#svpol

Varje uppfinning för med sig sin egen specifika form av olycka. Tågen förde med sig urspårningar, bilen trafikolyckor och flygplanen flygkrascher. I varje enskilt fall är det onödigt att påpeka detta, men som generell princip är det någonting som tycks vara både möjligt och nödvändigt att överraska folk med. Inte att bilar krockar, utan att varje teknologisk landvinning medför sina alldeles egna saker som kan gå outsägligt fel.

Med betoning på varje.

Du behöver inte ha läst Virilio för att förstå tyngden i detta. Du behöver bara se dig omkring i dagens samhälle och låta de tusentals uppfinningar vi använder till vardags stirra tillbaka på dig. Det är inte bara väldigt mycket vardag och väldigt många uppfinningar – det är dessutom väldigt många olyckor som väntar på att inträffa, och det på sätt som vi inte riktigt kan förutsäga än.

Så här med skeendet i Japan i färskt minne så har debatten om kärnkraft vaknat till liv igen. Det kan inte direkt sägas att det var pro-sidan som började, men när contraargumentationerna börjar hagla in så skapas både ett behov och en marknad för att representera bägge sidor. Det intressanta är egentligen inte de argument som anförs – det finns alltid argument för och mot allt. Det intressanta är att olyckan blivit föremål för politik – kring både fikabord och talarstol.

Det sätter fingret på någonting som hittills varit lite för frånvarande i den svenska samtidsdiskursen. Inte olyckorna, utan det faktum att varje teknologisk landvinning just på grund av olyckorna också är föremål för politik.

Det teknologiska är politiskt. Att agera utifrån någonting annat är att leva i en helt annan värld än den vardag våra medborgare lever i.

Foto: Will Lion

Nu finns det förstås ett kontinuum mellan olyckor och oförutsedda konsekvenser. Att kalla protestantismen för en av tryckpressens olyckor är kanske eller kanske inte en passande sak att göra. Det ligger i sakens natur att exakt var gränsen mellan det ena och det andra går är en högst politisk fråga.

På sistone har ett antal nya teknologier gjort insteg i våra liv, så som Informationsbyrån krönikerade om igår. Tendensen är dock att använda dessa som retoriska figurer snarare än som reella politiska konflikt- och diskussionsytor. Det teknologiska delegeras till sina självpåtagna riddare i skinande folierustning, och när allt är sagt och gjort kan både Piratpartiet, Planka.nu och Telecomix ignoreras utan större politiska förluster. Inte ens Netroots tas helt på allvar, även om de gärna vill ge sken av det.

Teknologisk politik och politisk teknologi ses som särintressen, och dess representanter delegeras ganska omedelbart till scifi-hyllorna närhelst de kommer till tals.

Därmed är det inte sagt att det inte fins en förd politik angående nya teknologier. När radion kom blev det viss uppståndelse kring det hela, tills monopolet kunde införas och frågan förpassas till en status som ickefråga. Televisionsmonopolet finns fortfarande kvar i folks minnen, och de satsningar på hemdatorlån som utfördes på nittiotalet hade effekter som än idag inte är helt förstådda. Det finns politik rörande enskilda teknologier, men diskussionerna rörande teknologi som generellt oförutsägbara olycksgeneratorer är ickefrågor förlagda till en avslutad, lagreglerad periferi.

Om protestantismen under rätt politiska omständigheter kan kallas för en olycka, ligger det i sakens natur att det är lika möjligt att betrakta sådana saker som piratkopiering, den sexuella frigjordheten, klimatförändringen eller ravekulturen som olyckor orsakade av vissa teknologier. Och precis som det är möjligt med nollvisioner rörande bilolyckor, så är det fullt politiskt möjligt med nollvisioner rörande andra olyckor.

Olyckor måste inte diskuteras, bara hanteras.

Att diskutera varje enskild teknologi för sig är förvisso en möjlighet. Men om vi ska döma från kärnkraftsdebattens plötsliga återuppståndelse så är en sådan metod dömd att vara både politiskt och socialt ansvarslös – den fastnar någonstans i ett teknologiskt sjuttiotal, där sent tillkomna oförutsedda konsekvenser behandlas som olyckor som måste hanteras, snarare än som politiska konfliktytor där samtida motsättningar utspelar sig dagligen. Det säger sig självt att möjligheten till dialog och medborgarinflytande blir obefintligt.

Vi har inget behov av fler sjuttiotalsdiskussioner. Deras fortsatta existens är en olycka som borde delegeras till nostalgiavdelningen medan samtalet uppdaterar sig med den mångfald av oförutsedda konsekvenser vi medborgare kallar vardag.