Sep26

Karl Henrik Karlsson: Patrik Lundberg sliter själen ur sig själv

by Gästskribent on September 26th, 2011 at 12:00

Den ekonomiska krisen i Europa djupnar, människor svälter i Afrika, palestinierna kämpar för att bli en självständig stat… alla viktiga ämnen värda att utforska och debattera, men det tyckte uppenbarligen inte Patrik Lundberg när han den 13:e september skrev en krönika i Helsingborgs Dagblad, om hur kinapuffarna är ett uttryck för vardagsrasism i Sverige. Krönikan hade den oerhört dramatiska titeln: ”Ni sliter själen ur mig”.

Jämfört med de frågor jag nämnde i början är kinapuffsdebatten så liten och obetydlig att den knappt är värd att kommentera. Att flera debattörer och skribenter ändå gör det är enligt mig ett uttryck för hur extremt rädda vi idag är för att kränka människor, om man tillhör en minoritet i Sverige är allt man behöver göra till att till exempel skriva en krönika i en tidning så viker sig samhället ofta för ens önskningar.

Jag förstår förstås att detta inte bara har med kinapuffar att göra, rasism är ett verkligt problem och ett viktigt problem att debattera, men jag har svårt att tro att en bild på framsidan av en godispåse är ett uttryck för denna rasism. Jag har trots allt inte hört en enda människa säga att kinapuffar är orsaken till hennes rasistiska åsikter, inte en enda. Jag har ätit kinapuffar i hela mitt liv utan att detta påverkat min syn på asiater det minsta, varken till det bättre eller till det sämre.

Lundberg skriver också just att kinapuffarna är ett symptom på ett djupare problem, att han hela sitt liv blivit ”påhoppad” på grund av sin asiatiska härkomst. Men i ett öppet och demokratiskt samhälle måste människor helt enkelt tåla att man ibland skämtar och driver med identiteter, även om man är del av en minoritet, naturligtvis så länge detta inte övergår till rena trakasserier. Jag kan förstå att det ibland är påfrestande, men yttrandefriheten är alltför värdefull för att offras på de kränkta människornas altare.

Jag som ung, vithyad svensk skulle inte ha någonting emot att jämföras med en stereotypisk bild av vad det innebär att vara svensk. Jag personligen har inga problem med att människor driver med min svenskhet, kanske genom att säga att jag alltid går klädd i folkdräkt eller lyssnar på Lasse Stefanz hela dagarna. Vid sådana tillfällen försöker jag istället rätta personen i fråga genom att säga hur jag verkligen är som person.

Lundberg skriver att: ”Jag har färgat håret och övervägt ögonoperation”, som om hans högsta önskan är att ser mer svensk ut för att kunna smälta in, men varför? Menar han då att det verkligen är någonting negativt att vara kines? I så fall ger han ju alla de som hoppat på honom genom åren rätt. Det verkar snarare som att Lundberg sliter själen ur sig själv än att andra gör det åt honom.

Nej, istället för att skriva en krönika om hur orättvist han behandlas av andra människor, vore det lite mer konstruktivt om han istället stod upp för sin identitet och lyfte fram positiva aspekter med att vara asiat, för genom personlig erfarenhet vet jag att det helt klart finns sådana.

Jag ser fram emot dagen då Svennepuffarna lanseras, med en stor bild på framsidan av en stereotypisk vithyad svensk. Jag ska köpa minst en påse i veckan och skratta åt det, för jag är större än den stereotypiska bilden av vem jag är, och det borde Patrik Lundberg också vara.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Du kan läsa hans blogg här.]

1 Comment
Sep21

Hur sociala medier äger rum

by Informationsbyrån on September 21st, 2011 at 12:00

Kommer ni ihåg kravallerna i London? Ni vet, där premiärministern för några ögonblick funderade på ifall det inte vore en bra idé att stänga ner sociala medier eftersom de användes för att spontankoordinera bråkstakarna?

Om ni gör det, så kommer ni förmodligen också ihåg responsen – att det är lite som att stänga alla verktygsaffärer i området efter att någon använt en hammare för att slå sönder en gatlykta. Det är inte hammaren som utgör problemet, och även om alla verktygsaffärer i landet stängdes så skulle de som absolut vill slå sönder saker hitta alternativa vägar. Med den enda skillnaden att tusentals människor får en väldigt mycket besvärligare vardag när deras möjlighet att skaffa verktyg tas ifrån dem.

Sociala medier är ett verktyg, och vi har inte riktigt kommit underfund med hur de kan användas än. Och det vi inte förstår blir vi vanligtvis rädda inför.

I onödan.

Därför vi vill ta tillfället i akt att uppmärksamma någonting som absolut inte kan vara farligt, men som ändå använder sociala medier för att hända: den spontana ringdansen kring kaninen i Örebro.

Det som är mest överraskande med denna är inte att det handlar om en spontan ringdans, eller att det står en enorm uppochnervänd gul kanin mitt i centrala Örebro. Eller ens att inbjudan i skrivande gått ut till över två tusen personer.

Det som är mest överraskande är att det (eller någonting liknande) inte redan hänt åtminstone en gång.

Framtiden är redan här. Och framöver kommer vi att få se fler ringdanser som ett resultat av detta. Förhoppningsvis tillräckligt många för att mildra och lindra den framtidschock som uppstår i människors vardag när framtiden tes sig oväntad och läskig.

We’re all in this together, trots allt. Och om vi inte kan (eller, värre, inte får) dansa, var är vi då?

 Comment 
Sep17

En strålande affärsidé

by Christer Jansson on September 17th, 2011 at 12:00

Nu vet jag hur jag ska bli rik. Eller skulle ha kunnat bli om jag inte gjort misstaget att avslöja min affärsidé för dig.

Nåja, jag är väl inget affärsgeni på det sättet, men om någon annan hinner före att sno just den här idén, kan du säkert hitta på variationer på temat.

Jag ska börja tillverka reparationskit för badbollar.

Nu invänder du säkert “men det är väl ingen som vill reparera en trasig badboll, man köper bara en ny”.

Exakt!

Det man gör är att man går till sina politiker och säger:

  • Folk köper bara nya badbollar i stället för att köpa mitt reparationskit, hur ska jag tjäna pengar?
  • Jag måste få kompensation!
  • Jag kräver en andel av intäkterna för varje såld badboll, för att kompensera mina uteblivna intäkter för reparationskit. Folk stjäl ju från mig när de köper nytt!

När man väl lyckats ro detta i land (det lär knappast stöta på några svårigheter, våra politiker både på nationell nivå och EU-nivå är bevisat lyhörda för den här typen av argument) kan man gå vidare och kräva ersättning för alla bollar och andra sfäriska föremål som säljs, och kräva att övervakningskameror installeras i allas hem och sommarstugor och fritidsbåtar och tält, så att man kan kontrollera att ingen tillfogar extra skada till badbollarna/de andra sfäriska föremålen för att legitimera onödiga nyinköp.

Det torde också vara enkelt att genomföra eftersom våra politiker inte visar någon som helst tveksamhet inför att övervaka allt och alla för liknande ändamål.

Så kan man sedan sitta där och sälja reparationskit som ingen vill ha, tvinga folk att göra reparationer de inte vill göra, övervaka dem medan de gör det och håva in de stora pengarna på att bara finnas.

Tycker du att det låter galet? Bra. Det är nämligen galet.

Nästa gång du hör någon påstå att kopiering är stöld, fråga dig då om det också är stöld att köpa nytt i stället för att reparera. Eller att cykla i stället för att ta bilen (det skulle i så fall vara att stjäla av oljebolagen). Lek gärna med tanken; vad annat skulle kunna betecknas stöld enligt samma logik?

Nästa gång du hör någon fråga “hur ska artisterna tjäna pengar?”, fråga dig då när en miljökämpe senast avkrävdes svar på frågan hur oljebolagen ska tjäna pengar. Och håll i minnet att artisterna aldrig har tjänat stora pengar på upphovsrätt – de pengarna behåller skivbolagen björnparten av. Det artisterna tjänar pengar på är i första hand liveframträdanden, och har så alltid varit.

Reparationskiten för badbollar i den här artikeln är inte tänkta att vara någon direkt metafor för musikstycken eller liknande. Det är bara dess egenskap av dålig affärsidé som man, i teorin, skulle kunna backa upp med galna lagar, som jag är ute efter. I just det avseendet är det en klockren metafor för upphovsrättsindustrins affärsidé, och som av en händelse har en del av deras retorik och metoder slunkit med i texten också.

Och det jag är ute efter med den här artikeln är förstås att visa precis hur galet det är; upphovsrättslagstiftningen, argumenten för den, och de åtgärder som vidtas för dess skull.

Mer om upphovsrätt i DN, ännu mer i Martin Fredrikssons avhandling.

5 Comments
Sep15

Inför gud gör vi alla fel

by Marcus Schmidt on September 15th, 2011 at 12:00

Inom varje politiskt system är det nödvändigt att komma med konkreta förslag på lösningar på problem. Dessa problem kan vara mer eller mindre konkreta, och förvisso också mer eller mindre verkliga, men lösningarna måste alltid ta sig konkreta uttryck. Så och så mycket av budgeten ska avsättas för att göra så och så mycket, och dessa ansvarsposter ska delegeras för ändamålet – etc.

Lösningarna är ytterst sällan lika heroiska som problembeskrivningarna.

Detta för ibland med sig den märkliga konsekvensen att alla konkreta förslag som läggs fram till ett visst givet problem sågas. Inte för att de är dåliga förslag, utan för att diskrepansen mellan den politiska retoriken och den politiska realiteten är lite för stor. Vad som än föreslås så är det för lite, för futtigt, för defensivt, för orealistiskt och för insnöat för att möta den myriad av problem som människor möter i vardagen och verkligheten. Ingen åtgärd är stor nog – och det är i praktiken omöjligt att hitta någon som är inom rimliga budgetramar.

Ni som någonsin försökt förklara den politiska processen för ideologiskt drivna personer vet precis hur det går till. Efter många, långa och brutalt underbetalda timmar vid förhandlingsborden så har de lokala partirepresentanterna kommit överens om någonting som de flesta inte är helt nöjda med, men som ändå verkar få jobbet gjort på ett sådant sätt att ingen har någon egentlig anledning att fortsätta göra en poäng av det. Och eftersom alla är både trötta och underbetalda så verkar denna överenskommelse vara rimligare än att fortsätta en natt till.

Det säger sig självt att detta inte riktigt är helt lätt att förklara för någon som är helt inne på att revolutionera världen, med omedelbar verkan.

Men även utanför den konkreta soppa som är den politiska processen så slår detta till. Det räcker med att hålla en principiell diskussion om den ekologiska situationen för att drabbas av detsamma. Återvinning? Det är bara en ursäkt för att fortsätta den pågående rovdriften på resurser ett tag till. Samåkning? Det tjänar bara till att permanentera massbilismen än mer. Bli vegan? Det massindustriella moderna projektet kommer fortfarande finnas kvar, detta till trots.

Vad som än görs så är det allt annat än tillräckligt.

Kierkegaard hade ett uttryck för detta. “Inför gud gör vi alla fel.” Vilket är betryggande på sitt sätt – när någonting är ett allmänmänskligt fenomen så är det vanligtvis lite lättare att bära. Det är också en uppmaning om att ta ner politiken en smula, och försöka föra den lite mer för människan och lite mindre för gud. Lite färre slutgiltiga lösningar och lite fler små steg som gör världen bättre.

Nästa gång du träffar någon som är entusiastisk över ett till synes litet initiativ – räkna till fem innan du säger att det är för litet för att göra någon skillnad.

1 Comment
Sep14

Karl Henrik Karlsson: Tio år sedan elfte september – vad har vi lärt oss?

by Gästskribent on September 14th, 2011 at 12:00

Det har nu gått tio år sedan elfte september 2001, en dag som kommer bli ihågkommen som den dag världen lärde sig vad religiös fundamentalism kan driva människor till. Det är iio år sedan två flygplan kapade av islamistiska terrorister dödade nästan 3000 människor mitt i centrala Manhattan genom att kollidera med tvillingtornen vid World Trade Center, någonting ingen eller väldigt få människor ens kunde föreställa sig vara möjligt… därför var chocken desto större när det verkligen skedde.

Denna incident formade otvetydigt hela resten av 00-talet, och fortsätter att forma sättet vi ser på världen även idag. Det jag vill tala om här, framför allt för att jag anser det vara det ämne där elfte september-attackerna allra mest har format debatten, är synen på religionens roll i samhället, och då framför allt den religion som kallas islam.

”Muslim” är idag på gränsen till att vara ett skällsord, någonting farligt som vi borde frukta och hålla oss undan ifrån. Muslimer runt om i världen fortsätter lida än idag på grund av någonting som en relativt liten, extrem grupp gjorde för tio år sedan. Detta om något visar tydligt det oerhörda symboliska värde som attacken emot World Trade Center hade: en liten grupp muslimer som ser sig själva som martyrer i Allahs tjänst, fick den ”stora onda supermakten” USA att darra i sina grundvalar. Någonting som var en oerhört nobel handling enligt de islamister som hade ”den rätta tron”, men som för en utomstående som såg på händelsen objektivt med rätta såg det hemska och omoraliska i denna handling.

Låt oss vara ärliga, en religion som kan bringa människor att agera på ett sådant sätt förtjänar ingen respekt. En gud som, om han nu existerar, sanktionerar en sådan handling som att flyga plan in i skyskrapor och döda civila, oskyldiga människor… en sådan gud är inte värdig respekt, än mindre vördnad.

Det är inte helt politiskt korrekt att uttala sig så idag, i alla fall inte i Sverige, man löper risken att klassas både som islamofob och rasist, men just av den anledningen vill jag understryka att jag är precis lika mycket emot kristen, judisk eller mormonsk (etc.) fundamentalism. Det handlar egentligen inte om religionen i sig, det handlar om vilka handlingar religionens läror kan rättfärdiga, och på vilket sätt religionens huvudmän (i detta fall världsfrånvända imamer) förhåller sig till verkligheten och till andra människor

Det handlar inte om att brännmärka människor som terrorister eller extremister, dessa är bara ord vi använder för att tala om dem. Låt oss faktiskt komma ihåg att ur deras synvinkel var detta en oerhört modig och god handling, någonting som gud lovordar och ville skulle ske… och det är just det som är problemet!

Det är därför dags att lära människor inte vad de ska tänka, utan HUR de ska tänka. Jag vågar faktiskt säga att om religionens roll i mellanöstern hade varit mindre framträdande så hade elfte september-attackerna kunnat undvikas helt. Det är egentligen väldigt enkelt, många studier har visat att det finns en negativ korrelation mellan hur pass religiöst ett land (eller rättare sagt dess medborgare) är och hur pass gott livet i det landet faktiskt är. Med andra ord: ju mindre religiösa ett lands medborgare är, desto högre levnadsstandard har sagda land.

Detta borde vara en väckarklocka för oss alla: det enda sättet att bygga ett långvarigt stabilt samhälle är att bygga det på sekulära, rationella och vetenskapliga grunder. Ju förr vi lär oss det, desto bättre… annars är ett nytt elfte september i mina ögon oundvikligt. Det är just därför kampen för humanism, rationalitet och upplysning är så viktig för mänsklighetens fortsatta överlevnad.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]

 Comment