Dec12

Frihet, säger du?

by Christer Jansson on December 12th, 2011 at 13:00

Jag har tidigare skrivit om ansvar, ansvar och äldrevård, ansvar och makt.

Idag tänkte jag skriva om frihet. “Frihet under ansvar” är ju ett begrepp vi alla har hört många gånger. Men vad är frihet egentligen?

När man funderar kring detta gör man ofta en distinktion mellan negativ och positiv frihet. “Negativ” och “positiv” ska här inte förstås som att den negativa friheten är dålig, eller att den positiva är bra; det är inte det som är begreppens innebörd.

Negativ frihet innebär att ingen hindrar dig (med hot, våld eller annat tvång) från att göra vad du nu kan tänkas vilja göra. Du är fri från tvång.

Positiv frihet innebär att du har makt och möjlighet att göra det du vill göra. Du är fri till att göra det du önskar.

Om du befinner dig ensam mitt ute i en öken, har du all negativ frihet du kan önska dig, men nästan ingen positiv frihet alls. Ingen hindrar dig från att göra något, men du har nästan inga möjligheter att göra något heller.

Det är en klen tröst att ingen hindrar dig från att söka skugga när närmaste skuggade fläck befinner sig på flera tiotals mils avstånd och det enda sättet att ta sig dit är en lång promenad genom sanden, där varje steg känns tungt, när fötterna sjunker ner, svetten lackar, och hals och hud bränner – och du inte ens vet i vilken riktning närmaste skuggade plats finns, eller hur långt det är till en skuggad plats i den riktning du råkar välja.

Jag skulle, bara för formens skull, vilja konstatera att total frihet – såväl negativ som positiv – för alla är mer eller mindre ouppnåeligt. Det räcker med att det finns en person som vill begränsa någon annans frihet så har den totala friheten för alla gått upp i rök; antingen för att den som vill begränsa inte får friheten att begränsa, eller för att den som blir begränsad, blir det. Och vi vill begränsa varandras frihet; vi vill till exempel begränsa människors möjligheter att ta saker ifrån varandra; det kallar vi äganderätt.

I svenska wikipedias artikel om frihet definieras “frihetlig” som synonymt till antiauktoritär, men med en not om att källhänvisning saknas, vilket får tolkas som att det råder delade meningar om vad som menas med “frihetlig”. Jag tycker dock att beskrivningen antiauktoritär stämmer ganska bra in på dem jag mött som kallar sig frihetliga.

Det som förefaller något märkligt för mig är, att många som kallar sig “frihetliga”, verkar i stor utsträckning nöja sig med negativ frihet. För mig blir den negativa friheten intressant först den dag vi alla har samma makt att agera. Och den dagen kommer aldrig att komma.

Fram till dess är den negativa friheten bara en chimär, vars enda effekt är att de som har makt kan göra vad de vill med dem som inte har någon.

Detta gynnar, föga förvånande, endast stora företag och rika personer (och då menar jag inte “rik” som i “har med nöd och näppe råd med en bostad på en fashionabel adress men måste äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag” utan “rik” som i “äger eget jetplan och har råd att köpa nytt om det kraschar, och försäkringen inte gäller”). Det missgynnar små företag och enskilda personer.

Små företag och enskilda personer behöver positiv frihet; allt annat är, för dem, ointressant. Det är precis därför kommunistpartiet i Ryssland fortfarande är populärt. De har den negativa friheten, men det ger dem inte mat på bordet.

Jag tror att det är här någonstans vi hittar pudelns kärna; ta bort auktoriteten så har vi automatiskt negativ frihet. Denna tanke ter sig nog väldigt lockande för de frihetliga. Problemet är att när man tar bort en auktoritet (staten om du så vill), så kliver en annan in (ett stort företag är inte helt osannolikt).

Vill man ha positiv frihet, behövs en auktoritet som balanserar och håller tillbaka de spelare som skulle få all makt om man försökte implementera negativ frihet fullt ut.

Det finns, som de frihetliga mycket riktigt observerar, ett problem med auktoriteter; nämligen det att makt korrumperar. De frihetligas lösning är att ta bort auktoriteterna, vilket inte fungerar i praktiken, eftersom några alltid kommer att ha mer makt än andra och de som har makt kommer att växa och bli – nya auktoriteter. Tänk att det aldrig kan få finnas enkla lösningar.

Mitt förslag på lösning är att ha en transparent auktoritet i en demokrati. Den svenska offentlighetsprincipen dragen ett steg längre om man så vill. Denna auktoritet ska ha till uppgift att ge folk och företag positiv frihet, bland annat genom att reglera marknader och upprätthålla lag och ordning.

Marknader behöver regleras, för att småföretag ska kunna ges en rimlig chans att etablera sig och vara livskraftiga.

Visst kommer en sådan auktoritet alltid att vara mer eller mindre korrupt, inkompetent och så vidare. Men en demokrati kan aldrig heller bli perfekt; det går inte att göra alla nöjda. Vi vill inte ha en parlamentarisk, representativ demokrati för att det är den där fantastiska superlösningen som gör allt bra. Vi vill ha den för att det förefaller vara det minst dåliga alternativet.

Av samma anledning behöver vi en stat som har någon auktoritet; jag förespråkar inte en totalitär stat eller något sådant, men någon auktoritet krävs, och den måste, på vissa områden, vara betydligt större än den alliansregeringen för närvarande utgör, och den som ett socialdemokratiskt alternativ eventuellt skulle vara beredd att axla.

Oavsett om vårdgivare, skolor och andra samhällstjänster tillhandahålls av staten eller av privata företag, måste de kontrolleras, följas upp och ha tydliga incitament för att leverera kvalitet. Idag har de bara incitament för att tumma på kvaliteten.

Det vill jag förändra. Vad vill du?

Denna text publicerades ursprungligen här.

4 Comments
Nov25

Karl Henrik Karlsson: Den kapitalistiska äldrevården och dess brist på humanitet

by Gästskribent on November 25th, 2011 at 13:00

Ingen har väl undgått alliansens kampanj för privatiseringar under de senaste åren. Tillsammans med skattesänkningar har privatiseringar varit en av hörnpelarna i de borgerliga partiernas politik, med tveksamma resultat. Ingen har heller undgått de rapporter om den många gånger bristfälliga privata äldrevården som bara blir fler och fler.

Varför är då privatiseringen av äldrevården så viktig för de borgerliga partierna? Valfrihet är slagordet som högerpolitiker ofta använder, som om valfrihet verkligen var det som efterfrågades mest av de äldre. Men jag har alltid haft den galna idén om att det äldre vill ha mest av allt är kvalitativ vård, oavsett om den är privat eller inte… rätta mig gärna om jag har fel.

Det är någonting jag inte riktigt förstår… de gamla kommer väl alltid att välja de kvalitativt bästa vårdplatserna, oavsett om de är kommunalt ägda eller privatägda? Det är naturligtvis möjligt att välja en annan vårdplats även om det handlar om kommunala alternativ, och visst är det skillnad också på kommunala vårdplatser, med den enorma skillnaden att det inte existerar något ekonomiskt vinstintresse och därmed heller inga neddragningar på kvaliteten av ekonomiska skäl.

Det som har uppdagats gång på gång är ju att privat äldrevård många gånger är mycket sämre än kommunal vård, främst på grund av att den ekonomiska vinsten prioriteras högre än kvaliteten. Det betyder att den privata vården ändå inte kommer locka till sig de äldre om möjligheten att välja finns, och det betyder ju att privatiseringen är irrelevant för valfriheten.

Dessutom finns det de gamla människor som av olika anledningar inte har möjlighet att välja den vård de vill ha, utan som tvingas till ett privat vårdföretag eftersom det inte finns något annat alternativ. Om det privata vårdföretaget då missköter sig, så har den gamla tvingats välja ett sämre alternativ. Att den privata vård de tvingas ta bara är ett av många privata vårdalternativ är då fullständigt irrelevant. För många människor är inte vården valfri, och det är då samhällets och statens skyldighet att ge dem den bästa möjliga vården, och den bästa möjliga vården är den vård som är fri från ekonomiskt vinstintresse.

Samma argument kan också appliceras på privatisering av skolundervisningen. Friheten att välja utbildning har ingen relevans, eftersom de sämre alternativen sållas bort vare sig de är privatägda eller inte. De kommunala skolor som håller hög kvalitet och har bra rykte är de skolor som eleverna kommer dras till, och om det rör sig om privata skolor är återigen risken stor att det ekonomiska vinstintresset får ägarna att tumma på kvaliteten.

Om man ser på problemet ur det perspektivet verkar argumentet att valfrihet är en bra anledning till att privatisera lite märklig.

Elever i skolan är inte handelsvaror, gamla människor i behov av hjälp är inte handelsvaror. Vi måste börja erkänna humaniteten hos människor och se dem som tänkande, kännande varelser istället för kassakor. Börjar vi värdera människor efter deras produktivitet eller hur pass mycket de bidrar till samhället, då har vi glömt någonting fundamentalt i vår människosyn, nämligen att varje människa är född med exakt samma fri- och rättigheter som alla andra, och förtjänar att behandlas därefter.

Borgerliga politiker säger sig ofta stå bakom människans rättighet att välja, men det är tydligt att denna ”rätt att välja” inte är någonting annat än ett rent utnyttjande av människor, och en människosyn som inte är värdig högt uppsatta politiker.

INGEN ska tjäna pengar på någonting som människor inte kan leva utan, någonting som människor behöver för att leva ett fortsatt värdigt liv. Kapitalism hör helt enkelt inte hemma i trygghetssystemet.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]

 Comment 
Nov04

Att göra en Gamex

by Jonathan Rieder Lundkvist on November 4th, 2011 at 14:31

Det är aldrig tråkigt att jobba inom politik. De flesta tror att det är det, men det är aldrig tråkigt. Det enda grundkravet är dessvärre att man måste ha ett visst sinne för humor. Det är så grundläggande att det nästan glöms bort ibland. Och ingenstans är detta så viktigt som när saker råkar gå fel – och det eftersom situationen ytterst sällan blir bättre av att man blir arg.

Ändå är det det man blir när man läser de ständiga bortförklaringarna hos Björn Wengse. Han och hans anställda har hittills haft väldigt svårt att bestämma sig om vad anledningen egentligen är till att Piratpartiet inte fick deltaga på gamermässan Gamex, trots att partiet betalt för utrymme och använts som dragnamn i marknadsföringen i Stockholms tunnelbana. Ju fler varianter de använder desto mer arghet uppstår.

Det enda ord de faktiskt upprepar är “misstag”, men exakt vad misstaget beror på skiljer sig från variant till variant. Ingenstans säger de dock att det kanske var ett misstag att uppvakta partiet i två månader med säljsnack. Ingenstans säger de att det kanske var ett misstag att vänta tills två dagar innan mässan började innan man delgav beslutet. Ingenstans säger man att det är ett misstag att ett visst parti inte får vara med, men ett annat däremot får det – trots att båda har samma grundsyn i den kontroversiella fråga som rent logiskt måste ligga till grund för beslutet. Dock så är det två citat ur Dagens Opinion som verkligen belyser Wengses okunskap om vad han egentligen faktiskt ställt till med.

Det var hans beslut att porta partiet från mässan.
– Några dagar före mässan fick vi klart för oss att syftet för deras deltagande var just att ifrågasätta tillgången till spelmarknaden och driva sin politik. Det skulle bryta mot en paragraf i våra regler, som säger att vi inte vill ha politisk propaganda.
– Jag gör inte någon skillnad mellan dem som partier. Utan det handlar snarare om av vilka skäl som man är här. SSU är här för att de vill visa att det är ett coolt parti som ungdomar kan vara med i, inte sprida sina politiska budskap.

Fråga en politisk aktivist på vilken mässa, festival eller valstuga som helst vad syftet med att de står där är. Du kommer få svaret att de vill locka nya medlemmar till partiet och informera om partiets politik. För det är därför man är där. Det är skälen. När SSU gör det så är det för att de vill visa sig som ett coolt alternativ. När Piratpartiet gör det är det propaganda. Ser ni skillnaden? Skillnaden ligger i hur det formuleras. Att SSU inte skulle sprida vad Wengse kallar “propaganda” finner jag löjeväckande. Vidare kan jag inte hitta några uppgifter på att Wengse begärt detaljer på vad Piratpartiet tänker göra på Gamex.

Han anmärker på att Piratpartiet gör en ansträngning för att “söka aktivister”, men det är helt normalt för ett politiskt parti att leta frivilliga. Särskilt för ett parti som just Piratpartiet, som – inte utan viss stolthet – baseras närmast uteslutande på frivilliga krafter.

Vad Gamex hittills inte förstått är att detta skapar en ytterst intressant situation rent PR-mässigt, och än mer en störtflod av frågor om allt annat än de aktörer som faktiskt är där. När en organisation får vara med men inte en annan, trots att de tycker precis samma sak. –

Jag kan redan nu säga att skämten om att Gamex är sossar haglade redan igår i kön till mässan när saken diskuterades. Och SSU tar också skada av att bli inblandade i det hela, på grund av den särbehandling de ofrivilligt och utan egen förskyllan utsätts för. Gamex må ha rätt att välja vilka de ska ställa ut – det ingår i att vara arrangör, trots allt. Och hade Piratpartiet frågat först, så hade Gamex varit i sin fulla rätt att säga nej. De var också i sin fulla rätt att ändra sin bokning när allting sedan var klart – det ingår det också.

Problemet ligger i att beslutet dels är inkonsekvent – utifrån samma konkreta underlag bestäms att SSU får komma in, medan Piratpartiet inte får det. Och dels är det orimligt att göra detta två dagar innan mässans start. Som tankeövning kan vi tänka lite på hur Gamex skulle reagera om Kistamässan helt plötsligt skulle få för sig att porta dem med två dagars varsel. Samma sak, om än med fler inblandade.

Samtidigt skapar detta vissa bekymmer för Gamex, bekymmer som jag är övertygad att Björn har viftat eller hoppats bort. Bekymmer så som frågor av typen: Vem kan egentligen lita på en mässa som enligt ryktet har böjt sig för tryck från en utställare att blockera en annan? Eller kan lita på att – om det nu är som mässan påstår – att ens bokning inte är “ett misstag”? Det ligger mycket planering och budgetering bakom ett deltagande på en sådan stor mässa. Att riskera att inte få deltaga och få beskedet två dagar innan kan avskräcka utställare – särskilt mindre uppstickare, som kommer med de nya idéer som om fem år kommer att vara branschens nya standard.

Det är inte direkt till Gamex fördel. Eller för den delen den inkompetens – alternativt brist på hederlighet – som Björn Wengse visar prov på.

Om Björn Wengse nu ser ett uppenbart problem i att Piratpartiet deltar – och ser det efter tre månader av att de är ett självklart inslag i planeringen – då skulle jag nästan vilja kalla honom inkompetent. Det är nämligen vad man brukar kalla personer som missar händelser som pågått i tre månader mitt framför ögonen på dem. Han måste också ha godkänt tunnelbanereklamen – där Piratpartiets namn står utmärkande som dragnamn. Med långt fler bokstäver än SSU.

Jag vill inte gå så långt att tvivla på läskunnigheten. Det finns gränser – artighet är en av dem. Och egentligen vill jag ju tro att Björn faktiskt gör sitt bästa. Egentligen.

Alternativet till inkompetens är bristande hederlighet. Ett alternativ som skapar förtroendeproblem för framtida kunder. Han har medvetet brutit ett avtal inför öppen ridå, och ger inte ens bakgrunden till det hela. Jag kan förstå att Gamex säkerligen tjänar pengar på att dölja eventuella påtryckningar (och det spekuleras en hel del kring sådana i brist på klara besked), men att erkänna att de ägt rum (och inte i ordalag som “oroa några av våra andra gäster”) vore både hederligt och klokt av honom. Och, än mer, skulle inge förtroende hos framtida kunder. Det skulle visa att Björn själv inte accepterar sådana påtryckningar i slutna rum, och att alla eventuella försök kommer att offentliggöras utan pardon.

Men istället återupprepas mantrat “misstag” till leda.

Istället så är det två val man ställs inför när det kommer till Björn Wengse. Inkompetent, eller Ohederlig. Inget av dem är någonting en person vill bli anklagad för. Och det är dessutom tillräckligt för att vem som helst ska råka tappa humöret – även en politiskt aktiv gamer med ett sårat sinne för humor.

5 Comments
Nov04

Karl Henrik Karlsson: Vindkraftens framtid, en mänsklig angelägenhet

by Gästskribent on November 4th, 2011 at 12:00

Vindkraften, som faktiskt tillsammans med vattenkraften och solkraften skulle kunna täcka en stor del av Sveriges energibehov, är ännu inte tillräckligt utbyggd för att på allvar bidra till energiförsörjningen, trots att andra närliggande länder som Danmark och Tyskland numera satsar stort på dessa typer av energikällor. Det är delvis ett politiskt problem, trots allt kan bara tre partier i riksdagen på allvar sägas vara för förnybar energi, sedan Centerpartiets kärnkraftsmotståndare fått ge vika för Moderaternas kärnkraftskramare.

Men en viktig faktor att också ta med är individuella människors motstånd emot vindkraften, människor som kanske inte är politiskt aktiva men som vart fjärde år röstar på det politiska parti som kommer att ge just dem ett bättre liv och högre levnadsstandard.

Dessa människor, människor som du och jag, är en av anledningarna till att vindkraften inte har slagit igenom på allvar i Sverige ännu. Problemet är att vindkraftverken låter för mycket, enligt människor som bor nära dem, och att de dessutom förstör det orörda naturlandskapet.

Det är en intressant position att både säga sig vilja värna om miljön, men samtidigt vara emot förnybara och miljövänliga energikällor eftersom de sägs förstöra miljön(!), om än på ett rent estetiskt sätt. Det tycks vara ett fall av att vilja ha kakan och äta den också, att vilja ha ett oförstört naturlandskap, men samtidigt ha tillgång till energi som är både billig och miljövänlig. Kanske går det inte att få både och, och då måste man helt enkelt prioritera, vissa prioriterar det förnybara medan andra förkastar det.

Vi västlänningar lever ofta med föreställningen (medvetet eller omedvetet) att vi har oändligt med resurser när så inte är fallet. Jag är inte säker på om det handlar om önsketänkande eller bara ren förnekelse, men det gränsar absolut till någonting av det slaget. Vi lever hellre med en bekväm osanning är en obekväm sanning, därför blundar vi när vi borde se att energin har ett pris, ett pris som måste betalas i påverkan på miljön på ett eller annat sätt. Målet borde alltid vara att göra den oundvikliga miljöpåverkan så liten och harmlös som möjligt.

Alternativet som föreslås från de som förkastar det förnybara med antingen ekonomiska eller estetiska argument är ofta kärnkraften. Men intressant är också att alternativet med kärnkraft inte heller omfamnas av någon större majoritet idag, de stora riskerna med exempelvis förvaringen av kärnavfall kvarstår och ser inte ut att få en lösning inom överskådlig tid. Det verkar därmed råda ett slags dödläge mellan de som vill satsa på förnybart och de som vill behålla kärnkraft som den primära energikällan.

Min egen lösning på problemet med energiförsörjning vore att på allvar skära ner på elkonsumtionen, men att få människor att använda mindre el har inte visat sig vara så lätt. Ett bra komplement till detta är därför att också satsa mer pengar på forskning, för att på så sätt kunna utveckla mer energisnål teknik.

Men vad som behövs är inte bara politisk vilja, utan också att medborgarna i landet övertygas om att den förnybara energin verkligen är framtidens energi. Vindkraftens framtid ligger inte enbart i politikernas händer, väljarna har också en enorm makt att påverka debatten.

Jag vet inte om just vindkraft är det enda eller bästa svaret på energiproblemet, men en sak vet jag: att kärnkraft inte är det, och hur vet jag det? Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima… tre oerhört bra anledningar till att satsa på förnybar energi.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]

2 Comments
Nov02

Den ena – men inte den andra?

by Jonathan Rieder Lundkvist on November 2nd, 2011 at 22:12

Det är intressant det där med mässor. Speciellt vem som ska ställa ut, vem som inte ska det och huruvida andra ska bestämma om någon annan ska vara där. Normalt brukar de flesta mässor ha en “allt-eller-inget” attityd gällande politiska partier, då det tenderar att smaka mer än det kostar att neka någon. Alla räds att vara näst i tur att vara den som blir nekad.

Med den bakgrunden så är det lite konstigt att beskåda den lilla sits som spelmässan Gamex just nu placerat sig i. De är relativt nya i branschen och har bara funnits i två år och hade enligt uppgift lockat in Piratpartiet i sin varma foajé med det säljsnack de flesta partier får från events som behöver fylla platser. Om Gamex är en bra plats för just Piratpartiet att vara på går väl att diskutera men det är utan tvekan så att det är där som deras målgrupp finns.

Men det är också här som Gamex stöter på ett problem. De har visat sig fara med osanning gällande orsakerna till att Piratpartiet över huvud taget bjöds in. Först så skylldes det hela på en nyanställd, men det argumentet krossar Anna Troberg övertygande på sin blogg. Det är heller inte rimligt att en nyanställd skulle ensam och utan övervakning från erfaren personal bjuda in en kund som hamnar med stor text (Större än SSUs faktiskt) på reklamen i tunnelbanan. Så vi ringde upp deras pressansvarige, Marika Metsola Renström för att räta ut det hela.

Uppenbart pressad, och aningen trött förklarar hon att det var ett misstag från början att bjuda in Piratpartiet. Vidare förklarar hon att när mässchefen Björn Wengse kopplades in så noterade han att Piratpartiet skulle medverka och ville direkt efter agera för att Piratpartiet inte skulle medverka. Man kan dock tycka att Piratpartiets åsikt i frågan kan skönjas ur blotta namnet så att ett misstag är dock inte så troligt. Så varför begår Gamex kontraktsbrott över en sak som detta?

Orsaken kan tyckas uppenbar: Ett parti som förespråkar fildelning kanske inte riktigt hör hemma bland branschens giganter, vars direktörer fruktar fildelning mest av allt. Det intressanta är att resultatet lär bli det rakt motsatta. Piratpartiet har återigen hamnat i strålkastarljuset – och därtill fått en första klassens bekräftelse på att de etablerade bolagen känner sig hotade av dem.

Det finns dock en joker i leken, och den heter SSU. De delar Piratpartiets åsikter inom fildelning, men är avgjort mindre kontroversiella. Marika hänvisar till dem om huruvida de också kommer avhysas från mässan på grund av sina åsikter om fildelning. Det är säkert att säga att de nog inte ens själva vet svaret.

3 Comments