Att nyansera en problematisk debatt
on August 31st, 2011 at 18:00Det har förmodligen inte undgått någon att #svpol – twittertaggen – översvämmats en smula av personer med vissa intresseområden på sistone. De har av någon anledning inte varit lika flitiga på att skriva hos oss som på twitter, vilket är en märklig men empiriskt verifierbar erfarenhet. Jag vill inte spekulera om varför just här och nu, dock, utan i stället ta tillfället i akt att problematisera Politiskt Inkorrekt (framöver förkortat till PI) en smula.
Deras inbjudan till att nyansera debatten är helt klart en inbjudan till dylikt problematiserande. Systematiskt och konstruktivt problematiserande är oerhört nyanserande, och jag finner det högst otänkbart att redaktionen enbart använder ord när de råkar gynna deras sak.
Jag kommer här att ta upp sex punkter, och illustrera dem med länkar till inlägg hos PI.
1. PI är en intellektuellt steril miljö. Till en början kanske det verkar nytt, fräckt, och utmanande – en motvikt till den tråkiga vardagen. Men efter ett tag försvinner det där nya, och det blir desto uppenbarare att det bara är samma gamla samma gamla som upprepas gång på gång på gång. Om du tar dig för att analysera nyhetsflödet så kommer du snart att lära dig se mönstren, och med lite systematik kommer du även kunna förutsäga vad som kommer härnäst. Eller bara bli ytterst oförvånad när det för fyrtioelfte gången handlar om samma saker igen.
Och igen och igen. Intet nytt föds ur det gamla, så det gamla består. Och det lär bestå ett tag till.
Vi ska dock inte falla i fällan att tro att det här har med kritik av invandring, invandrare eller mångkultur att göra. Intellektuell sterilitet är någonting som kan drabba alla diskurser, och att det hänt just PI kan varken förklaras eller ursäktas med att de har en viss inriktning.
2. PI är en ytterst homosocial miljö. Eller, med andra ord – det är samma typ av människor som frekventerar deras kommentarsfält mest hela tiden. Och de drar till sig likasinnade. Vilket inte är märkligt i sig, eftersom människor gillar att umgås med personer de är överens med mer än sådana de inte kommer överens med. Vad det än gäller.
Men det där mötet med folk som inte håller med en om allt behövs. Inte bara för att det i längden är lite småtrist att bara hålla med varandra om allt, utan även för att utöka sina referensramar. När ingen i ens omgivning säger emot om saker och ting blir ens ställningstaganden väldigt konturlösa, och man glömmer bort vad man egentligen tycker om saker och ting. Och, än mer, varför.
Här skulle det kunna sägas att försöket att nyansera debatten är ett försök att bredda referensramarna, men det faller på att de möten som uppstod mer hade karaktären av att proselytera än diskutera. “Anpassa er eller stöd vänstermaffian” är inte riktigt ett utökande av referensramen – snarare av dess anspråk, vilket inte riktigt är samma sak.
3. PI baserar sin trovärdighet på att resten av medievärldens aktörer är dumma i huvudet. Och när jag säger resten av medievärlden så menar jag inte bara det som i vissa kretsar kallas “gammelmedia“, utan medier mer generellt. Tidningar, teve, radio, bloggar, till och med twitter – det är bara på PI som det sanna, fria ordet finns. Överallt annars råder konsensuskulturens osynliga hand, och de fria tänkarna kvävs innan de ens hinner formuleras.
Det säger sig självt att detta inte är den mest nyanserade inställningen till det samtida medieklimatet. Att ställa upp en polarisering mellan sig själv och alla andra är förvisso en framgångsrik strategi för att skapa en identitet hos de som befinner sig på den egna sidan, men den som på allvar vill diskutera och påverka samhället måste börja med att ta det på allvar. Och, än mer, visa det ett minimum av respekt – om inte annat för att undvika att marginalisera sig själv till ett fåtal hängivna anhängare.
4. PI saknar hjältegalleri. Det finns gott om skurkar – i ordens olika betydelser – men desto färre hjältar. Högern har sina förgrundsgestalter – Smith, Mill, Locke, Rawls, Nozick. Vänstern har sina – Marx, Marcuse, Habermas, Adorno. Men PI tycks agera i någon slags historiskt vakuum – de har sina åsikter, och de har inte kommit till dem via ackumulerad visdom. Snarare upptäcktes de en dag, och har varit gällande sedan dess.
Det skulle kunna sägas att SD-topparna utgör någon slags hjältar i deras drama, men det är inte riktigt detsamma som att säga att de har en väl etablerad intellektuell grund att utgå ifrån i sina göranden och låtanden.
5. PI använder sig av ett systematiskt vinklat språkbruk. Kulturberikare, nybyggare, vänstermaffia, PK-vänster, kulturmarxister – listan kan göras lång. Det som kännetecknar detta språkbruk är att det är mer eller mindre omöjligt att skriva objektivt med det. Redan genom att använda ordet “kulturberikare” som någonting annat än ett exempel så bekänner sig en författare till en viss syn på invandring, och för den som av någon anledning tycker och tänker någonting annat blir hela begreppsapparaten oanvändbar.
Nu är det förstås inte fel att utarbeta en systematiskt sammanhängande begreppsapparat – större delen av den akademiska verksamheten går ut på att göra just detta, och varje specialiserad bransch har sina specifika ord. Men när det gäller samhällsdebatt så finns det ett egenvärde i att de olika deltagarna har ett gemensamt språkbruk att utgå från. Om en av parterna isolerar sig i en egen enklav av nytillkomna ord så gör den sig antingen obegriplig eller irrelevant – eller bäggedera.
Alla som vill delta i det offentliga samtalet måste först och främst göra sig begripliga. Att isolera sig i en egen kulturell sfär är motsatsen till detta.
6. Det är högst osannolikt att PI skulle publicera detta. På gott och ont. Jag har inget intresse i att säga åt PI-redaktionen vad den ska göra och inte göra – var redaktion är en suverän entitet, ansvarig inför sina läsare, trots allt. Däremot har de inte direkt en historia av att låta personer med radikalt annorlunda åsikter komma till tals från deras plattform – trenden är snarare att länka till personer som av någon anledning misshagar redaktionen och såga både deras texter och deras person. I varierande grad, beroende på tid och temperament.
Det inspirerar inte direkt till eventuella debattmotståndare att göra en stillsam förfrågan om ett eventuellt samarbete. Däremot gör det de utpekade personerna avogt inställda, och alienerar de gammelmediala aktörerna mer än vad punkt 3 redan lyckas åstadkomma på egen hand.
Detta är mina sex punkter för att nyansera och problematisera bilden av Politiskt Inkorrekt, och i förlängningen även den debatt de förespråkar att samhället ska ta. Läs dem, begrunda dem, kritisera dem – (miss)förstå dem. Ordet är fritt.
PI hade inte sett denna bloggpost som intressant, annat än för att såga den.
PI representerar en anti-intellektuell opinion.
PI är en del av ett system av ekokammare.
PI är anti, inte pro.
Det är helt okontroversiellt.
Men dina punkter 3 och 5 är på sin höjd truismer:
Språkbruket som odlas i kretsar som PI är en del av, det är i sociolingvistiskt hänseende inte egendomligare än andra gruppers språkbruk som står i tydlig opposition till majoritetssamhället. Det gäller bokstavskommunister och autonoma precis som det gäller Scientologer och Jehovas vittnen. Och synen på de vilseledda massorna är den samma. Dessutom tror jag att du gör ett stort misstag när du hävdar att de oppositionellt nationalistiska skulle anse “resten av mediernas aktörer vara ‘dumma i huvudet'”. Tvärtom, skulle jag vilja påstå. Ur deras perspektiv är de där aktörerna antingen 1/ konspiratoriskt lagda, 2/ vindflöjlar eller 3/ nyttiga idioter. Bara den tredje kategorin kan beskrivas som dum.
Jag tycker det är alldeles utmärkt att PI på detta sätt “nått ut med sitt budskap” till opinionsbildare, som t.ex till dig Marcus, och fått fler av er att fundera över den opinion som PI (med flera) artikulerar.
Ty det naiva ignorerandet av denna opinion har länge skrämt mig, och nu finns det en rimlig chans att ignorerandet sakta börjar förbytas mot kännedom.
Det är förvisso sant att språkspel – Wittgensteins ord – utspelar sig överallt, och att inga två givna sociala grupperingar talar med samma uppsättning ord och subtila nyansskiftningar. Det fråntar dock inte att det finns reella skillnader mellan olika språkspels effekter – eller, rättare, att vissa språkspel inte är mer sannolika att leda till negativa konsekvenser än andra.
Vi kan, exempelvis, jämföra Foucaults begreppsapparat med PI:s. Foucault leder till massiv huvudvärk och en långsamt gryende förståelse för vi organiserar vår vardag genom diskursens ordning. PI leder fram till ett förfrämligande för alla sociala grupperingar som inte delar deras omedelbara värderingar. Bägge följer samma mönster, men den ena leder till en helt annan plats än den andra.
Det är inte en subtil skillnad. Särskilt inte som de flesta inte tänker i termer av språkspel, diskurser och att se saker ut många perspektiv samtidigt. Sorgligt nog.
PI är en blogg. En blogg av många, även om det nog är den svenskspråkiga med störst spridning.
PI duplicerar framförallt nyheter som anses undertryckta av etablerade massmedia.
PI erbjuder dessutom en diskussions- och samlingsplats för nätaktivister, som på PI finner likasinnade att utbyta tankar med.
PI representerar inte någon entitet jämförbar med Foucault, ja inte ens med Johan Asplund!
Man ska inte förakta icke-intellektuella människor. Inte ens anti-intellektuella sådana. Demokratin som system förutsätter att även de som inte kan ta till sig Foucault, …ja till och med de som inte klarat av grundskolan …har medborgerligt ansvar.
Vi ska inte jämföra Foucaults begreppsapparat med arbetarklassens. Det leder bara rakt ned i ett elitistiskt fascistiskt dike. Dit vill vi inte.
Slagkraftig och metodisk uppställning, Marcus! Glad att ha kunnat bidra med lite av min egen forskning till din text.
Tror att det är helt rätt att, som du gör här, fånga in de trender som man utan större besvär kan urskilja på PI, och benämna dem. En trend måste självklart inte stämma i samtliga fall, precis som man aldrig kan förutse utgången av något givet tärningsslag. Det är först när man börjar se till helheten som det blir uppenbart att PI spelar med falska tärningar.
Jag tror dock inte att PI främst vinner läsare på att hålla en intellektuell trovärdighet, utan för att de säger sådant som bekräftar tidigare fördomar. Sedan jag skrev min egen artikel om detta så har det slagit mig att jag i värsta fall bara skriver för de redan frälsta – att de som gör PI till en stor och välbesökt blogg inte är intresserade av intellektuell redbarhet i vilket fall. Och då måste man kanske hitta andra sätt att bemöta extremhögern. Har du möjligen några tankar om detta, Marcus?
Jag har tidigare tillfällen kallat PI en livsstilsblogg, av precis de anledningar du nämner – deras läsare söker bekräftelse, inte nyheter. Vilket är ett ytterst begripligt mänskligt behov, som vi alla känner. Ibland mer, ibland mindre, men alltid i någon grad.
En av mina stora förhoppningar är att deras läsare ska våga sig på att skriva här. Ta debatten, så att säga. Vi publicerar de texter som folk skickar in, och om de bara vågar ta ordet så kommer deras sätt att se på världen att framstå i desto klarare dager. Om inte annat för dem själva, när de går igenom formuleringsarbetet.
Annars, om inte det eller ett öppet debatterande har effekt, så vet jag inte riktigt vad som kan göras. Månne behöver vi bemöta dem en och en i vardagen, snarare än här i det digitala. Det är lättare att vifta bort en blogg som säger obekväma saker än en sympatisk person som gör detsamma.
Tills dess får vi försöka ta debatten så ärligt och intellektuellt hederligt som möjligt. Om inte annat så påminner vi våra läsare, vänner och det fåtal meningsmotståndare som läser oss om vikten av att inte släppa på de klassiska dygderna bara för att andra gör det.
Jag funderar över möjligheten att föra en debatt på principnivå istället för på saknivå. De sakliga argumenten skyms ändå alltid av en tung, överhängande ideologisk schism som omöjliggör en gemensam tolkning av de faktiska förhållandena.
Kanske kan ett slags folkbildande initiativ med fokus på demokrati vara en vettig idé. Kanske en slags “medborgarskola”, fastän på nätet? En nätborgarskola?
Jag påminner om Affes statistikblogg så ofta jag kan.
Jag inbillar mig att den, och dess statistiskt lagde bloggare, är den optimala kontaktytan för en diskussion som – i varje fall – kan bredda kunskapen i Det Officiella Sverige om den diskurs man inte velat låtsas om.
Möjligen, möjligen, kan det också leda till att en del av dem som ser sig som förtryckta av “gammelmedier” vänsterliberaler känner sig lite mindre ignorerade.
Hej,
Jag är vad som ovan beskrivs som en PI-läsare.
Bara en kort reflektion då jag har läxläsning med barn på agendan ikväll.
Att bli betraktad som en del av en anti-intellektuell opinion baserad på kvalitén i detta fall PI blir svårsålt tror jag. PI gör ngt som sällan förekommer i de traditionella medierna och det är att få folk att känna igen sig.
Att känna igen sig bland andra som också sett diverse problem med invandringspolitiken och anser dessa frågor vara viktiga, vilka är deras forum? Vilka TV-program lyfter fram den faktiska statistiken och tar in den Svenska opinionens starka avvikelse från den diskurs som invandringspolitiken i Sverige faktiskt anammat?
För oss som har arbetat internationellt ter sig såväl den svenska riksdagslinjen såsom rädslan för att diskutera konsekvenser av invandringspolitiken som smått bisarr.
Finns det andra frågor där den svenska opinionen så tydligt aviserar från år till år (genom SOM undersökningarna) att svenskarna inte delar de folkvaldas riktning, där vi ändå fortsätter år efter år. Till råga på allt utan en intellektuell diskussion inför öppen ridå om vilken invandring Sverige faktiskt behöver och vilken vi inte behöver.
Som bakgrund kan jag säga att jag har 20 års arbete i ledningar för en rad etablerade företag. Jag har förtroende poster och tidigare styrelseuppdrag.
Jag tycker att såväl SD som PI är symptom på ett antal mkt stora problem, av vilka många absolut inte är fördomar, som vi i Sverige inte vill eller kan diskutera med ett schysst och intellektuellt förhållningssätt.
Om man ser PI eller för den delen även SD som ngt vi kunde vara utan så bör man lyssna till folket och på allvar ta itu med Invandring och dess negativa konsekvenser.
mvh Ceasar
Jag har en tro att det går att diskutera invandringsfrågor utan att falla ner i de sex punkter jag listar ovan. Redan de gamla grekerna samtalade om medborgarskap visavi geografisk rörlighet, så det är inte direkt en ny fråga det handlar om. Referensramar finns, och den som verkligen vill kan föra sofistikerade resonemang rörande solidaritet och integration utan att förfalla till uttryck som “kulturberikare”.
Det skulle till och med kunna föras ett stimulerande, mångfacetterande och i grunden konstruktivt samtal om invandringens förutsättningar och villkor. Och, än mer, så skulle det kunna föras utifrån de teorier och referensramar som etablerade och respekterade akademiker lagt fram. Det finns gott om teorier om hur, var och varför samhällen fungerar, och som bara väntar på att någon biblioteksaktiv person ska orka gräva fram dem och presentera deras verk för allmänheten. Vissa av dem används till och med av de genusvetare som så friskt avsnäses som PK.
Kort sagt – det går att diskutera invandrarfrågor civiliserat. Men inte så länge som PI envisas med att lägga de sex hämskor som jag listar ovan på diskussionen.
Invandrarfrågan är större än PI. Men så länge PI envisas med att infantilisera och förenkla – för att inte säga monopolisera – frågan till fördumning så kommer den fortsätta att befinna sig i en evig självmarginalisering som ingen kan ta på allvar.
Det går att diskutera invandrare och invandring utan att kalla mediesfären för en korrumperad vänstermaffia. Det går att föra den debatt ni så febrilt önskar. Det skulle till och med kunna gå att komma överens med den mytomspunna sjuklövern om att ändra den rådande politiken.
Men inte så länge PI håller diskussionen kvar på “kolla, en invandrare!”-nivå.
Jag ser ett problem med att inte vilja anpassa sig och tala latin med lärde män, men pöbelns språk med den.
Ser du också, Marcus, en sedan årtionden växande klassklyfta här?
Två kommentarer på två timmar (plus en PI-läsare som kände sig tvungen att försvara sig mot smörjan i artikeln)…
Mmm, jag KAN bara inte förstå att PI-läsarna inte är villiga att slösa tid på att skriva kommentarer på denna obetydliga lilla skäpblogg, suck…
Jag läsa PI ganska ofta och bidra med ett inlägg då och då. Jag tror att du har misupfattad vad PI är.
Det är en tillägg till den mainstream media.
Sverige är ett mycket likriktad land, kanske till följd av decennier av folkhemmet, men vad än orsakerna må vara det verker som svenskarna som en folk kan inte omfatta mera en en åsikt åt gången. Det är som om hela nationen manngrant ställer upp sig backom en “universell sanning” och alla bejakar den eftersom alla rädd att betraktas som annorlunda.
Vad utgör sanningen kan ändras med tid, men det är inte sanningen i sig som är så viktig. Vad är viktig är att alla ställa sig manngrant backom det.
Sanningen är så självklar sant att bara sinnestörda personer eller rent av malevolenta och elaka personer skull ifrågasätta det. Det betyder att folk som faktist ifrågasätta den rådande nationella sanning sinnessjukförklaras och språkbruket som användas mot sådana personer bekräftar det. Så att folk som ifrågasätta massinvandring och multikulturalismen blir “rasister” och “nazister” och “främlingsfientliga.”
De ifrågasätta den självklar och universell nationella sanning. Det måst vara någon fel med dem.
Jag har sett en liknande mönster i den debatt om narkotika som har pågått i Sverige i några decennier. Debatten, om man kan kalla det för en debatt, går ut mest på att debattörerna bekräfta varandras föredomer. Om någon kommer med andra synpunkter än de godkända är han inte en likvärdig debattör med andra synvinklar utan en “knarkförespråkare” eller “legaliseringsivrare.” En fiende att bekämpas och inte en likvärdig meningsmotsåndare.
Som sagt, i Sverige råder bara en sanning åt gången och folk som ifrågasätta det blir automatisk störda eller ond. Idag är det massinvandring och multikulturalismen som är den nationella sanning. Det är den sida på vilken alla de goda står och om en inte står på denna sidan är han per definition inte god. Han är en fiende att bekämpas.
Så vi kommer tillbaka till massmedian. Såklart den reflekterar den universiella nationälla sanningar, multikulturalismen och massinvandring. Allt uppofras för att främja dessa två. Objektivitet uppofras, saker döljas, meningsmotstandare svartmålas. Massmedia blir en varm bad i vilken alla medborgare kan bada och känner sig goda. Det är inte en plats man skall fara om man vill ha information och meningsfull diskussion.
Det är därför PI finns och därför folk läser den. Läsarna är dem som vågar ifrågasätta den nationälla sanningen och vill får tillgång till information som man inte får i den steriliserad och enformig mass media. PI är en tillägg till en ensidig media och inte nödvändigtvis en ersättare.
Du menar väl inte att integrationsproblemen är en ickefråga i Sverige idag? Den problematiken drivs ju på en mängd olika plan – Folkpartiets förslag på språkkrav, regeringens satsningar på att minska utanförskapet genom att få fler i arbete, förslag att hejda segregationen genom att införa olika skattesatser regionalt etc. Bara några exempel på alla åtgärder som syftar till att åtgärda just de problem som du påpekar.
Vi kan genom ett starkt civilt samhälle uppmuntra en modern demokratisyn, också för dem som kommer från länder utan demokratiska traditioner. Men vi kan inte lagstifta bort folks attityder, eller punktmarkera vissa etniska grupper, för det går emot det civila och demokratiska samhällets principer. Det handlar inte om politisk färg, utan om rena axiom för hur man bedriver politik. Det är inte SD och PI helt invanda i, för de saknar också demokratiska traditioner.
Det duger inte att försöka diskutera vissa etniciteter eller religioner som särskild farliga eller ouppbyggliga, helt enkelt för att hela det tänkandet, när det appliceras konsekvent, leder till uppdelningar av folk utifrån deras nytta för staten, istället för att staten finns till för alla medborgare. Det är samma logik som hävdar att vi kunde avskaffa eller kontrollera alla män, eftersom de är så överrepresenterade i brottsstatistiken, bara för att lite tydligare belysa vad som är problematiskt med resonemanget.
Jag menar att i Sverige man kan inte ifrågasätta själva massinvandringen eller multikulturalismen och man kan inte vara medlem i en lagligt politisk parti utan att riskerar att hånas som “rasist” eller ännu värre och utan att vara utsatt för våld och även vara sparkad ut från fackföreningen och jobbet.
Debatt i sin riktigt mening är svårt till omöjligt i den klimat som råder i Sverige idag. Mario Riojas är en bra exempel på det.
Att hävda att “SD och PI helt saknar demokratiska traditioner” är meningslös. Det säger ingenting och låter mera som arrogant nonsens från någon som vill låtsas vara kunnande men vet inte riktig vad de pratar om. Om du har någonting att säga, då skall du säga det och inte vräka ur sig meningslösa fraser ägnat att blåsa upp din egen felplacerad känskla av överlägsenhet.
Visst kan man diskutera trossystemer och värderingar som farligt. Man gör det hela tiden i Sverige idag med SD. Det finns kulturer och religioner som är moralisk förkastliga och som har trossatser och inslag som är helt oacceptbelt i ett civiliserad samhälle. Eftersom dessa trossystemer och kulturer importeras i stora mängder i Europa idag är det viktigt att erkänna det.
Din argument om män och brott är också intetsägande. Klart är män överrepresenterad i brott. Det finns biologiska orsaker för det. Åtminstone finns det biologiska orsaker för någon som vet något om saken och är inte en anhängare till “kön som socialkonstruktion” teorier. Din prat om att “avskaffa eller kontrollera alla män” är meningslös. Det har en hel del med halmgubbar att göra men intenting att göra med intelligent diskussion.
Visst skall man ta mäns biologiska och psykologiska egenskaper till beaktande i vissa sammanhang där det kan vara av relevans, men vad du svamlar om tycks inte ha någon relevans alls.
Om du vill ta diskussionen till SD och PI du måste göra lite bättre än du har gjort hittils. Jag invänta ett bättre försok.
På svt2 aktuellt har man precis berört den stora arbetslösheten som återfinns bland utlandsfödda. Man beskrev Rinkeby och ett par av deras utmaningar.
Man låter en chefsekonom hos Swedbank berätta för oss att invandringen skall vi minsann inte minska. Detta sagt efter att scb visade ca 40% arbetslöshet inom gruppen utlandsfödda..
Vi skall alltså ha fler arbetslösa och så skall vi lösa detta genom magiska trollslag inom integrationspolitiken, samt aktivt lobby arbete hos oss företagare för att vi skall anställa folk trots att matchningen är låg mot våra behov.
Inslaget tar sin själva utgångspunkt i att det är insatserna (politiska) eller vi i näringslivet som inte tar vårt ansvar, men inte på ngt sätt berör man det faktum att en viktig anledning till Sveriges bottennotering i jobbskaparligan för utlandsfödda beror på den stora mängd invandring med obefintligt cv för den Svenska/Europeiska marknaden.
Inslaget är ett typiskt för svensk massmedias stora svårigheter att förhålla sig till den till synes enkla förklaringen: För stor invandring inom en kort tidsperiod och dessutom från vitt skiljda erfarenheter/kultur.
För att förbättra ngt måste vi se nyktert på sakernas tillstånd och identifiera nuläget men redan här menar jag att man, i sin iver att vara god, undviker de sanningar som är obekväma.
Det är inte integrationspolitiken i första hand som är fel, det är invandringspolitiken som mer eller mindre är lämnad vind för våg.
Helt ärligt, jag undviker allt som oftast svensk journalistik hos våra etablerade medier de sjunger allt som oftast endast för änglarna.
Invandrare är inget problem i sig. Det finns två typer av invandrare; flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Den tidigare gruppen kommer hit för att de inte har så mycket annat val, då de förföljs i sitt hemland. Den senare gruppen kommer hit för att arbeta och “ta våra jobb” – förutom då att de inte tar våra jobb då de oftast antingen har specialistutbildning (Läkare, programmerare osv) eller tar de jobb ingen svensk med någon form av stolthet vill ha (städare, restaurangbranschen etc).
Den senare gruppen är produktiva direkt, kanske behöver lite hjälp med det svenska språket men annars är det lugnt. Flyktingar däremot bhöver ofta mer hjälp att anpassa sig till vardagen, de behöver ofta stöd och hjälp att komma på fötter då de har förlorat allt de äger och har. Det som är viktigt att komma ihåg är att det svenska samhället ofta slår igen samtliga dörrar på dessa människor, men även arbetskraftsinvandrarna.
Jag har en bekant som kommer från spanien. Han är överkvalificerad för en mängd jobb, men kan inte få ett enda av dem därför att han inte lärt sig svenska ännu. Därför går han runt hemma på dagarna och kan inte göra så mycket för sin situation. Svenska för Invandrare har totalt klappat ihop för honom, men det som skulle hjälpa honom skulle vara någon form av praktikplats eller anställning, så att han genom denna kan plocka upp det svenska språket. För hemma hos sig så pratar hans familj bara spanska med honom. Men eftersom han inte kan svenska kan han inte heller komma ut i samhället och bli en produktiv medlem där – Detta för att han inte FÅR jobba utan att klara svenskakursen. Moment 22 när det är som jobbigast.
Det är inte svårt att se hur han skulle kunna börja hänga med andra personer i samma situation. Folk han kan identifiera sig med, som andra spanjorer kanske, eller personer från sydamerika (då många därifrån delar samma språk). Människor går ofta till likasinnade, och vänder alla honom ryggen utom dessa så är det inte så konstigt att han så småningom blir assimilerad i ett gäng, börjar droga, supa och stjäla, och allmänt hamnar på fel fot.
Det här är ett av många exempel på en misslyckad integrationspolitik, och med SD i riksdagen lär den bara försämras. Jag kan inte se någon anledning till att SD skulle förbättra hans situation, mer än att tvinga hem honom till spanien från en svenskfödd familj som älskar honom. Det är ingen lösning; det är ett misslyckande.
Varje invandrare är en tillgång, precis som varje svensk är det. Mycket ligger i synsättet och hur man ser på sina medmänniskor. Ser du en människa som en belastning då blir hon det. Ser du en människa som en tillgång, då blir hon oftast det. ‘Nuff said.
Du förenklar sannolikt grundat på okunskap. Och det är ofta här som meningsskiljaktigheterna uppstår. Den som påtalar djupare kunskaper blir ofta kallad rasist, fast dessa fakta finns att läsa på tillgängliga statliga sajter.
Här är felet: “Det finns två typer av invandrare; flyktingar och arbetskraftsinvandrare.”
Det finns fler typer, nämligen även ekonomiska migranter, illegala invandrare och kedjeinvandring. Det sista är så kallad anhöriginvandring, och den är flerdubbelt större än övrig s k flyktinginvandring (som ju egentligen inte bara är någon flyktinginvandring, eftersom media klumpar ihop alla i den gruppen för det ger mer “snyftpoäng”).
Kedjeinvandring är en bättre term än anhöriginvandring då det förhåller sig så att anhörigas anhörigas anhörigas anhörigas anhöriga (i all oändlighet) kan invandra på dessa grunder och erhålla full statsfinansierad försörjning. Utan asylskäl. Detta är givetvis en smällkaramell om det skulle komma ut i media. Därför omnämns dessa siffror inte alls. Fenomenet är således helt nedtystat. Julia Ceasar har skrivit initierat om detta i en av sina krönikor (www.korta.nu/jc).
Ekonomiska migranter är de som vill skaffa sig en bättre ekonomisk situation. Det kan vara förståeligt, men är inte något reellt asylskäl. Dessa som får komma in i landet, ges full statsfinansierad försörjning och inordnas då under en egenkomponerad svensk rubrik som kallas synnerligen ömmande omständigheter. Men enligt internationella asylöverenskommelser bör de återförvisas. Det gör inte Sverige. (Glöm inte att även dessa tar hit släktingar och släktingarnas släktingar osv osv).
Illegala invandrare har fått avslag eller inte brytt sig om att söka asyl. De beräknas uppgå till ca 80 000 personer, men mörkertalet är stort. Dessa har givits en högre status i samhället genom att numera benämnas papperslösa. Det är inte sant. Har de sökt asyl och fått avslag har de fått papper. Har de kommit hit ändå vet ingen om de är papperslösa. Sannolikt inte.
Asylsökande, dvs de som enligt internationella normer kategoriseras som detta, utgör ca 6 % av alla som får komma in i landet. Så du ser att det är inte många. I Sverige har det blivit kutym (det har spridits rykten om att det funkar att göra så) att asylanter inte kan identifieras sig. Likväl får många uppehållstillstånd. Detta strider mot den svenska utlänningslagen. Dessutom vet vi ju inte vad det är för människor som rör sig på våra gator. Uppskattningsvis har vi 1000 till 1500 krigsförbrytare som vandrar runt fritt i vårt samhälle.
Arbetskraftsinvandrarna får ofta betala för att komma hit. De som utför de sämsta jobben (som vi borde ha folk i landet redan för) utnyttjas av samvetslösa arbetsgivare för svarta slavlöner och ofta får de inte ens det utlovade jobbet.
Hur vet jag allt detta? Bland annat har jag följt Merit Wagers blogg i ett par år. Där rapporterar tjänstemän från Migrationsverket hur det går till bakom murarna. Mycket intressant. Men desillusionerade. Jag rekommenderar dig att läsa hennes blogg för att skaffa dig mer verklighetsbaserade åsikter. http://www.meritwager.wordpress.com