Aug22

Viveca Lindfors: Vem eller vad har egentligen tolkningsföreträde?

by Gästskribent on August 22nd, 2011 at 12:00

Efter rasande debatter på Twitters  diskussionforum #svpol har jag ofta loggat ur, trött på att vi ständigt stångar våra budskap till mottagare som bara är intresserad av att vinna poäng som redan är uträknade. Trött på att vi missbrukar debatten och kommunikationen som är det viktigaste medel vi har för att förstå och vidga vår kunskapsbank när vi tolkar vår omvärld. Att göra seriösa försök att förstå vår gemensamma plätt i universum är att skaffa sig viktiga ingredienser för att kunna förändra den. Eller kliver jag in i en debatt på nätet för att åstadkomma – absolut ingenting?

Och kan jag då inte lika gärna låta bli?

I människans högst individuella minnesbank finns många millimeterutrymmen för gamla minnen, smaker, dofter, förnimmelser och tankar som vi inte ens längre är medvetna om. Dessa minnen traskar  vi runt med, och när vi tolkar vår omvärld lägger vi till den nya informationen till det som redan fanns lagrat.

Klick, klick. Nytt. Ny formation.

Ny plattform har skapats när vi fortsätter vår livsresa bland medmänniskor, tankar och det ständiga flödet av information.

Betänker man detta kan man ställa sig frågan om det verkligen finns en sanning, när det bygger på så många människors olika minnesbanker och filter att försöka förstå vår kontext med.

Vi bär alltid med oss våra egna filter när vi tolkar ny information och ingen kan tolka den på exakt samma sätt.

Är det hotfullt mot mina övertygelser?

Eller befriar det mig från att aldrig tycka mig ha mandat att kunna ifrågasätta det jag tror att tycker eller hör?

Foto: Darren Kuropatwa

Igår var jag på biblioteket för att låna böcker om rasism, invandring och vårt mångkulturella samhälle som grund för nytt skrivande. När författarna som finns representerade bland hyllorna beskriver faktainnehållet i den litteratur jag väljer, ska jag vara klar över att den vävs ihop med författarnas egna analyser. De har alltså, precis som oss alla andra, redan tolkat sin omvärld.

Betydelsen av att det står Fil.kand. framför författarens namn, blir då att vi blint litar på att dess åsikt är ett rättesnöre vi kan referera till som en sanning. Jag är högst personligt väldigt kritisk till hur vi utan större reflektion litar på källhänvisningar till olika statistiska undersökningar och artiklar i ämnen vi diskuterar med andra. Tilliten vi har till hur andra har tolkat omvärlden, utan att ens orka ifrågasätta den och tänka efter med vilka grunder de gjort den, är alldeles för onyanserad.

Ändå har det blivit ett verktyg för att kunna bemästra samtalet på nätet,  där det ständiga ropet efter referenser har blivit ett krav för att få delta i debatten med argumentet att du annars inte har grund för något tyckande alls. Det är givetvis mycket bra och bitvis också mycket viktigt att stärka och bygga upp sina argument med hänvisad grund, men statistik, artiklar och undersökningar bör användas ödmjukt och inte som en härskarteknik för att tysta debatten.

Vi behöver uppmuntras till kritiskt tänkande och att lyssna på vad andra faktiskt försöker förmedla till oss. Jag säger inte att allt är osant, jag menar att vi behöver vara extremt noga med att sondera var informationen kommer ifrån och vad den faktiskt vill säga. Bakom varje uttryckt åsikt finns en människa. Och bakom den en till, och en till.

Och det gäller även för oss.

En grundtanke om man vill kommunicera konstruktivt är att utforma budskapet så att tolkningsutrymmet blir så litet som möjligt för den du pratar med. Det handlar inte om att förutsätta att mottagaren är dum eller korkad, utan just det att vi helt naturligt tolkar budskap på olika sätt. Skala av så mycket som möjligt och försök att undvika allt för mycket värdeladdade begrepp som kan vara svåra att kommunicera.

Ett annat begrepp som också hänvisas till i debatten är sunt förnuft, något som vi gärna ropar till när ingenting annat fungerar. Som en gemensam och odefinierad norm som då per automatik delades broderligt ut av högre makter mellan oss medmänniskor strax efter evolutionen. Det mest oanvändbara begrepp som finns är ju som du kanske förstår just – sunt förnuft. Vi kan aldrig vara så naiva att vi tror att sunt förnuft är något som är gemensamt. Vill du bryta nya marker bör du nog istället rikta in dig på att försöka förstå hur andra människor resonerar och förstå var den personen kommer ifrån. Läs en bok. Hey, läs två. Häng med i din omvärld, res och upptäck nya kulturer. Prata med människor, lyssna. Men framförallt, var medveten om dina filter och var du kommer ifrån. Öppna upp för möjligheten att din värld kan förändras.

Eller det är så satans jobbigt och skrämmande att vi hellre avstår?

[Viveca Lindsfors är beteendevetare och förekommer frekvent på taggen #svpol som @Jorgensdotter. Det här är en något redigerad version av den text som står att finna här och här.]

1 Comment
Aug18

Etiska spörsmål

by Marcus Schmidt on August 18th, 2011 at 12:00

Det sägs ofta att etik och estetik har börjat smälta samman till en svårgreppbar enhet, och att det blir svårare och svårare att skilja dem åt. Vilket, onekligen, inte är den mest intuitiva av tankar. Särskilt inte som dessa två ord i sig själva är något vaga i konturerna.

Nyckeln till att komma underfund med påståendet är att börja med etiken. Vad innebär det att vara etisk i dagens samhälle, och hur karaktäriseras ett etiskt leverne?

Vissa skulle säga att det etiska ligger i att tänka på vad man gör. Andra vill gå längre, och säga att etiken ligger att göra och/eller inte göra vissa saker. Så som att, exempelvis, bli vegetarian och inte äta kött. Eller tänka på miljön och låta bli att ta körkort. Eller vad som helst – du finner otaliga exempel i din vardag, och du finner förmodligen också människor som använder sina etiska ställningstaganden som estetiska inslag i sina framställningar av sig själva.

Det elaka sättet att uttrycka detta på är att folk blir vegetarianer (eller någonting annat) bara för att det råkar vara coolt just där och då. Den mer neutrala formuleringen är att livsföring allt mer blir föremål för ett medvetet designande i individens försök att skapa sig någon slags jag i en värld där yta är viktigare än allt annat. De etiska val som görs tar sig genomgående estetiska uttryck, och är kanske eller kanske inte ett resultat av tankar om rätt och fel.

Det säger sig självt att detta framstår i olika dager beroende på om man betonar sinneslag eller handlingar i sitt etiska tänkande.

Någonstans på vägen börjar tankar av typen “är det rätt att äta kött?” bytas ut mot “skulle jag passa som vegetarian, och matchar det min livsstil i övrigt?”. Det blir inte riktigt den klassiska djupdykningen ner i de svåra frågorna, utan snarare det mer samtida och osäkra sneglandet på ens närmaste medmänniskor för att se vad de kan tänkas tycka och tänka. Aristoteles skjuts i bakgrunden till förmån för Amelia.

I slutändan riskerar vi att hamna i ett läge där de viktigaste etiska faktorerna är viljan att ha vara trendig och ens bekvämlighet, och där ens generella livsföring blir ett indirekt resultat av vilken av dessa tu som råkar vara aktivast för stunden.

Det sägs att etik och estetik har börjat smälta samman. Och i slutänden finns det egentligen bara en fråga att ställa:

Ser det bra ut på min politiska resumé att säga sådana saker?

 Comment 
Aug17

Björn Nilsson: Är det en politisk seger att bygga ett trollreservat?

by Gästskribent on August 17th, 2011 at 12:00

Låt mig berätta historien om Twitters första viltreservat.

Det fanns en gång i tiden en hashtagg som hette #prataomdet. Jag tror den startades av Johanna Koljonen, men jag är inte säker på de exakta omständigheterna, och som allt som släpps på nätet togs det över av användarna så snart någon läst och bestämt sig för att kommentera och trycka ‘enter’.

Hela tanken med #prataomdet var att människor med upplevelser av förtryck baserat på kön skulle ha ett forum för att berätta sin historia, eller länka till något inom ämnet som berörde dem. Människor började dela historier i kanalen, och snart svämmade den över till massmedia, säkert hjälpt av att flera av de tidiga deltagarna var journalister och tyckare. Den nådde på kort tid internationell uppmärksamhet, och var inom några dagar ett etablerat begrepp.

Precis som i alla öppna forum dök det upp mer eller mindre nyanserade debattörer, och eftersom det handlade om sex och könsroller… Ja, den som inte var där kan säkert tänka sig.

Efter någon vecka hade en konspirationsteori spritt sig, som i korthet gick ut på att #prataomdet kommit till som en medveten strategi för att smutskasta män i allmänhet, och Julian Assange i synnerhet. Det handlade så klart om den politiskt korrekta sossefeministsammansvärjningen.

Nå… Nu var ju inte #prataomdet särskilt viktig som hashtagg, efter att budskapet nått ut och ett par veckor passerat. Debatten hade då sedan länge flyttat sig utanför twitter, till massmedia och till bloggar och fikabord ute i landet. Folk började droppa av…

Kvar satt en grupp om kanske ett dussin anhängare av konspirationsteorin som attackerade i stort sett alla som försökte använda taggen, genom att ropa ut sina teser om hur manshat och lådvinsfeminister tillsammans med CIA försökte döda Assange och det fria ordet. Alla våldtäkter var bluff, alla orättvisor påhitt, och den enda Sanning som fanns in denna värld var den de besatt, dessa sista sanningsvittnen och försvarare av allt rent och gott.

Sedan RT:ade de varandra in absurdum, och tävlade om vem som kunde komma på de mest misogyna angreppen på nästa människa som kom in i taggen. Jag roade mig med att munhuggas lite med dem några gånger, men slösade inte nämnvärt mycket av min tid där.

Tid passerar.

Foto: Matthew Niemi

Några månader senare (nej, jag skämtar inte) tittade jag in igen, och döm om min förvåning när jag såg sanningsvittnena fortfarande samlade, ensamma i #prataomdet sedan länge. Där satt de alltså, och dunkade varandra i ryggen och gottade sig åt att de skrämt bort “lådvinsfeministerna” från taggen.

Jag konstaterade att #prataomdet hade blivit ett reservat för ensamma troll – kanske internets första naturskyddsområde (något jag lite elakt påpekade, vilket inte mottogs väl). Ingen utom de själva lyssnade på dem, och där satt de ändå, ensamma, och lät som om de tyckte att de hade vunnit något.

Tragiskt, egentligen.

MEN…

De hade inflytande. De påverkade.

För efter #prataomdet är det stört omöjligt att prata om Wikileaks och Assange med någon av de tusentals som besökte taggen, utan att bli tvungen att förklara att man INTE tillhör galenpannorna från reservatet. Sättet de bemötte människor som inte ens visste vem Assange är, som kom för att dela något – kanske en historia om något de utsatts för och slutligen bestämt sig för att prata om – fick stå ut med en storm av föraktfulla angrepp, och att kallas ‘hjärntvättade’ eller ‘militanta feminister’.

För oss som gillar öppenhet och arbetar för att hindra klåfingriga politiker från att förstöra nätet och demokratin med censur och inskränkningar i rätten till anonymitet var inte det här direkt till hjälp heller, kan jag tillägga.

Jag tror inte de här människorna är vare sig onda eller nödvändigtvis korkade. Jag tror att de ser en bild av en osanning, och anser sig ha goda belägg för att bestrida denna. Uppsåtet kan alltså i grunden ha varit gott, men de var så förbannade och frustrerade över att inte ha blivit lyssnade på, att de förstörde den möjlighet de hade genom att fara ut i vilda angrepp mot allt och alla.

Been there – done that. Jag lovar. Jag är skitförbannad, nämligen, på lata och egennyttiga medier och makthavare, på åsiktscensur och på likgiltighet. Allt jag skrivit sedan jag började bli aktiv drivs och präglas av det, och jag trampar över gränsen med jämna mellanrum fortfarande.

… Och så blir man hågkommen som en gapig idiot, och mister sin chans att få föra fram sina argument.

Idag är det inte #prataomdet, utan #svpol. Det nya reservatet.

Foto: Flavijus

Twitter är i dagsläget mer eller mindre PK-vänsterns egna lilla ankdamm  och klubb för inbördes beundran, där de dag ut och dag in skickar ut  infantila betraktelser, menlösa slagord, utnötta floskler och så mycket  hatpropaganda om SD som de bara orkar klämma ur sig innan de somnar över  rödvinsglasen (tillsammans med länkar till motsvarande slags smörja).  Och när de inte själva kan komma på något mer att säga inom dessa ramar  så fortsätter de att kopiera och upprepa vad andra PK-meningsfränder  nyligen har skrivit (detta kallas att ”Re-Tweeta”, eller ”RT” i  kortform, och går i princip ut på att ”sprida vidare” de åsikter och  uttalanden som man tycker om, och därmed överrösta andras åsikter med  dessa).

Så står det på Politiskt Inkorrekt, den 31 juli, i ett inlägg som manar PI:s läsare att gå ut och ‘nyansera debatten’. Det är en i mitt tycke fullkomligt idiotisk beskrivning av #svpol, som har varit många saker, men ALDRIG en fridfull oas av likasinnade ryggdunkare. Professionella politiker, debattörer, akademiker och journalister har trängts med vanligt folk ur ALLA tänkbara politiska läger, och grälat, spridit länkar och försökt väcka opinion om allt från hbtq-frågor till invandring, informationspolitiska frågor eller arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraterna – både officiella representanter som Linus Bylund och Kent Ekeroth, och mer anonyma supporters – har funnits där länge, och varit bra på att ta plats och väcka debatt. Till skillnad från på PI finns inte heller någon åsiktscensur. Individuella twittrare kan visserligen blockera användare, och självklart har man fått mothugg vad man än sagt under taggen. Det har faktiskt inte ens gått att diskutera vilket rödvin som passar bäst till Das Kapital utan att åka på en känga på 140 tecken.

Jag har använt taggen mest för att sprida information, och för att hålla ett öga på vad de olika grupperna för tillfället upprörs över, eller vill skryta om, samt att knyta kontakter med människor jag vill byta idéer med.

Så…

Jag vill välkomna alla de nya röster som följt PI:s uppmaning. Verkligen. Det finns ingen ironi här. Jag har haft en hel del kul och givande samtal med flera av er, och de som har snackat med mig vet vid det här laget att jag inte i onödan sitter och skriker ‘rasist’ åt folk.

Men…

Igår såg jag något som fick mig att minnas #prataomdet – ett par av de nya twittrarna spred en tweet som glatt konstaterade att det nu minsann var slut på ‘hatangrepp’ mot SD under taggen. Det lät som om man tyckte att detta var en seger.

Låt mig avslöja en sak:

Flertalet debattörer har lämnat #svpol. Det är bara en hashtagg, och de når ut UTMÄRKT till sina publiker utan att använda taggen. De har tusentals följare, och inte helt sällan utrymme i media precis när de vill. De kan starta en ny tagg, eller helt enkelt strunta i att tagga.

Om ni har lyckats förvandla #svpol till en arena där invandringskritiska PI-läsare dominerar, har ni mist en chans att nå verkliga makthavare med era argument.

Foto: Marcaurel

“De hade aldrig lyssnat ändå för de är rödvinskulturmarxistvänsterfascister som bara bryr sig om att fortsätta PK-hjärntvätt och sin kulturrelativistiska agenda“, säger du?

Det är möjligt, men medan de fanns där, hade #svpol en publik som de drog med sig, på säkert tio tysta iakttagare för varje twittrare med ett par hundra följare eller fler. Ni hade, och kanske fortfarande har chansen att nå dem och ge DEM en chans att bedöma det ni säger och tänka själva.

Sabbar ni det kommer ni att ha en digital sandlåda som ingen annan besöker, medan samtalet pågår någon annanstans, och folk kommer bara att vagt minnas hur ett gäng gaphalsar kom in och skrek högt åt alla som inte tyckte som de. Till och med Sverigedemokraternas riksdagstwittrare är tysta i #svpol nu. Tänk på saken.

Jag tänker själv fortsätta använda #svpol i någon mån. Blir det för spammigt så blir det. Jag har inga som helst problem att ta civiliserade diskussioner med Sverigedemokrater, men jag tänker inte heller ta all min tid till att diskutera samma sak om och om igen. Vill man prata med mig och är artig och trevlig, är jag trevlig tillbaka, men kom ihåg att INGEN har någon skyldighet att ‘ta debatten’, och att folk vill prata om andra saker än invandring.

Här är slutligen ett par heta tips till nykomlingar som vill twittra politiskt:

  • Var bättre än din motståndare. Blir du kallad ‘idiot’, försök att ta det kallt och vänligt, och be personen att dämpa sig och vara saklig.
  • Var trevlig – kan du underhålla lite, och ha lite självdistans, kommer folk att vara mer benägna att lyssna på dig. Intressera dig för vad andra vill föra fram, även om det inte är din hjärtefråga, och ge folk utrymme.
  • Undvik etiketter som “vänsterfascist”, “PK”, “troll” eller “rasist”. Härskartekniker kommer att resultera i att folk slutar lyssna, eller blockar dig.
  • INGEN är skyldig att lyssna på dig. Det är upp till dig att göra dig intressant och trevlig att prata med.
  • Tänk på att du har en tyst publik – det är inte primärt människan du debatterar med du vill övertyga.
  • Anta inte någonting om personers partitillhörighet eller sympatier. Folk hatar att klumpas ihop i grupper. Tala med personen, inte gruppen.

Relaterade länkar: Opassande, Livbåten, Unni, Camilla, Torbjörn,

[Björn Nilsson är en enligt egen utsago motvillig bloggare, och tycker mest av allt om en politisk diskussion där argumentet haglar från både höger och vänster. Med betoning på argument. Du finner hans blogg här.]

16 Comments
Aug15

Karl Henrik Karlsson: Hbt-personer också är människor!

by Gästskribent on August 15th, 2011 at 12:00

Nyligen ägde den årliga Pride-veckan rum i Stockholm, ett tillfälle för hbt-personer att stolt visa upp vilka de är, men också ett utmärkt tillfälle för heterosexuella att öppet visa sitt stöd för hbt-samhället och dessa människors rättigheter.

Det är lite tråkigt att vi fortfarande lever i en värld där hbt-personer aktivt måste understryka att de också är människor med rättigheter som alla andra. Detta faktum borde vara så uppenbart att det inte ens behöver ifrågasättas, men tyvärr finns det vissa människor som ännu inte har tagit in detta faktum och som fortsätter att förtrycka homosexuella och förneka deras fri- och rättigheter.

Vissa har kallat det ett val att vara homosexuell, att man på något sätt skulle välja sin egen sexualitet. Argumentet är att det är omoraliskt att aktivt välja att vara homosexuell. Denna tanke har nästan alltid religiösa grunder, jag har trots allt aldrig hört ett argument emot homosexualitet som inte är åtminstone löst grundat i religiösa värderingar, alternativt extrema ideologiska värderingar av vissa slag.

I USA finns till exempel vissa religiösa samfund som lär ut att människor om de vill kan undertrycka sin homosexualitet: ”pray the gay away”, och i vissa länder i mellanöstern betraktas som bekant homosexualitet fortfarande som ett brott, ofta ett ”brott emot gud” (men varför gud nu skulle skapa människor på ett visst sätt bara för att fördöma dem har alltid tyckts mig väldigt märkligt), och homosexuella där riskerar att dödas bara för att de är födda på ett visst sätt.

Men hela poängen är ju att en människas sexualitet naturligtvis inte är ett personligt val, sådana saker går helt enkelt inte att välja medvetet. Det vore samma sak att säga att det är omoraliskt att vara blond, eller att det är omoraliskt att vara över 1.80 lång. En människas natur är aldrig omoralisk, för hon har inte själv valt att födas på ett visst sätt eller annat.

Homosexualitet, alltså att två djur med samma kön har sexuellt umgänge med varandra, kan observeras i naturen hos andra djur hela tiden. Det borde inte komma som en överraskning att fenomenet också existerar bland människor, som är sexuella varelser med många likheter med andra djur. Våra nära släktingar schimpanserna har till exempel sex för nöjes skull eller för att socialisera, precis som människor. Det är ingenting fel eller moraliskt tvivelaktigt med detta, det är bara sådana vi är, det ligger i vår natur.

Hbt-personer blir inte förtryckta för det de gör, utan för det de är.

Det är någonting som måste förändras i samhället. Den typen av fördomar, förutfattade meningar om människor baserade enbart på deras sexualitet, kan dra isär ett helt samhälle om de tillåts växa tillräckligt starka. Det är tråkigt att pride-veckan fortfarande verkar behövas, men det är oerhört viktigt att den finns, för att visa människor att det inte är någonting fel med att vara den man är, ingenting fel att stå upp för sig själv och sin sexualitet, oavsett om man är hetero-, homo-, bi- eller transsexuell.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]

2 Comments
Aug10

Den historiska frånkomligheten

by Marcus Schmidt on August 10th, 2011 at 12:00

Människor har alltid haft ett behov av sammanhang i tillvaron. Ett behov efter en känsla av att världen är på väg någonstans, och att den har en plats för en själv på resan dit. Exakt vad detta sammanhang råkar vara varierar från epok till epok, men medan metanarrrativerna byts ut mot varandra eller försvinner helt, så tenderar behovet av sammanhang att stanna kvar.

Det är så nära vi kan komma en historisk konstant, strax bredvid de eviga krigen.

Krig är också ett vanligt inslag i dessa sammanhang. Det beror dock snarare på att krig är kraftfulla motorer för att göra berättelser intressanta än på att människan är krigisk till sin natur. Ty dessa sammanhang har samma struktur som berättelser, men till skillnad från berättelser av typen Harry Potter så är det här berättelsen om våra liv. Det är berättelsen om hur världen ser ut, och än viktigare om hur vår roll i den ser ut. Om vi vet att världen är på väg någonstans så vet vi också hur vi ska leva – det är bara att rådfråga världen och anpassa sig efter vad den säger.

Det finns förstås ett otal sådana berättelser. “Gud har en plan.” “Det var förutbestämt att vi skulle bli förälskade.” “Vi måste stoppa den muslimska invasionen av västvärlden.” De flesta är fungerande psykologiska mekanismer att organisera sin kaotiska tillvaro efter, och än mer sina sociala interaktioner. Inget bygger gemenskap bättre än en delad livsberättelse. Men ibland går de för långt, och leder till extrema handlingar.

När det blir självklart att världen är funtad på ett visst vis, och att ens livsmål är att med alla tillgängliga medel förhindra en stor ondska från att inträffa, blir de vanligtvis sunda berättelserna patologiska. Vi är hjältarna i storyn, och sålunda blir allt vi gör gott per definition; det är vad de onda gör som är ont, och det vi svarar med är bara rättfärdigat i jämförelse.

Det finns en skillnad mellan berättelser som enar och sådana som skiljer människor åt. Det är dock inte en skillnad i grundstruktur eller fundamenta, utan i grader och nyanser. Alla metanarrativer är metanarrativer, och om de är välkonstruerade så har de en början, en mitt och ett slut.

Den avgörande skillnaden ligger, som vid varje berättelse, hos berättaren. Och vilka krav denne ställer på lyssnaren, utlevaren.

Foto: Micronomics

En av de mest uppmärksammade aspekterna av Breiviks ondheter var att de var inplacerade i en berättelse om västvärlden. En förvirrad, ologisk och ohållbar berättelse om Eurabia. Om en muslimsk invasion av västvärlden med alla till buds stående medel, med Migrationsverket som primärt vapen. Som varje berättare kryddade han det hela med otaliga lass fantasi, men som berättelse är det ändå ett hafsverk av groteska proportioner. Fantasi allena gör ingen bra story.

Breiviks utbroderingar till trots så anammas ändå grundstoryn på många håll. Det är fullt möjligt att finna människor som på fullaste allvar inordnar sina liv under förväntningen att muslimerna kommer. Och att de vet om att de kommer, och till och med har en migrationsstridsledningscentral någonstans där de planerar den långsamma invasionen, steg för steg.

Det är ingen bra story. Den har flera logiska hål som kräver att lyssnaren stänger av sitt kritiska tänkande just där och då, och de berättare som ändå lyckas fånga publiken lyckas mer på grund av actionscenerna än någonting annat. Det är snarare bristen på andra berättelser att jämföra med som gör att det över huvud taget finns en publik – bortom den minoritet som har bestämt sig för att hata muslimer och bara letar efter att höra någon annan ge ursäkter för att känna så.

Det stora bekymret är att de bättre livsberättelserna är direkt frånvarande i vår samtid. Modernitetens självsäkra förkunnanden om det eviga framsteget klingar falskare för varje modern vardag, och religionernas väl utarbetade berättelser lyckas inte heller längre. Förtrollningen och magin har lämnat världen, och kvar är vi med våra meningslösa vardagsbekymmer och obetydliga sorger.

Behovet av ett större sammanhang att inordna livet i är evigt. När det inte uppfylls, pusslas lösryckta fragment från vardagen ihop till ett slarvigt hafsverk som faller samman vid första berättandet. Inte för att människor är dåliga författare, utan för att de är otränade sådana. Bristen på goda berättelser och desto bättre sammanhang leder till svält på bäggedera, och sålunda försöker vi skriva våra egna, utan att egentligen veta hur. Och när någon väl kommer förbi med en berättelse som verkar sammanhängande, och dessutom tycks få andra att lyssna med andakt –

När Lyotards pendel svingar, tar vi små människor vad vi haver och gör det bästa av det. Att det bästa en människa kan hitta ibland är en halvtaskig historia om muslimska invasionsmigranter – är en modern tragedi som ännu inte berättats.

2 Comments