikt till den tråkiga vardagen. Men efter ett tag försvinner det där nya, och det blir desto uppenbarare att det bara är samma gamla samma gamla som upprepas gång på gång på gång. Om du tar dig för att analysera nyhetsflödet så kommer du snart att lära dig se mönstren, och med lite systematik kommer du även kunna förutsäga vad som kommer härnäst. Eller bara bli ytterst oförvånad när det för fyrtioelfte gången handlar om samma saker igen.

Och igen och igen. Intet nytt föds ur det gamla, så det gamla består. Och det lär bestå ett tag till.

Vi ska dock inte falla i fällan att tro att det här har med kritik av invandring, invandrare eller mångkultur att göra. Intellektuell sterilitet är någonting som kan drabba alla diskurser, och att det hänt just PI kan varken förklaras eller ursäktas med att de har en viss inriktning.

2. PI är en ytterst homosocial miljö. Eller, med andra ord – det är samma typ av människor som frekventerar deras kommentarsfält mest hela tiden. Och de drar till sig likasinnade. Vilket inte är märkligt i sig, eftersom människor gillar att umgås med personer de är överens med mer än sådana de inte kommer överens med. Vad det än gäller.

Men det där mötet med folk som inte håller med en om allt behövs. Inte bara för att det i längden är lite småtrist att bara hålla med varandra om allt, utan även för att utöka sina referensramar. När ingen i ens omgivning säger emot om saker och ting blir ens ställningstaganden väldigt konturlösa, och man glömmer bort vad man egentligen tycker om saker och ting. Och, än mer, varför.

Här skulle det kunna sägas att försöket att nyansera debatten är ett försök att bredda referensramarna, men det faller på att de möten som uppstod mer hade karaktären av att proselytera än diskutera. “Anpassa er eller stöd vänstermaffian” är inte riktigt ett utökande av referensramen – snarare av dess anspråk, vilket inte riktigt är samma sak.

3. PI baserar sin trovärdighet på att resten av medievärldens aktörer är dumma i huvudet. Och när jag säger resten av medievärlden så menar jag inte bara det som i vissa kretsar kallas “gammelmedia“, utan medier mer generellt. Tidningar, teve, radio, bloggar, till och med twitter – det är bara på PI som det sanna, fria ordet finns. Överallt annars råder konsensuskulturens osynliga hand, och de fria tänkarna kvävs innan de ens hinner formuleras.

Det säger sig självt att detta inte är den mest nyanserade inställningen till det samtida medieklimatet. Att ställa upp en polarisering mellan sig själv och alla andra är förvisso en framgångsrik strategi för att skapa en identitet hos de som befinner sig på den egna sidan, men den som på allvar vill diskutera och påverka samhället måste börja med att ta det på allvar. Och, än mer, visa det ett minimum av respekt – om inte annat för att undvika att marginalisera sig själv till ett fåtal hängivna anhängare.

4. PI saknar hjältegalleri. Det finns gott om skurkar – i ordens olika betydelser – men desto färre hjältar. Högern har sina förgrundsgestalter – Smith, Mill, Locke, Rawls, Nozick. Vänstern har sina – Marx, Marcuse, Habermas, Adorno. Men PI tycks agera i någon slags historiskt vakuum – de har sina åsikter, och de har inte kommit till dem via ackumulerad visdom. Snarare upptäcktes de en dag, och har varit gällande sedan dess.

Det skulle kunna sägas att SD-topparna utgör någon slags hjältar i deras drama, men det är inte riktigt detsamma som att säga att de har en väl etablerad intellektuell grund att utgå ifrån i sina göranden och låtanden.

5. PI använder sig av ett systematiskt vinklat språkbruk. Kulturberikare, nybyggare, vänstermaffia, PK-vänster, kulturmarxister – listan kan göras lång. Det som kännetecknar detta språkbruk är att det är mer eller mindre omöjligt att skriva objektivt med det. Redan genom att använda ordet “kulturberikare” som någonting annat än ett exempel så bekänner sig en författare till en viss syn på invandring, och för den som av någon anledning tycker och tänker någonting annat blir hela begreppsapparaten oanvändbar.

Nu är det förstås inte fel att utarbeta en systematiskt sammanhängande begreppsapparat – större delen av den akademiska verksamheten går ut på att göra just detta, och varje specialiserad bransch har sina specifika ord. Men när det gäller samhällsdebatt så finns det ett egenvärde i att de olika deltagarna har ett gemensamt språkbruk att utgå från. Om en av parterna isolerar sig i en egen enklav av nytillkomna ord så gör den sig  antingen obegriplig eller irrelevant – eller bäggedera.

Alla som vill delta i det offentliga samtalet måste först och främst göra sig begripliga. Att isolera sig i en egen kulturell sfär är motsatsen till detta.

6. Det är högst osannolikt att PI skulle publicera detta. På gott och ont. Jag har inget intresse i att säga åt PI-redaktionen vad den ska göra och inte göra – var redaktion är en suverän entitet, ansvarig inför sina läsare, trots allt. Däremot har de inte direkt en historia av att låta personer med radikalt annorlunda åsikter komma till tals från deras plattform – trenden är snarare att länka till personer som av någon anledning misshagar redaktionen och såga både deras texter och deras person. I varierande grad, beroende på tid och temperament.

Det inspirerar inte direkt till eventuella debattmotståndare att göra en stillsam förfrågan om ett eventuellt samarbete. Däremot gör det de utpekade personerna avogt inställda, och alienerar de gammelmediala aktörerna mer än vad punkt 3 redan lyckas åstadkomma på egen hand.

Detta är mina sex punkter för att nyansera och problematisera bilden av Politiskt Inkorrekt, och i förlängningen även den debatt de förespråkar att samhället ska ta. Läs dem, begrunda dem, kritisera dem – (miss)förstå dem. Ordet är fritt.