Oct24

Den onödiga samtiden

by Marcus Schmidt on October 24th, 2011 at 12:00

I skrivande stund har sidan #stuffmoderaternadid 672 likes på Facebook. Vilket är en tanke som manar till eftertanke – hur hamnar ett twitterskämt på Facebook? Hur mobiliserar sig aktivitet på nätet, och hur migrerar den från en plats till en annan?

Om du kan svara på den frågan så lever du i en helt annan värld än dina (tekniskt sett) äldre medmänniskor. Och om du antog uppmaningen att tänka efter så har du garanterat börjat tänka bort fördomen att den viktigaste yrkesgruppen att hålla sig väl med inom det politiska är presskåren.

På den gamla tiden var sanningen mindre märklig än den är idag. När saker hamnade i tidningen så var de sanna, vare sig de råkade vara sanna eller inte. Inte för att pressen efterlevde sina efterkonstruerade pressetiska regler, utan för att det fanns ytterst få andra kanaler för att nå ut till en bred massa. Bristen på alternativa kanaler – och på information över lag – gjorde underverk för att cementera bilden av pressens tillförlitlighet. Vem ska man annars vända sig till när det bara finns en?

Detta medförde att det var väldigt mycket lättare att förutsäga hur ett agerande skulle bemötas av läsarna när det väl översatts av redaktionerna. Mediestrategier kunde utarbetas, nyckelfraser kunde övas in och propaganda appliceras vid strategiska nyckelpunkter. Ibland hände oförutsedda saker, men för det mesta kunde politiska aktörer lita på att journalisternas ethos inte ställde sig i vägen för en väl utförd PR-kupp.

Det var andra tider. Tider som definitivt är över – utan vidare pardon.

Taggen #stuffmoderaternadid finns inte som ett resultat av någons medvetna mediestrategi. Eller, rättare – ingen planerade att den skulle finnas. Den finns för att Moderaterna försökte agera som om vi fortfarande levde på den gamla tiden, genom att påstå sig ha varit drivande i kampen mot Apartheid och andra sociala orättvisor.

Varje skämt på temat #stuffmoderaternadid har varit ett stillsamt, påminnande vrål om att – NEJ, DET VAR NI INTE, OCH DET BLIR INTE SÅ BARA FÖR ATT NI SÄGER DET.

Tiderna då det räcker att säga någonting med självförtroende för att folk ska tro det är över. Självförtroendet hjälper, förvisso, men om det är det enda man har att komma med så kommer folk att tröttna och göra någonting annat. När det bli allt för uppenbart att det sagda är lögn, blir det antingen kontraproduktivt eller – värre – irrelevant.

Hur migrerar aktivitet från en plats till en annan? Från ett tema till ett annat?

Inte för att pressen dikterar det. Inte längre. Särskilt inte när den aktivt gör sitt bästa för att göra sig än mer irrelevant än den redan är – fallet Juholt har fortfarande kvar glöden, och bränner det sista av det förtroendekapital som pressen råkar ha kvar.

Det säger sig självt att den vars mediestrategi börjar och slutar med att ha vackra leenden och vackra formuleringar närhelst pressen råkar vara närvarande – inte kommer att saknas särskilt mycket när de väl glömts bort.

Även om 672 personer i skrivande stund skrattar åt Moderaternas otidsenligheter. Tills de inte gör det.

Välkomna till framtiden.

3 Comments
Oct14

Dagen då massmediernas förtroende dog

by Marcus Schmidt on October 14th, 2011 at 09:00

Flera oberoende experter anser att mediernas förtroende försvagats under Juholt-drevets gång, och att det vi nu ser inte är en isolerad händelse. Det är snarare den senaste i raden av skandaler som skakat medievärlden det senaste årtiondet, och vissa har till och med velat gå så långt som att säga att en anrik institution nu håller på att falla åt sidan.

Redan nu står det klart att medierna är i panik över hur fallet Juholt har skötts. Flera krismöten har inkallats för att försöka råda bot på situationen, men den tycks ha antagit ett eget liv, utanför allas kontroll. Det har redan uppstått flera interna stridigheter, där vissa förespråkar ett fullt stopp av verksamheten för att återställa lugnet, medan andra är övertygade om att full fart framåt är den bästa vägen ut ur den rådande krisen.

Vissa har rest frågeställningar om lagligheten och integriteten i affären. Alla försök att nå mediernas presstalesmän har dock mötts av en mur av motstridiga uttalanden, och det är oklart om hur länge de interna oroligheterna kommer att fortgå.

Anonyma källor uppger att krisen kan ha nått den punkt där Juholt-spekulationer nästan publicerar sig själva, och att den redaktionella inblandningen dragits ner till ett absolut minimum. Målsättningen har skiftat från att rapportera om nyheter till att publicera minst ett spekulativt stycke text i timmen, vare sig någonting nytt framkommit eller inte. En källa uppgav att det i ett internt memo funnits formuleringar så som denna: “bristen på fakta är ett kreativt problem, och att det är er uppgift som journalister att ta er förbi detta tillfälliga hinder”.

En högt uppsatt källa beskriver situationen så här: “Det är ett svart hål! Ingen vet längre hur besluten fattas eller vad de grundar sig på! Det verkar som om krisen driver sig själv, och med någon slags osynlig hand tvingar oss att agera på vissa sätt mot vår vilja. Jag och ett flertal av mina kollegor försökte aktivt dra i nödbromsen redan i startskedet, men trots att ingen egentligen sade emot oss så sattes affären igång ändå. Vi är maktlösa i dagsläget, och tills stormen dör ut av sig själv så kan vi bara hålla i så gott det går och be till de högre makter som finns kvar.”

Samtidigt som stämningen inom medierna närmat sig sällan skådade nivåer av frenesi, verkar förtroendet hos läsarna sjunka ju längre fallet Juholt fortsätter. En unik undersökning visar att både intresset och förtroendet för medierna aldrig varit lägre, och de tillfrågade säger i allt större utsträckning att de inte längre anser medierna vara deras primära källa till nyheter och information. Allt fler säger sig föredra alternativa nyhetskanaler, så som Twitter, bloggar och andra sociala medier.

I dessa alternativa kanaler spekuleras det om mediernas tid är kommen. Från vissa håll hörs röster om att medierna nu äntligen tar steget fullt ut och gör sig själva fullständigt irrelevanta genom en sista total demolering av sitt kvarvarande förtroendekapital. Mer konservativa kretsar anser att medierna kommer att fortsätta spela en roll även i framtiden, om än under andra former än hittills. Ett fåtal påpekar att medierna redan i dagsläget är irrelevanta, och att hela Juholt-krisen bara är ett sista ryck innan de övergår till att analysera Idol på heltid.

Någonting som står klart bortom varje rimligt tvivel är att detta inte är en engångsföreteelse, och att medierna vet precis vad de gör. Redan under artonhundratalet var pressetik ett hett ämne, och trots upprepade påminnelser så har de ändå gång på gång fortsatt med det beteende som genererar den kris vi ser i dagsläget. Huruvida fallet Juholt kommer att bli spiken i en redan fuktig kista återstår att se, men det står helt klart att det inte är ett alternativ att förlåta medierna för att de inte vet vad de gör.

Må mediernas förlorade förtroende vara en inspiration och en varning för kommande generationer.

Det du just läst skulle kunna klassas som ytterst tunt maskerad satir. Det du läser om du klickar på någon av länkarna nedan skulle också kunna göra det, om det inte vore för att minst samtliga svenska tidningsredaktioner under en veckas tid ansett det vara nyheter av förstasidesrang. På fullaste allvar.

Om affären Juholt är en kris, så är Juholt allt annat än dess huvudperson.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN,

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,

Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp,

7 Comments
Oct12

Karl Henrik Karlsson: Att göra en höna av en Sverigedemokrat

by Gästskribent on October 12th, 2011 at 12:00

Söndagen den 9:e oktober 2011 anordnade SVT:s Agenda en partiledardebatt, som årligen görs i programmet efter att regering och opposition lagt sina respektive budgetar och skuggbudgetar. Samtliga partiledare från Sveriges riksdag var inbjudna till programmet, men två partier hade efter att först ha tackat ja, senare avböjt att medverka i programmet. Dessa partier var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att dessa två partier avböjde att medverka var placeringen i studion, vilken ställde de fyra regeringspartierna på ena sidan och oppositionspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, på den andra. Argumentet löd att man inte ville sammanställas med SD, då det för tittarna kunde synas som att man politiskt stod på samma sida som dessa, med tanke på placeringen i studion under debatten. Detta ledde alltså till att två partier lyste med sin frånvaro och att regeringspartierna hade endast Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson emot sig på andra sidan studiogolvet.

Jag vet inte hur tittarna uppfattade detta avståndstagande från söndagens Agenda, jag kan bara tala för mig själv, och min uppfattning är att man här gjorde en höna av en fjäder, eller rättare sagt: en höna av en Sverigedemokrat. Det för tankarna tillbaka till Lars Ohlys ovilja att använda samma sminkloge som Jimmie Åkesson under valnatten för ett år sedan, och den beröringsskräck som funnits för SD enda sedan dess.

Jag tvivlar starkt på att folk i allmänhet är så trångsynta att de sammanställer samtliga oppositionspartier med SD:s politik, bara på grund av att de är placerade på samma sida i en tv-studio under en politisk debatt. Vad det resulterade i var att Miljöpartiet fick ett oerhört mycket större utrymme att föra fram sina politiska tankar, och fick en ypperlig chans att oemotsagda från de övriga rödgröna partierna bemöta regeringen. Om någon vann på detta så var det otvivelaktigt Miljöpartiet, som i Åsa Romson visade upp en stark politisk vilja att förändra det politiska läget, inte minst när det gäller att motverka att SD får ytterligare politiskt inflytande i svensk politik.

Åsa Romson visade inga tecken på obehag av att vara placerad på samma sida som Jimmie Åkesson, och varför skulle hon egentligen göra det? Faktum är att SD i åtta fall av tio röstar med alliansen i riksdagen, ett faktum som knappast kommer glömmas bort av väljarna. Både Romson och allianspartierna visade också upp flera exempel på det bästa sättet att bemöta SD: med genomtänkt, väl artikulerad argumentation av sakfrågorna, inte med att ignorera partiet.

Vad S:s och V:s frånvaro gjorde med respektive parti var att få dem att framstå som oerhört arroganta emot väljarna, det visade upp en slags holier than thou-attityd hos bägge partier gentemot SD, som även om den tanken vore korrekt bara skadar dem själva i det långa loppet.

Vad man än må tycka om det så är SD faktiskt folkvalda, de har röstats in i riksdagen via samma demokratiska process som alla andra, och har precis lika mycket rätt att delta i det politiska samtalet som andra folkvalda partier. Taktiken att ignorera dem och låtsas som om de inte finns har visat sig vara fel väg att gå, och förefaller dessutom vara ganska juvenilt och omoget.

Min misstanke är att tittarna och väljarna ser igenom det S och V gjorde, och uppfattar det som att de inte har de rätta argumenten att bemöta SD med, till skillnad från MP som faktiskt deltog i debatten. För man kan inte tiga ihjäl politiska åsikter, varken i en politisk debatt eller i riksdagen. Det enda sättet att bekämpa sina politiska motståndare är genom argumentation och debatt, någonting våra ledande politiker borde ha insett redan samma dag som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Den här texten har även publicerats här.]

 Comment 
Oct11

Det här med ansvar

by Christer Jansson on October 11th, 2011 at 12:00

Jag fick häromdagen en länk till ett dokument av någon som reaktion på något jag sagt om att lämna samhällets svaga åt sitt öde. Jag ska länka den till dig också, men först vill jag resonera lite kring det här med ansvar.

Några av er känner kanske redan till Ayn Rand. Hon föddes i Sankt Petersburg 1905 och i samband med den ryska revolutionen konfiskerade staten hennes fars lilla företag. Efter avslutad universitetsutbildning flydde hon till väst och USA och grundade bl.a. objektivismen, en filosofisk inriktning.

Kritiker brukar säga att hon uppfann ett intellektuellt försvar för egoismen, och det är ungefär så jag ser på hennes verk. Jag har kunnat konstatera att många människor som kom till väst från de forna kommunistdiktaturerna var, och är, ur politiskt perspektiv i första hand intresserade av att distansera sig från kommunismen så mycket som möjligt. Sedan går det bra att vara fullständigt okritisk mot alternativen.

Nu var Rand knappast okritisk eftersom hon faktiskt grundade en alldeles egen filosofi, men jag tror att anledningen till att hon ändå körde spikrakt ner i diket var att hon var traumatiserad av kommunismen.

Vad gör då Rand för fel?

Det är det här med ansvar. Vad är ansvar egentligen?

Om vi börjar med att titta på begreppet att “ta ansvar”, det handlar för mig om att se till att något fungerar. Ett företag, ett projekt, en livssituation, en traktor.

Att “ha ansvar” är att vara den som är utsedd att ta ansvaret för företaget, projektet, livssituationen, traktorn.

Och det går ju bra att hålla folk ansvariga för sina liv och sina val… till en viss gräns. Till och med vår lagstiftning erkänner att det finns en gräns för hur mycket ansvar som kan utkrävas av en individ. Har man en tillräckligt svår psykisk störning, kan man inte dömas till fängelse, men väl till sluten psykiatrisk vård.

Däremot förväntas, av någon outgrundlig anledning, samma individ kunna ta ansvar för sin livssituation.

Låt mig göra en sak klart: psykiska störningar yttrar sig ofta just i att de som lider av störningen inte klarar av att ta ansvar för sig själva. Det kan handla om att inte tvätta sig, inte komma ur sängen, inte klara av att förklara sina behov för en myndighetsperson, inte klara av att ha en bostad, inte kunna förstå varför det är viktigt att dyka upp hos socialtjänsten där och då, varför det är viktigt att fylla i den där blanketten, hur den ska fyllas i, inte kunna tacka nej till en klunk öl, etc.

Listan kan göras hur lång som helst.

Då blir jag ärligt talat heligt förbannad när Dick Erixon sitter på sin skyddade verkstad Timbro och skriver en text som denna. Texten är 12 år gammal och fungerar förmodligen än i dag som alibi för arbetslinjen och det dåliga skämt som ska föreställa sjukförsäkringssystem i vårt land.

Foto: Mike Bitzenhofer

Här tar Erixon, rätt eller fel, avstamp i Rands filosofi – som går ut på att var och en ska ta ansvar för sig  själv, vare sig hen kan det eller ej – och gör det till en fråga om att förskjuta ansvar från samhällets högre skikt till samhällets lägre skikt. Staten ska inte ta ansvar, det ska individen göra. Men det handlar inte bara om staten, det handlar om makten, i alla dess former; konsekvensen blir att inte heller storföretag ska behöva ta något ansvar¹. Det ska ligga på individen. Det är precis det samhälle vi ser omkring oss nu. Inget ansvar hos Reinfeldt, inget ansvar hos Borg. Ansvaret vilar på dig och mig.

Det Erixon säger är att svagheten används för att ursäkta undandragande från ansvar, och att de som inte kan ta ansvar för sig själva används som alibi för att ta ifrån hela folket allt ansvar. Detta är oärligt, eftersom ingen föreslår eller menar att hela befolkningen ska sitta passivt och matas av staten. Och det är heller inget sådant som blir följden av att ha ett socialt skyddsnät i en välfärdsstat. Tvärtom kan vi konstatera, att trots att vi haft ett omfattande socialt skyddsnät i Sverige från 60-talet till åtminstone 80-talet, så hade vi hög sysselsättning och en befolkning som i stort sett tog sitt ansvar, och i den mån sådant ansvarstagande brast, var det oftast av helt andra skäl än att det fanns ett socialt skyddsnät.

Tittar man så på konsekvenserna av den politik som lutar sig mot den här typen av resonemang, är resultatet nedslående, inte minst ur ett ansvarsperspektiv.

De hemlösa ska bära ansvaret för att de rika inte vill. Och dessutom inte bara ansvaret för sig själva, utan ansvaret för samhällets alla tillkortakommanden, från att staten håller ansvarslösa banker under armarna till att staten inte ska få ta ansvar för sjukvården, tandvården, apoteken, samfärdseln, whatnot. Allt ansvar landar på de sjukas axlar, de utförsäkrades axlar, de arbetslösas axlar, de hemlösas axlar.

Det är nog detta Reinfeldt och Borg menar när de talar om “tid för ansvar”; det är tid för folket att ta ansvar där banker, storföretag och politiker struntar i det. Ju förr dess bättre, eftersom det då i ansvarsfullhetens namn går att sänka skatten fortare då.

De sociala skyddsnät som finns i Sverige idag kickar inte in förrän du befinner dig längst ner på botten. Att sätta in resurser på att stötta någon som “bara” är på väg dit finns inte på kartan. Man är hänvisad till att befinna sig i fritt fall tills man faktiskt når botten, och då – när man inte längre har något hem, kanske fastnat i drogberoende, kanske är såväl fysiskt som psykiskt sjuk – då är det så dags att yrvaket försöka rädda livet på en.

Det är det som blir konsekvensen av att med en dåres envishet hävda att alla – oavsett om de är förmögna därtill eller ej – ska ta ansvar för sig själva. Om man nu inte vill vara ännu mer cynisk och säga att äh, varför öda samhällets resurser på den där, det är ju kört ändå.

När det talas om individens ansvar verkar det betyda att du och jag får reda upp det som banker, storföretag och politiker ställt till med.

Och grejar vi inte det får vi skylla oss själva.

¹ Detta är också den helt oreglerade – i vissas terminologi “fria” – marknadens premiss – företagens ansvar begränsas till att generera vinst. Hur det går ihop med att ta ansvar för exempelvis viktiga samhällsfunktioner lämnas som en övning till läsaren.

4 Comments
Sep29

Sanningen var inte bättre förr

by Marcus Schmidt on September 29th, 2011 at 12:00

Det sägs att nationalismen är på frammarsch numera, och att fäderneslandets ömsesidiga kärlek är starkare än någonsin. Att det patriota sinneslaget återuppstått som någon slags otidsenlig dygd och börjat slåss för att komma tillbaka till sina rötter. Till skillnad från att bara slå rot.

Jag blir alltid lika förbryllad när detta kommer på tal. Särskilt när det anförs i termer av eviga sanningar och urminnes anor.

Det känns som att hela grejen med att nationalism egentligen är en PR-kampanj från artonhundratalet har glömts bort en smula. För att inte tala om det märkliga i att alla Europas länder ungefär samtidigt började uppfinna urgamla nationalmyter, eftersom det visade sig att det fungerade bättre att mobilisera befolkningen med hjälp av känslor än av både våld och argument. Ju äldre, mer dimhöljda och mer heroiska nationaleposen kunde göras, desto bättre.

Som marknadsföringsstrategi betraktat är nationalismen en av de mest framfångsrika någonsin. De sporadiska bråken mellan de olika fantasterna och supportrarna till trots.

Dock. Det börjar bli dags att gå vidare nu. Nationalstaterna är så konsoliderade som de någonsin kommer att bli, och de har sedan länge intagit en ytterst konservativ hållning gentemot kampanjen i fråga. Inte bara för att vilja uppdatera sig till de nya tiderna – det är liksom inte längre nödvändigt att omvandla Europa från en samling lokalbefolkningar till en samling lokalpatrioter – utan även för att den mer ortodoxa nationalismen är direkt patologisk numera. “Nationens intresse” är en fras tagen ur dussindeckare, och den gamla tidens instinktiva misstro mot utbölingar är inte helt optimal för skapandet av internationella handelsrelationer.

Nu är jag förstås den förste att påpeka att det är en bra sak att olika tidsperioder kan samexistera under fredliga former. Europa fick dock nationalistkampanjen bankad ur sig av de tu världskrigen, och där staterna red in i första världskriget på häst med draget svärd, lämnade de andra världskriget med en långt mer cynisk approach till saker och ting. Marknadsföringen levde helt klart inte upp till hypen, och det var dags för någonting nytt.

Problemet med marknadsföring är att den tenderar att vara effektiv. Den är designad för att vara det; det vore motsatsen till marknadsföring om den inte vore det. Och där avsändaren sedan länge glömt bort att budskapet faktiskt fungerar, så har mottagarna gått och byggt sig egna små autonoma communities där de gamla slagorden dammas av och uppdateras. Likt ett fotbollslag som sedan länge slutat spela men vars supportrar fortfarande samlas på arenan för att sjunga hejarramsor, lever nationalismen sitt eget liv strax bredvid samhället, parallellt med det.

Det sägs att framtiden redan är här. Det förflutna är precis lika närvarande, och bäggedera har sina lockelser. Det luriga med det förflutna är att vi inte kan ta det på orden – vi vet ju hur det gick, och kan dessutom se tendenserna redan innan de råkar hända igen. Alla löften om guld, gröna skogar och flaggor som vajar i vinden till trots.

Gårdagens PR är inte dagens sanning. Hur tilltalande den än råkar framstå så här efteråt.

2 Comments