85 023 röster – giltiga sådana, och ett resultat av människors personliga åsikter ogiltigförklarades och blev ingenting annat än statistik 2010. 17 078 röster i 2010 års val skulle ha gett ett mandat i Sveriges Riksdag och detta innebär att två partier som fått sina röstandes förtroende inte kan ta sina platser. Valmyndigheten ogiltigförklarade dessa röster och kastade dem i papperskorgen.

I valet 2006 var det ännu värre. 15 906 röster krävdes för ett mandat. 315014 personer fick sina röster ogiltigförklarade. Fem partier lämnades utanför den makt de hade rätt till. Och anledningen till detta är ett lagstadgat övergrepp på demokratin. Vore detta ett annat land – och vi själva inte hade ett sådant system – skulle vi fnyst föraktfullt och undrat vad det där är för en bananrepublik.

Ett parti som inte får fyra procent av rösterna är inte värt att existera, anser lagstiftarna. De får fortsätta stanna utanför den makt som folkets röster har gett dem rätt till. Deras mandat och makt upptas av något annat parti. Fram tills att att Miljöpartiet tog sig in i Riksdagen 1988 så var det 70 år sedan ett nytt parti utan draghjälp (Se Kristdemokraterna och Centerns valsamverkan) tog sig in i Sveriges Riksdag. Att Miljöpartiet tog sig in är dels på grund av att sälar i Östersjön drabbades av miljögifter (och sälar är faktiskt söta, det tycker även politiker), dels på grund av Socialdemokratins chocktillstånd efter förlusten av Palme.

Röstmagnet

Vad detta i praktiken leder till är en stagnerande blockpolitik som knappt leder någon vart. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in med ett rekordval jag inte tror de kommer kunna återupprepa. De var nya, de var fräcka, de var något som de etablerade partierna fullkomligt avskydde och de hade en chans att faktiskt komma in. Alla dessa faktorer sammantaget gjorde dem ett uppenbart val för proteströstare vars frustration över att ingenting nytt eller speciellt spännande sker i Svensk Politik.

Att ta bort fyraprocentsspärren är det uppenbara motmedlet mot politisk stagnation. Just nu är partistöd och fyraprocentsspärren det som gör att svensk politik inte kommer att förändras inom överskådlig framtid. Partistöden är en annan fråga, även om de bör allvarligt reduceras – och fyraprocentsspärren är direkt farlig för ett demokratiskt system. Hur kan vi kalla oss demokratiska om vi ogiltigförklarar röster varje val bara för att partiet i fråga inte fått tillräckligt med röster?

Det är fullkomligt logiskt – om du vill ha ett åsiktspaket vars ledamöters uppgift är att trycka på en knapp. För en effektiv, folklig och duglig demokrati bör vi avskaffa fyraprocentsspärren.

Demokrati kan väcka känslor.

Så vad förespråkar då en fyraprocentsspärr?

Regeringsbildningar underlättas genom att småpartier har svårare att få mandat:
Ja, för det fick vi ju se ett strålande bevis på 2010 då Alliansen och Rödgröna fick Sverigedemokraterna som vågmästare. Det som skiljer dem åt är 19 mandat. Har det gjort regeringsbildning enklare eller svårare om 3 andra mandat fanns hos andra partier? Det hade inte gjort en större skillnad faktiskt. Demokratins roll är att se till att folkets vilja följs, inte underlätta Regeringsbildning, det är politikernas jobb.

Om Valdeltagandet är lågt kan ett parti med lågt stöd men hög mobilisering få mandat:
Om valdeltagandet är lågt är det ett problem, men det är inte fyraprocentsspärrens fel om ett parti under de omständigheterna faktiskt får mandat. Vidare så är det med den osagda anspelningen att ett parti som får mandat på det här sättet är något illa. Inom politiken skulle det kallas “effektiv valkampanj”. Vidare så är det troligare att ett sådant parti lyckas bättre MED en fyraprocentsspärr än utan. Det är med de mandat som minst 4% av rösterna ger som ett parti faktiskt kan göra en stor skillnad.

Spärren motverkar en fragmentering av Partistrukturen, dvs det blir inte många små partier:
Återigen så har vi “åsiktspaketspunkt” som innebär att partierna måste vara stora, mäktiga och ha oerhört många röster bakom sig. Man kan alltid stampa ner minoriteten, speciellt om deras röster ogiltigförklaras. Det här argumentet är bara giltigt om man anser att partierna ska agera i enlighet med blocksystem.

Valdeltagandet ökar genom att väljarna till det partierna som ligger nära gränsen mobiliseras i högre grad:
Jag finner det ironiskt att det här argumentet används till stöd för gränsen, för det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. Om ett parti vet att de faktiskt har en chans att ta ett mandat så blir väljarna och aktivisterna mer engagerade – det krävs helt enkelt inte ett lika stort mål som 4% faktiskt skapar.

För att göra det hela lite roligare så blir man ofta ignorerad om man kritiserar ett gränsen “på andra sidan” av den. Egenintresse av att det sker brukar man säga. Och ja, det har jag. Tillsammans med 85 023 vars röster blev ogiltigförklarade. Jag har en god anledning att vilja att min röst blev räknad, och gav det mandat den hade rätt till.